Bio: Justin Bieber's Believe

Foton copyright (c) Nordisk Film
Biofilmrecension nummer 221 detta år. Ja, jösses. Årets sista. Och enda orsaken till att jag traskade iväg och såg den här filmen är förstås att jag ju gör mitt bästa för att recensera allt som har biopremiär i Malmö. JUSTIN BIEBER'S BELIEVE pressvisades inte och sedan kom julen emellan, så denna recension är aningen försenad - men det spelar förstås ingen roll, eftersom du som läser detta ju inte vill eller kommer att se filmhelvetet. Det ville inte jag heller när jag bänkade mig i salongen och utgjorde minoritet: A) man, B) vuxen.
JUSTIN BIEBER'S BELIEVE är en missvisande titel. Det är nämligen inte Justin Bieber som har gjort den här film. Nej, återigen är det Jon M Chu som varit framme. Chu gjorde även den förra filmen; JUSTIN BIEBER: NEVER SAY NEVER, som hade premiär i mars 2011. BELIEVE är exakt samma film en gång till. Här finns egentligen bara en skillnad. Okej, två, eftersom Bieber nu är 19 och tatuerad, men skillnaden jag åsyftar är den att dokumentärobjektet faktiskt uttalar sig den här gången. I NEVER SAY NEVER sa han ingenting; han intervjuades inte, det enda vi fick var oändligt många lovord från hans medarbetare.

... Fast vi ska vara tacksamma när Bieber inte uttalar sig. Grabbhalvan är osympatisk och äcklig; han framstår som en produkt tillverkad i en väloljad nöjesindustri. Allt han säger känns som författade repliker, hans "fina" åsikter känns inrepade, allting är tillrättalagt. Han är religiös, skenhelig, och ger ett helt igenom falskt och plastigt intryck. Precis som den musik han framför. Maken till intetsägande låtar får man leta efter. Jag tyckte att det var illa nog i ONE DIRECTION: THIS IS US 3D, men det brittiska pojkbandets låtar framstår som musikhistoriska milstolpar i jämförelse med det Bieber framför.
Stora delar av Chus film består av skrikande och gråtande fans. Unga tjejer, såklart. Det hade varit intressantare med en film om dessa töser. Hur blir man sådan? Varför? Det är ju helt sanslöst. Till och med i biosalongen satt det töser och grät och tjoade under visningen. Väldigt märkligt.

I den här nya filmen får jag veta att Justin Bieber är vänsterhänt och har en festligt barnslig, bakåtlutad handstil. En scen är riktigt bra: man har filmat inifrån Biebers bil när horder av tonårstjejer kastar sig över den och försöker slita upp dörrarna. Vi får också se en rolig Funny or Die-sketch i vilken Zach Galifianakis spöar upp Bieber med en livrem. Men den största behållningen är ett intervjuobjekt som heter Kuk Harrell. Ja, du läste rätt:

KUK HARRELL.

Fantastiskt namn. Men i övrigt består filmen enbart av producenter, musiker, vänner, familj och liknande som pratar om hur fantastisk Justin Bieber är. Biebers föräldrar ser ut som två strebers, morsan ser ut att vara tillverkad i plast även hon.
Nu finns det inte mer att säga om den här filmen. Se om KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK istället.

(Biopremiär 19/12)

-->

Expressen 28 oktober 1996

Klämdagar. Mörkt och regnigt ute. Jag sitter och sammanställer bioåret 2013, vilket tar en fruktansvärd tid. Känner att jag borde publicera något här på TOPPRAFFEL!, det har ju varit tyst ett par dagar. Tja, jag kan ju göra som jag brukar när det är bloggstiltje - jag repriserar en gammal videokrönika ur Expressen.
Detta är min 23:e krönika i Sveriges då största tidning. Redan då klagade jag på att många filmer är för långa. Nuförtiden är det ju ännu värre. Jag skriver även om en rulle från gamla fina PM Entertainment. Det bolaget finns inte kvar. Och det är synd. 1996 fick jag fortfarande en eller ett par actionfilmer i veckan. Så är det inte längre.

Lysande men för för lång

Förra veckan skrev herr kollegan Eklund om Michael Manns "Heat" (Warner). Själv tycker jag att, visst, det är en bra film, men alldeles för lång, som ju alla filmer verkar vara nu för tiden, och Al Pacino spelar över å det grövsta. Eldstriden på gatan är förstås lysande.

