Bio: Caesar måste dö

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Den här helgen tillhör gubbstruttarna. Jan Troell, som är över 80, har premiär på sin nya film, och det har även de i vissa kretsar legendariska brödernas Taviani; Paolo och Vittorio, 81 respektive 83 år unga. Jag brukar ibland kalla vissa filmer för "filmfestivalfilmer"; filmer som de stora festivalerna älskar, men som sällan når ut på vanliga biografer. Bröderna Taviani är älskade av många "seriösa" kritiker - men guldbjörnenvinnaren CAESAR MÅSTE DÖ är den första Tavianifilm som får biodistribution i Sverige på, ja vad kan det vara, ett decennium? Och jag tror inte att jag sett något av dem sedan jag såg FIORILE från 1993 på video.  
CAESAR MÅSTE DÖ är något slags dokumentär. Jag skriver "något slags" att det antagligen är långtifrån så dokumentärt som filmen vill påskina - vilket är alldeles för uppenbart. Filmen utspelar sig bakom murarna på ett högsäkerhetsfängelse. Här sitter mördare och medlemmar i maffian eller Camorran. Straffen är långa, från ett dussin år till livstid.
I sann Norén-anda ägnar sig en grupp av dessa förhärdade fångar åt teater. De anses vara mycket skickliga och drar fulla hus med sina uppsättningar. Bröderna Taviani hörde talas om denna besynnerliga teatertrupp, såg en föreställning och blev hänförda. Så pass att de gjorde denna film om de förhärdade brottslingarna, som förstås låses in efter varje föreställning.

I filmen ska de sätta upp Shakespeares JULIUS CAESAR. Eftersom scenen håller på att byggas om, tvingas skådespelarna att repetera lite varstans i fängelset; i små rum, i korridorer, på taket där de ibland vallas. Ibland blir de lite gramse på varandra, ibland blir de känsliga, men föreställningen blir en ny succé - det går säkert även att läsa in en massa i valet av pjäs; en historia om en mäktig italienare som störtades (det finns paralleller till Berlusconi). Själv noterar jag främst att jag sitter och ser delar av en pjäs författad av en engelsman, en berättelse som utspelar sig i Italien, har översatts till italienska, har bearbetats - och sedan textats på svenska. Öppnings- och avslutningsscenerna är i färg, medan resten av filmen; repetitionerna, är i svartvitt.
Det är alltså riktiga interner som spelar sig själva. Men frågan är alltså hur pass dokumentärt det här är. Det hela verkar väldigt manusbundet och regisserat. När de här killarna agerar på scen och är teatraliska på bästa/värsta Shakespearemanér funkar det förstås utmärkt. Men så fort de ska vara sig själva och prata om känslor funkar det inte alls, det ser onaturligt och - just det - teatraliskt ut. Stelt och krystat. Den dokumentära känslan förstörs även när man upptäcker att några vakter som kommenterar repetitionerna är dubbade i bästa italienska anda.

Fast på det hela taget är detta en intressant film. Bitvis ganska rolig, i synnerhet de första scenerna där det hålles audition och alla spelar upp samma scen på olika sätt. Synd att det är Shakespeare de spelar, det är inte min kopp te. Det hade varit roligare om de satt upp FRÖKEN FLEGGMANS MUSTASCH.
Sedan filmen gjordes har ett par-tre fångar frigivits och blivit professionella skådespelare och författare.
CAESAR MÅSTE DÖ har en väldigt föredömlig spellängd - en timme och sexton minuter. Bra.
Och ja, det här är en typisk film som vinner guldbjörnen.

(Biopremiär 7/11)