Bio: De fem legenderna

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Okej, vem är egentligen den där Jack Frost? Jag har aldrig funderat så mycket på det. Det har dykt upp flera filmer med namnet i titeln; både komedier och skräckfilmer. Jag har utgått från att det är någon anglo-amerikansk legend och låtit det stanna där. Efter att ha sett DE FEM LEGENDERNA tog jag och kollade med Wikipedia. Så här står det: "Jack Frost is a sprite and the personification of crisp, cold, winter weather, a variant of Old Man Winter. He is also at times personified as a mischief making spirit that loves being carefree and a loner." - och på svenska Wikipedia jämförs figuren med kung Bore. Men där stannar nog alla likheter.

På Malmö Filmdagar i somras visades ett längre - alldeles för långt - hopklipp av DE FEM LEGENDERNA; större delen var inte ens färdigt, utan vi fick se skisser, storyboard och annat. Filmen var allt annat än lockande; den såg ganska anskrämlig- och konstig ut. Vad var det här?

Filmen pressvidades inte i Malmö, så jag tillbringade söndagskvällen med att se den. Tyvärr missade jag den amerikanska originalversionen, med röster av Alec Baldwin, Jude Law, Hugh Jackman, Chris Pine med flera, och fick hålla tillgodo med, öh, Allan Svensson. Och mina farhågor infriades.

DE FEM LEGENDERNA är en märkligt lam svensk titel. I original heter filmen RISE OF THE GUARDIANS och bygger på en bokserie jag aldrig hört talas om - och det hela är rätt konstigt. För att vara en julfilm är den konstig. För att vara en barn- och familjefilm är den konstig.

Jack Frost står i centrum - han är en yngling som drunknade i en vak för 300 år sedan och då förvandlades till Jack Frost, en figur människor inte kan se, och som flyger omkring och med glat humör ... ja, vad gör han? Ser till att det blir kallt? Skapar is? Tja, det är vad han verkar göra.

I vilket fall dyker plötsligt den slemme The Boogeyman upp - på svenska har han döpts till Mörkermannen. Han är sur och vresig och vill skapa julförstämning hos alla stackars barn genom att släppa loss mörker och mardrömmar och grejor. Han måste stoppas! Avengers assemble! Nä, men Väktarna måste teama upp som en annan superhjältegrupp och bekämpa ondskan. De är Jultomten, Påskharen, Tandfén och Sandmannen - tydligen kände översättaren inte till att The Sandman heter John Blund i Sverige. Skumt.

Gröngölingen Jack Frost blir något slags d'Artagnan - han tillhör inte kvartetten (men blir förstås en av dem på slutet). Och så blir det fajting. En massa fajting. Det är jakter och strider och monsterattacker mest hela tiden i en rasande tempo.

Och det är hyfsat skittråkigt. Det är aldrig speciellt roligt, det som är avsett att vara kul är inte vidare kul. Och jag fattade aldrig varför dessa figurer gjorts om till actionhjältar. Tomten svingar svärd, Påskharen är en australier som använder bumerang. Alldeles för ofta blir det kletigt sentimentalt. Och varför pratar tomten med märklig brytning (rysk?).

Figurdesignen är inget vidare, men i övrigt är animationen - i 3D - alldeles utmärkt. Allting är väldigt tjusigt genomfört. Men all denna teknik är bortkastad på denna skumma historia.

Jag såg alltså filmen på en ordinarie visning med många småbarn i salongen. Vad de tyckte om filomen har jag ingen aning om, men det verkade inte skratta så mycket. Kanske överröstades de av allt brölande från högtalarna.

Regissören Peter Ramsey har tidigare gjort en TV-uppföljare till MONSTERS VS ALIENS.

Det jag tyckte var roligast under föreställningen var när flera små, små glyttar försökte fånga snöflingor och andra 3D-effekter som svävade omkring i salongen.

(Biopremiär 30/11)