Jag vet inte riktigt vad som stått om detta i svensk press, men ni som läser utländska filmtidningar bör känna till det faktum att "Heat" är en omarbetning av en TV-film Mann gjorde några år tidigare. TV-filmen är känd under flera titlar, bl a "L.A. Crimewave". Den släpptes på video i Sverige när den var ny, nu var det rätt länge sedan jag såg den ute i butikerna, och jag är inte hundra på vad den hette på svenska, men jag gissar på "Made in L.A.".

Jodå, mycket av TV-filmen, i vars rollista man hittar Alex McArthur och Sam "Blixt Gordon" Jones, dyker upp även i "Heat"; skurkarna bär hockeymasker när de utför sina rån, hjälten och skurken tar timeout och fikar tillsammans, och så vidare... Nu är förstås "Heat" en bättre film, och TV-filmen känns mest som ett avsnitt av "Miami Vice". Med lite tur kan du hyra både bio- och TV-versionen i videobutiken runt hörnet.

I stället för ny titel, förvirring, avd. 1: Just nu går filmen "Last man standing" med Bruce Willis på biograferna. Den som är sugen på lite mer last man standing kan traska in i en videobutik och hyra en annan "Last man standing", som Warner släppte förra året. Förra årets stående man är en underhållande B-actionsnurra med den från den här spalten inte helt okände Jeff Wincott, och producerad av ett bolag som nämns i den här spalten för jämnan, PM Entertainment. När filmen gjordes, var den PM:s dyraste produktion.

Annars är det som vanligt i Wincott-filmen. Hälften av alla bilar i Los Angeles sprängs i luften, man kör bil skitfort och slåss och skjuter mest hela tiden. Men jag gillar ju Wincott. Dock måste jag påpeka en intressant detalj vad gäller biljakterna - jag upptäckte nämligen att bilarna de kör slalom mellan på motorvägen står stilla! Ser rätt märkligt ut vid noggrannare granskning.

I stället för ny titel, förvirring, avd. 2: Ny på hyllorna är en film som
heter "Crash" (Egmont). Jag fick ett recensionsex av filmen för rätt länge
sedan, och eftersom kassetten saknade omslag blev jag förstås rätt glad -
jösses, Cronenbergs senaste, på video, redan!

Nu är det ju inte Cronenbergfilmen, utan en ganska ordinär thriller med Michael Biehn. Tänkte bara påpeka detta, så att ni inte tar fel. Nog för att Biehn-filmen går att se, alltid, den är inget speciellt men rätt okej. För övrigt sitter Egmont även på rättigheterna till Cronenbergs "Crash"...

Ett videobolag jag sällan skriver om är Carlton, som just bytt namn till DHE. Detta beror på att de mest släpper djur- och naturfilmer, och jag är allergisk mot djur och natur. Men jag kan inte låta bli att underrätta er om DHE:s Arne Weise-drive. Arne är just nu ute på en turné mellan landets bok- och videoaffärer. Där berättar han under en timme om tio år med "Ett med naturen", och så kränger han National Geographic-videor. Han dyker säkert snart upp nära dig, så gå dit och be honom berätta om "Vår fantastiska värld" i stället, och i synnerhet om "Rickard Rättrådig".

Tryckfelspidde var framme i min förra spalt. För att undvika folkstorm: självklart är det "Alien 3" jag inte tror att "Alien 4" kan bli sämre än.

-->

Bio: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag trodde ett tag att det var bob hund-medlemmen Jonas Jonasson som skrivit bästsäljaren "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" - men vid närmare eftertanke vore det hyfsat osannolikt. Även om ju bob hund-Jonas faktiskt skrev krönikor i hädangångna Nya Upplagan. Nej, det handlar förstås om en annan Jonas Jonasson. I vilket fall: jag har inte läst boken. Men det har så många andra gjort i mitt ställe. Således såg jag Felix Herngrens filmatisering helt utan förväntningar; jag hade ingen aning om vad det skulle handla om, jag visste inte vad boken handlar om - mer än att en hundraårig gubbe rymmer genom ett fönster.
Det har stått en hel del om HUNDRAÅRINGEN i pressen den senaste tiden. Den här är en dyr film; 63 miljoner kronor kostade den, ungefär tre gånger så mycket som en normalbudgeterad svensk biofilm. Felix Herngren har i intervjuer sagt att om filmen floppar, har han nog gjort sin sista film - nu hänger karriären på den här europuddingen. Det är nämligen ett flertal länder inblandade. Franska Studio Canal och Wild Bunch är inblandade och filmen har redan sålts till fyrtio länder - innan den ens haft svensk premiär. Det hela är dessutom inspelat i diverse länder, förutom Sverige främst i Ungern och Thailand, men tydligen även Kroatien och England.

