Bio: Hannah Arendt

Foton copyright (c) Folkets Bio
Margarethe von Trotta har, vid sidan av TV-serieavsnitt (bland annat TATORT), gjort filmer som KATHARINA BLUMS FÖRLORADE HEDER och ROSA LUXEMBURG - och jag konstaterar att jag nog aldrig sett något av henne. von Trotta är ett bekant namn, inte mer.
Efter att ha sett HANNAH ARENDT har jag definitivt inte fått lust att se mer av henne. Detta ser nämligen ut som en debutfilm gjord av något som aldrig regisserat eller skrivit filmmanus tidigare. Och - jag kom att tänka på Europuddingar som THE INTERNATIONAL och ANIMAL - vilket jag återkommer till om en stund.
På pappret är HANNAH ARENDT väldigt intressant. Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt (1906-1975) flydde sitt hemland 1933 och hamnade i New York 1941. Hon undervisade och skrev artiklar, och när krigsförbrytaren Adolf Eichmann 1961 greps i  Sydamerika och fördes till Jerusalem för rättegång, skickade The New Yorker iväg Arendt för att bevaka det hela. Resultatet blev kontroversiellt. Arendt hade förväntat sig att möta ett monster, men istället såg hon en man som mest var ingenting; en byråkrat som bara utförde order utan att egentligen ha några politiska åsikter eller följa någon ideologi. Upprörda läsare ringde visst ner New Yorkers redaktion, folk sa upp bekantskapen med Arendt eller undvek henne. Reportaget blev boken "Den banala ondskan".

Av detta har Margarethe von Trotta gjort en besynnerligt amatörmässig film. Om vi bortser från det platta, oinspirerade filmfotot, ligger filmens enormt stora brister i dialog och språk. Ett par scener är inspelade på plats i Jerusalem, men större delen utspelar sig i New York. Men inte är filmen inspelad där, inte. Luxemburg får agera stand-in. Ungefär hälften av dialogen är på engelska och ett flertal av de medverkande är amerikaner. Frågan är bara om de här är skådespelare eller om de någonsin agerat för film. Replikfällning och agerande är nämligen under all kritik. Förvisso ser hela den här dialogdrivna filmen mest ut som filmad teater, men scenerna med amerikanerna liknar mest skolteater - eller åtminstone amatörteater. Jag tappade hakan under New Yorkers redaktionsmöten. Flera personer på pressvisningen skrattade - jag hoppas att det var för att de insåg hur kasst det hela var, och inte därför att de tyckte att det var medvetet humoristiskt.
Och det är här jag tänker på Tom Tykwers THE INTERNATIONAL och Rose Boschs ANIMAL med Andreas Wilson - två europeiska filmer på engelska, regisserade av personer som inte har engelska som modersmål - och som av allt att döma inte hör att dialogen inte låter naturlig. Kanske beroende på att de vuxit upp med dubbade filmer och TV? På att engelska aldrig varit en naturlig del av deras vardagsliv? Grejen är ju att även om jag är svensk, så hör jag ju att det inte låter korrekt - även om skådespelarna har engelska som modersmål. Jag inbillar mig att dessa skådisar borde höra att det inte låter rätt, men tydligen inte.

Å andra sidan - jag talar inte tyska och jag är inte karl nog att avgöra om scenerna i HANNAH ARENDT med tysk dialog funkar. Jag inbillar mig att de flyter bättre, men jag har ingen aning. Här har vi väl förklaringen till att folk i utlandet inte noterar eventuellt uselt skådespeleri i vissa svenska filmer och därmed är mer positiva till helheten.
Barbara Sukowa från Johnny Mnemonic gör titelrollen, och hon är väl det bästa i filmen - som förutom att bjuda på kasst skådespeleri även är seg, långsam och tråkig. Regissören borde byta namn till Margarethe von Trötter.

(Biopremiär 1/2)