Bio: Ego

Foton copyright (c) Nordisk Film
Avdelningen Stureplan. Ett av landets största mysterier. Jag förstår mig inte på det stället - och förstår folket som hänger där på sig själva? Vem vill på fullt allvar tillhöra det klientelet? Småfjolliga killar som klär sig brådmoget och ger intryck av att ha en gemensam hjärncell de delar. Tjejer som ser ut som Kajsa Anka. Förstår de inte själva att folk skrattar åt dem? Hur kan man sträva efter att framstå som dum i huvudet? Nu är jag förvisso vuxen med bred marginal och dessutom skåning, vilket förstås innebär att jag per automatik är coolare och mer kontinental, men ändå.
Långfilmsdebuterande manusförfattaren och regissören Lisa James-Larssons EGO kretsar kring den rike och bortskämde Stureplansbraten Sebastian (Martin Wallström från GRÄNSEN och I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR). Han drömmer om att bli popsångare, vilket väl inte känns helt sannolikt, och han hänger alltid med sina likasinnade - eller snarare osinnade - polare. Sebastian och hans vänner förtjänar mest ett kok stryk.

Efter att en snöig vinterdag ha diskuterat skivkontrakt med ett bolag, råkar Sebastian gå med huvudet före rakt in i en Risk för ras-skylt. Han dimper i backen och när han vaknar upp på sjukhuset konstaterar man att han har blivit blind. Hans föräldrar (Peter Andersson och Sissela Kyle) ger inte upp och försöker hitta en behandling som kan ge grabben synen åter, men allt hopp verkar ute och Sebastian förses med personliga assistenter. Dessa välvilliga fånar avskyr Sebastian, men så anländer en som heter Mia (Mylaine Hedreul, som hade titelrollen i LINAS KVÄLLSBOK, som jag inte sett) , och hon ska representera motsatsen till den typ av brudar Sebastian gillar. Självklart är Mia söt, sympatisk och rolig; lite "vanlig" - och lite för lillgammal och hurtig ibland. Hon är allt annat än de billiga blondiner Sebastians värld är fyll av. Och ja, Mia får självklart Sebastian att visa upp sitt rätta jag, den fine killen han är innerst inne, och jodå, de unga tu blir väl kära i varandra.
Men så visar det sig att det plötsligt går att behandla Sebastians blindhet, så han läggs i och får synen tillbaka. Även hans gamla, ruttna jag kommer tillbaka, och han blir sur på Mia eftersom hon lurat i honom att hon är blond. De slutar träffas. Men jösses, minsann om inte Mia passat på att anmäla Sebastian till en ny talangjakt på TV! Han blir uttagen och blir TV-idal - men ska han ta sitt förnuft till fånga och återuppta kontakten med Mia?
Egentligen en dum fråga, eftersom EGO kör på i bästa amerikanska stil, filmen går som på räls.
Vilket inte behöver vara av ondo.

Precis som rollfiguren Mia, är EGO en sympatisk och trevlig film. Jag tillhör förstås inte målgruppen - jag gissar att filmen främst riktar sig till tonårstjejer, och hos sådana lär den gå hem. Men jag hade aldrig tråkigt när jag såg filmen. Det är en romantisk komedi som är underhållande och lite gullig, och den är förhållandevis flyhänt berättad och besitter kompetent filmfoto. Känslan av att titta på TV på stor duk är inte lika stor som brukligt när det handlar om svensk film.
Dessutom är filmen ofta rolig. Ibland ofrivilligt - Martin Wallström är inte särdeles övertygande som blind, han verkar inte ha större problem med att inte kunna se; han sticker sig inte i ansiktet med bestick. När hans kompisar tar med honom på krogen blir det bisarr lyteskomik. Sebastian vinglar omkring och tafsar på folk tills han blir utkastad. Den förste personlige assistenten är kul; en riktig töffe som tycker att Sebastian ska vara med i bandet Alla kan, i vilket alla är handikappade - keyboardisten är visst döv.
När Sebastian går på audition för TV-showen och står inför bland andra Dogge Doggelito, ser man i bakgrunden, lite ur fokus, en kille som är sminkad som Paul Stanley. Och den här TV-showen är synnerligen märklig, men sin blandning av mimare, dansare och dresserade hundar utklädda till kräftor.
Jag kan egentligen inte betygsätta det här, lika lite som jag kan betygsätta barnfilm gjord för de allra, allra minsta. Men jag drar till med en trea. Den kan jag nog stå för och jag skäms inte för att jag tycker att EGO är en helt okej film.
Fast musiken folk lyssnar på i filmen är genomgående kass.

(Biopremiär 25/11)