Robert Gustafsson gör en av sina få huvudroller som Allan Karlsson. Nej, inte politikern från Landskrona. Allan bor på ett ålderdomshem där han tydligen har tråkigt - och alldeles innan han ska uppvaktas på sin hundraårsdag klättrar han ut genom fönstret, beger sig till en järnvägsstation och tar första bästa buss till första bästa ställe, vilket som helst. På stationen dyker det upp en kriminell MC-kille med en resväska full med sedlar. Allan råkar få väskan med sig på sin färd, vilket leder till att han jagas av ett gäng hårdföra bikers.
I den lilla hålan Allan anländer till blir han genast bekant med Julius (Iwar Wiklander), de äter, krökar och råkar ha ihjäl bikern som först dykt upp med väskan. Därefter beger sig den åldrade duon iväg med alla pengarna. De liftar med en evig student; Benny (David Wiberg) och hamnar efter ett tag hos den udda Gunilla (Mia Skäringer), som bor ensam i ett hus i skogen - hennes enda sällskap är en elefant.
Parallellt med detta berättar Allan om sitt äventyrliga och bisarra liv. Som barn upptäckte han hur kul det är att spränga saker i luften, och efter att ha sprängt en grosshandlare hamnade han på mentalsjukhus, där en rasbiolog tvångssteriliserar honom. Utsläppt ur dårhuset reser Allan världen runt och träffar kända människor; Franco i Spanien, Stalin i Ryssland, president Truman i USA, Tage Erlander (Johan Rheborg) här hemma, han arbetar med Manhattanprojektet, och hela tiden spränger han saker i luften.

HUNDRAÅRINGEN ser dyr ut, miljonerna har placerats där man ser dem. Ett flertal scener är ganska imponerande - åtminstone jämfört med andra svenska filmer; här är ju episk scener med brosprängningar och annat sällsynt. Filmen är väl även hyfsat underhållande, den är i alla fall inte tråkigt.
... Men den är inte speciellt rolig. Gustafsson klämmer ur sig en och annan skojig replik, men det är allt. Men berättelsen är på hoppig och ryckig - och för grund. Allan Karlssons beteende förklaras aldrig riktigt, rollfiguren borde ha fördjupats lite mer, som det är nu är han - och de övriga rollfigurerna och händelserna - för ytliga. Filmskaparna har tvingats stryka en hel del av boken, och har då främst plockat bort episoder från Allans äventyrliga liv, för att istället koncentrera sig på den betydligt mindre intressanta storyn i nutid. Därför blir flackandet mellan olika länder och historiska händelser alldeles för rumphugget. Det hela ska vara absurt, knasigt och bisarrt, vilket det kanske är, men inte på ett bra sätt.
I grund och botten är det här en svensk variant på FORREST GUMP och ZELIG. Jag tänker även på VÄLKOMMEN , MR CHANCE - eftersom Allan inte verkar veta vad han sysslar med, beter sig enfaldigt, men trots detta - eller tack vare? - lyckas göra succé vart han än hamnar. Till en viss del påminner det och om "The bicycle tour"; ett avsnitt av MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS i vilket Michael Palin är en naiv och korkad kille som cyklar omkring, hela tiden trillar av cykeln och hamnar på sin chokladkaka, och hamnar i olika delar av världen.

De övriga rollfigurerna i HUNDRAÅRINGEN är sällan kul. Tvärtom är de oftast osympatiska. Jag gissar att de ständigt svärande MC-killarna ska vara roliga, men det är de inte. Gunilla svär hela tiden även hon, vilket stör mig. Alan Ford från LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och SNATCH spelar en gangsterboss - inom kort kan vi se Ford i actionrökaren SKIN TRAFFIK med Gary Daniels i huvudrollen.
HUNDRAÅRINGEN är tillåten från elva år och är en familjefilm - men jag överraskas av våldsamheten och ett par oväntade splatterinslag, som när den sprängde grosshandlarens avslitna huvud dimper ner på en motorhuv.
Jag vågar inte sia om hur den här filmen kommer att fungera på bio. Robert Gustafsson lär säkert dra en hel del, och många av de som läste- och gillade boken kommer nog att se filmen, men det här är inte den stora, breda, helfestliga film man siktat på att göra. Betyget nedan är snällt.

