Bio: Berättelsen om Pi

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Under Malmö Filmdagar i somras visades ett antal längre scener - några ännu med ofärdiga effekter - ur Ang Lees BERÄTTELSEN OM PI. Det jag fick se då såg ganska fruktansvärt ut - ungefär som omslagen till symfonirockskivor från 1970-talet. Jag kan väl inte påstå att jag lockades att se den färdiga filmen. 127 minuter skivkonvolut.

... Och nej, jag har inte läst Yann Martels bästsäljande roman. Jag har inte ens funderat på att tänka på att kanske läsa den. Sådant där är inte min pryl.

Nu har jag sett hela filmen. Och ja, jösses! Jag hade rätt! Precis hela filmen ser ut som symfonirockkonvolut! Det här är något makalöst kitschigt.

En författare träffar den medelålders indiern Pi Patel (Irrfan Khan) för att nedteckna dennes besynnerliga livshistoria. Sedan får vi se Pis uppväxt i flashbacks. Pi växer upp med sin familj på ett zoo. Nej, de är inte inlåsta där - de äger djurparken. Pi lever ett bra liv, han finner kärleken, men när han är sexton (och spelas av Suraj Sharma) går det dåligt för familjen. De beslutar sig för att flytta till Kanada - och ta djurparken med sig. I alla fall djuren.

Tyvärr bär det sig inte bättre än att det blåser upp till rejäl storm på den långa båtfärden. Fartyget går under och den ende som överlever är Pi. Och en zebra. Och en orangutang. Och en hyena. Och en bengalisk tiger. Dessa häckar allihop ombord på en livräddningsbåt. Fast apan och zebran dödas ganska omgående av hyenan, och sedan ser tigern till att hyenan stryker med.

Pi är livrädd för tigern, men det är den som håller honom vid liv - rädslan håller honom vid liv. Pi måste försöka tämja och bli vän med besten. Vilket är svårt ombord på en liten båt med dåligt med käk och vatten.

BERÄTTELSEN OM PI är en sådan där existentiell historia som kan tolkas på olika sätt; en allegori, som går hem hos vissa människor. Dock inte hos mig. För att uttrycka det rakt på sak: det här är flum. Jag gillar inte sådant här. Och nej, och är inte intresserad av Indien, indisk visdom och indiskt flum.

Tekniskt sett är Ang Lees film oklanderlig. Specialeffekterna är enastående - och i princip hela filmen är en enda gigantisk, ofta häpnadsväckande specialeffekt; jag undrar vad som är på riktigt i den här. Om det är snyggt? Tja, det är det väl. Om man gillar glassiga och kitschiga skivomslag. Och 3D:n finns det inget att anmärka på, den är alldeles utmärkt. Filmen ser ut som en glittrig, guldskimrande drömvärld. Ibland slår det över till vad som linar festliga svamphallucinationer.

Skådisarna är väl också bra. Gérard Depardieu dyker upp i en liten roll. Alla indier pratar engelska med kraftig brytning.

Men lejonparten - eller tigerparten - av filmen består av att Pi och tigern umgås på tu man hand i den där båten. Mitt ute på öppet hav. Det händer inte så mycket. Oftast händer ingenting. Det blir långt - och trist. Om man nu alltså inte är inne på sådant här. Gillar man boken är det möjligt att det här går hem i stugorna.

Jag satt mest och skruvade på mig och försökte hålla mig vaken. BERÄTTELSEN OM PI marknadsförs som en familjefilm, men kommer det här verkligen att gå hem hos barn?

Hmm. Är det inte rätt längesedan nu som Ang Lee gjorde något som var riktigt bra?

(Biopremiär 21/12)