(Biopremiär 25/12)

-->

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 24

DECEMBER

24

2013

JULAFTON

GOD JUL PÅ ER, GREVAR OCH BARONER!

-->

Bio: Sune på bilsemester

Foton copyright (c) Nordisk Film

För ganska exakt ett år sedan hade SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE biopremiär. Filmen fick genomgående ganska usel kritik, vilket gjorde regissören Hannes Holm rätt förbannad. Själv var jag rätt snäll mot filmen. Den dåliga kritiken till trots fick filmen svenska folket att gå man ur huse och filmen blev förra årets näst mest sedda film - eller var det näst mest sedda svenska film? Strunt samma - har har vi en ny film om Sune Andersson och hans familj.

Filmmakarna har i intervjuer sagt att det gått undan med den nya filmen; det har ju bara gått ett år sedan den förra - och jodå, det är väl hyfsat snabba puckar. Fast på 1970-talet gjorde Jess Franco åtminstone en film i månaden, och han klagade inte.

Titeln SUNE PÅ BILSEMESTER är egentligen missvisande. En bättre titel vore RUDOLF PÅ BILSEMESTER. Eller ETT PÄRON TILL FARSA I TYROLEN. För jag upplever det som att pappa Rudolf Andersson (Morgan Alling) är den egentlige huvudpersonen och filmen går lite i samma tradition som de gamla Chevy Chase-filmerna, om än barnvänligare och tramsigare. Den elvaårige tjejtjusaren Sune (William Ringström) känns mest som filmens straight man, han är inte den rolige och hans romantiska flickfantasier är ganska irrelevanta.

Den här gången börjar det hela på ett bröllop, där Rudolf tänker ge en gammal tavla till brudparet. Tavlan, som föreställer ett alplandskap, är målat av en viss Nyllet, och Rudolf och mamma Karin (Anja Lundkvist) fick den själva i bröllopspresent en gång i tiden. På bröllopet råkar dock Rudolf få veta att den fula tavlan är värd 900 000 kronor - om den är signerad. Och det är den inte. Så Rudolf behåller tavlan och packar in sin familj i Volvon för att köra till Tyrolen, där Nyllet bor.

Självklart går inget som planerat under semestern; kaos uppstår mest hela tiden, oftast på grund av Rudolfs klantiga beteende. Sune blir besviken eftersom den söta flickan Nicole, som föräldrarna berättat om, visar sig vara tjugo år äldre än han föreställt sig - fast Nicole har en dotter i lämplig ålder. Den jobbige lillebrorsan Håkan-Bråkan (Julius Jimenez Hugoson) ägnar sig mest om att fisa och bajsa, storasystern, vars namn nog aldrig nämns i filmen, pratar hela tiden i mobil och tycker att hon har tråkigt.

Det går egentligen inte att redogöra för handlingen, filmen består av en rad sammanfogade sketcher och rätt osannolika sammanträffanden. Sunes upphovsmän Anders Jacobsson och Sören Olsson står för manuset, och det är lite slarvigare ihoptotat den här gången. Kanske beroende på tidspressen. Av någon märklig anledning hamnar fokus väldigt ofta på bajs och kroppsljud.

Morgan Alling verkar ha kul i sin roll och ägnar sig mycket åt fysisk humor. Den unge Ringström, däremot ... Tja, det är kanske taskigt att ge sig på barnskådespelare, men ärligt talat: han är inte bra. Han är lite stiff, lillgammal och trist. Hugoson är betydligt bättre, om än mer irriterande.

Nu tillhör förstås inte jag målgruppen; jag uppskattade ett kul musikalnummer som parodierar SOUND OF MUSIC, men i övrigt var jag mindre road. Dock bevistades pressvisningen av några skolklasser och de små glyttarna verkade verkligen gilla filmen. De skrattade glatt när Rudolf gjorde bort sig och trillade - och när Håkan bajsade. Efter filmen pratade Hannes Holm med den unga publiken och de hade få invändningar. En liten flicka klagade på att hon inte hann läsa texten när det pratades italienska, men det var väl allt. Några ungar sa att det var den bästa film som gjorts.

Själv är jag besviken på att de gjort en film som utspelar sig i Tyrolen, men i vilken alla behåller trosorna på och inga klättrar på stegar. Här finns ingen Marie Ekorre i sikte - men tjejen som spelar den vuxna Nicole är lite lik Christina Lindberg.

Pluspoäng för att Rudolfs bil har bokstavskombinationen NST på nummerplåten.

Nästa år kommer SUNE I FJÄLLEN.

(Biopremiär 25/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 23

DECEMBER

23

2013

Tomtejävel. En ovanligt ful en.

-->

Bio: Emil & Ida i Lönneberga

Bilder copyright © Filmlance International AB & PennFilm Studio AB

För att vara död är Astrid Lindgren väldigt livaktig. Hon medverkar nämligen själv i den här nya filmen - åtminstone med sin röst.

Per Åhlin är tillbaka med ännu en tecknad film. Men liksom fallet varit de senaste åren, handlar det inte om en "Per Åhlin-film". Åhlin får väl nästan kallas folkkär på grund av sitt samarbete med Hasse & Tage och för en del egna projekt, men Åhlin och hans Pennfilm ägnar sig numera mest åt att filmatisera populära barn- och bilderböcker. Dessa filmer görs inte i Åhlins egen, trevliga stil, utan man försöker efterlikna illustrationerna i böckerna. Resultaten går tydligen hem hos barn, men det är ofta tråkigt och lite själlöst animerat.

I den nya filmen EMIL & IDA I LÖNNEBERGA imiterar man Björn Bergs klassiska teckningar i Astrid Lindgrens Emilböcker. Estetiskt har det väl blivit ... sådär. Visst ser det trevligt och välbekant ut, men samtidigt är det stelt och träigt. Visst behövs en motvikt till alla plastiga 3D-animeringar, men det är inte detsamma som att det måste vara tradigt.

Det är väldigt längesedan jag såg Olle Hellboms Emilfilmer från 1970-talet och jag vet inte om jag skulle palla se dem idag. Rent allmänt har jag numera väldigt svårt för Astrid Lindgren. Ursäkta om jag svär i kyrkan, men så är det. Den här nya filmen får mig inte att ändra inställning, tvärtom. Detta är en särdeles oinspirerad film. Eftersom man gjort en 65 minuter lång film som går upp på bio, trodde jag att man ansträngt sig för att göra en riktig, animerad långfilm. Förvisso får man väl knappast skriva nya, egna historier om Emil, men de skulle väl kunna knyta ihop berättelserna på någon vänster.

Men icke. Man verkar ha utgått från de gamla talskivorna (eller var det från början radioprogram?) på vilka Lindgren läser sina sagor. Filmen består av en rad korta, sammanfogade episoder, som om man klippt ihop en TV-serie. Vilket man antagligen har gjort. Slarvigt. Av någon anledning har Åhlin och medregissörerna Alicja Björk och Lasse Persson inte noterat alla upprepningar. Allting upprepas. "Här är snickarboden," säger Astrid. "Här är drängen Alfred." Tio minuter senare förklaras det igen vilka figurerna är och var de befinner sig. Och igen - och igen.

En av episoderna kände jag inte igen, men jag har nog bara glömt bort den. Annars är det de gamla vanliga, välbekanta historierna. Emils farsa Anton får paltsmet i huvudet, trampar i en råttfälla och så vidare. Jag inbillar mig att även dagens småungar har sett de gamla, bättre filmerna - så jag förstår inte varför man ska se det här. EMIL & IDA I LÖNNEBERGA tillför absolut ingenting, mer än att det är tecknat och mer tvådimensionellt.

Georg Riedel står för musiken, som även den är den gamla vanliga. Man har inte brytt sig om att komponera helt nya Emilsånger. De vissna, tecknade Pippifilmerna hade åtminstone en del nya (och konstiga) låtar. Allan Svensson gör Antons röst. De övriga figurernas småländska dialekt svajar mystiskt.

Segt, träigt, oinspirerat, tjatigt. Sällan har 65 minuter känts så långa.

(Biopremiär 25/12)

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 22

DECEMBER

22

2013

Juldrutt.

-->

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 21

DECEMBER

21

2013

Vad säger du, tös? Önskar du dig en ubåtstoalett?

-->

Serier: Åsa-Nisse 2013

ÅSA-NISSE 2013
av Leif Bergendorff och Patrik Norrman
Bokförlaget Semic

Det finns ett par personer som följt mig genom större delen av livet. Två av dem är Åsa-Nisse och Patrik Norrman.
Jag har fortfarande aldrig läst Stig Cederholms originalberättelser om Åsa-Nisse, men som barn såg jag förstås filmerna om figuren. Det hände även att jag läste den tecknade serien, men det var mer sällan. Dock blev som kanske är bekant Åsa-Nisse min biljett till professionellt serieskapande; jag blev erbjuden att börja skriva manus till serien 1989 - och självklart tackade jag inte nej. Mina första avsnitt publicerades 1990 och jag skrev sammanlagt 130 manus - fast hur många av dessa jag verkligen sålde och fick se publicerade vet jag inte. Dock går de fortfarande i repris lite då och då, vilket även gäller för mina femtio 91:an-avsnitt.
Patrik Norrman debuterade 1979 i det tredje numret av Svenska Serier; en tidning som betydde oerhört mycket för mig och min karriär. Innehållet i tidningen var minst sagt ojämnt, det mesta var under all kritik, men några av de medverkande gjorde stort intryck på mig och blev något slags pseudostjärnor. Inte helt oväntat var det dessa som gick vidare och blev professionella serietecknare. Alf Woxnerud, Micke Grahn, Hasse Lindahl - och Patrik Norrman, för att bara nämna fyra (själv medverkade jag i andra omgången av Svenska Serier; den lades ner efter ett par år för att sedan återuppstå i slutet av 1980-talet). Norrman gjorde läckert tecknade funny animal-serier med, tyckte jag då, bisarrt och crazy innehåll.
Åsa-Nisse är känd för att vara en dålig, tråkig och tjatig serie. När jag skrev serien gjorde jag mitt bästa för att göra den åtminstone liiite mer intressant. Jag stoppade in figuren RoboFjärsman i ett avsnitt, och ofta förekom mina vänner som bifigurer - till exempel kan man se förre serieförläggaren Ingemar Bengtsson som ledare för Ingemar Bengtsson-ligan i ett avsnitt. Men några större förändringar blev det inte. Seriens huvudförfattare de senaste fyrtio åren har varit Leif Bergendorff. Han har idag skrivit över 2000 avsnitt! Men ärligt talat: han borde ha gett upp för längesedan.
I årets julalbum debuterar Patrik Norrman oväntat som Åsa-Nisse-tecknare. Den ursprunglige tecknaren Gösta Gummesson dog 2012 och ett par andra tecknare har försökt sig på serien. Norrman låter Nisse, Klabbarparn och de andra figurerna se ut som de alltid har gjort, men i övrigt har han tagit sig en del trevliga friheter. Stilen är lite grövre och ruffigare, men samtidigt mer levande. Bildspråket är mer varierat med dramatiska perspektivväxlingar och annat, bifigurer är tecknade i en helt annan stil än Gummessons gubbar, och Nisse och de andra har försetts med ovanligt många ansiktsuttryck, åtminstone ser de ibland inte ut så som vi är vana vid att se dem.
Manusmässigt är det värre ställt. Betydligt värre. Albumet består av en rad korta avsnitt som lika gärna skulle kunna ha publicerats i serietidningen; de är inte anpassade för det större albumformatet. Avsnitten har alla en intressant sak gemensamt: de är nästan kliniskt befriade på poänger och skämt. Albumets andra episod, som handlar om en gök som flyger in i Nisses hus, begriper jag faktiskt inte alls. Jag läste om det flera gånger utan att förstå någonting. En episod ägnar fem sidor åt att komma fram till en dum ordvits om vatten i knäna. En tredje episod om en orienterare börjar lovande men slutar abrupt och helt utan poäng. I de fall det finns en poäng, är denna bara tunn och menlös. Dessutom är allting utdraget; alla episoder skulle kunna klaras av på en sida vardera. Högst.
Jag ser gärna Patrik Norrman teckna mer Åsa-Nisse, men något måste verkligen göras åt innehållet. Åsa-Nisse är en serie med anarkistisk potential; se bara på filmen ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT, men man harvar på som man alltid gjort, fast sämre och mer oinspirerat. Vem tycker att det här är roligt idag, år 2013?
... Och varför utnyttjar man inte albumformatet och specialskriver en julserie som faktiskt håller albumlängd? Jag pitchade en sådan flera gånger på 90-talet men fick inget gehör.
Albumet kostar 69 spänn. Det är mycket pengar för en produkt man läser ut på inte alltför många minuter. Jag gissar att många vill ha pengarna tillbaka.

-->

JULRAFFEL! TOPPRAFFELS JULKALENDER 2013! Lucka 20

DECEMBER

20

2013

Vad säger du, påg? Vill du ha en ubåtstoalett?

-->