Bio: Sinister

Foton copyright (c) Scanbox

Jag hade faktiskt vissa förhoppningar på SINISTER av Scott Derrickson - och det berodde inte på det han tidigare regisserat; BESATT, THE DAY THE WORLD STOOD STILL, den usla HELLRAISER: INFERNO. SINISTER hade en bra buzz, mottagandet i USA blev förhållandevis positivt, och filmen är försedd med ett par effektiva trailers. Fast jag har vant mig vid att bli besviken. Jag vill gärna att varje ny skräckfilm jag ser ska vara bra, men det är sällan jag låter mig imponeras eller ens underhållas. 2012 har det gått upp förhållandevis få skräckfilmer på bio i Sverige. Åtminstone två av dessa har jag tyckt varit alldeles utmärkta; THE WOMAN IN BLACK och THE CABIN IN THE WOODS - men annars plågas vi av dynga som THE DEVIL INSIDE och PARANORMAL ACTIVITY 4. På DVD-fronten ser det än värre ut. Det väller ut mög.

Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad av SINISTER! Konkurrensen är alltså inte mördande, men det här är tammefan en av årets bästa skräckfilmer. Förvisso gick åsikterna isär efter pressvisningen, vissa gillade inte filmen alls, men jag gjorde det - i SINISTER förekommer en del grepp och inslag jag alltid gillar. Framför allt innehåller den riktiga skådisar.

Ethan Hawke spelar författaren Ellison Oswalt som skriver böcker om verkliga mordfall. Nu har han dock inte fått ur sig en bästsäljare på tolv år och det lyser tomt i börsen. Tillsammans med sin familj tvingas han att flytta till en ny stad och ett billigare hus. Ellison har dock en baktanke med huset de flyttar in i: där har det en gång i tiden begåtts ett makabert mord. Rättare sagt, fyra stycken på en gång. Familjen som bodde där hittades hängd i ett träd i trädgården. Fast Ellison berättar inte detta för sin fru Tracy (Juliet Rylance), hon är trött på att luras till att bo på brottsplatser. Den lokale sheriffen (Fred Dalton Thompson) är inte speciellt förtjust i att en kontroversiell författare som Ellison flyttar dit.

Det dröjer inte länge innan Ellison inser att han kommit något stort på spåren, han kommer över material så chockerande att hans planerade bok kan bli en fläskig kioskvältare. För i huset hittar han en Super-8-projektor och en låda med filmer. Ellison slår sig ner i sitt arbetsrum och börjar titta. Det är familjefilmer från olika årtionden. De börjar alla idylliskt - och slutar med groteska mord på familjemedlemmarna.

Tillsammans med en hjälpsam vicesheriff (James Ransone) konstaterar Ellison att det finns ett samband mellan morden, som skett i olika delar av landet. Något annat de har gemensamt är att vid varje mordtillfälle har ett av familjens barn försvunnit.

Ellison, som är en vettig och realistisk människa, men som på grund av all stress dricker lite för mycket, börjar höra märkliga ljud i huset. Han känner att det finns någon där. Han attackeras av osynliga krafter och i Super-8-filmerna upptäcker han en märklig och otäck skepnad som dyker upp i bakgrunden. En professor som kontaktas nämner en demon vid namn Bughuul (eller Bagul i den svenska texten). En varelse som äter barn...

Att låta en man vara huvudperson i skräck- och främst spökfilmer är ganska ovanligt. Det är inte alltid det funkar. Jag konstaterar att ofta struntar vi i publiken i männen, de får gärna stryka med. Och mäns förhållande till spökerier är ofta annorlunda än kvinnors, något jag kommit fram till under samtal med diverse människor. Påfallande många kvinnor verkar tro på det övernaturliga, till skillnad från män - och om en man råkar ut för något oförklarligt utgår han oftast från att det är något förklarligt och undersöker det hela grundligt för att hitta en vettig förklaring. Vilket Ellison Oswalt gör här.

SINISTER är en mörk film med en ganska vuxen ton - och här finns scener som är genuint otäcka. Detta sagt av mig som i stort sett aldrig låter mig skrämmas av skräckfilmer. Men det finns förstås en del grejor som alltid funkar - åtminstone på mig. Långsam, krypande spänning, hemsökta hus, upphittade snuffmovies, döda barn, stillbilder som plötsligt rör på sig, mörka korridorer. SINISTER har ett anslag och en story som tilltalar mig - jag tyckte verkligen att filmen var intressant och spännande, ett tecken på detta var att jag satt och gned min haka, vilket jag kommer mig på att göra när det blir kusligt på film.

Det tekniska hantverket är alldeles utmärkt, med stämningsfullt filmfoto och bra miljöer. Speciellt mycket våld och blod finns här inte, det som förekommer antyds mest - men alla filmer med stora brandyxor och motorgräsklipparmord är per automatik bra. HELLRAISER-kompositören Christopher Young står för filmmusiken - vilken egentligen inte kan klassificeras som musik. På ljudspåret hörs mest brummanden och märkliga ljud, vilket förstärker obehagskänslan.

Ytterligare en bidragande orsak till min positiva hållning till SINISTER är karaktärsskådespelaren Ethan Hawke i huvudrollen. Han övertygar som Ellison och skänker filmen en viss tyngd. Även övriga medverkande är bra. Filmen fungerar även som drama.

Fast helt perfekt är Derricksons film förstås inte. En nyckelscen med spökbarn som förföljer Ellison är tänkt att vara riktigt creepy, men det ser mest ut som om ungarna framför något slags amatördansföreställning i slowmotion. Och Bughuul må se cool ut på håll, men när han kommer närmare kameran är han kanske för lik någon medlem med corspe-paint i något norskt black metal-band. Och var köps- och framkallas alla Super-8-rullar?

Men när det gäller helheten får jag allt erkänna att jag är hyfsat imponerad. Det är ytterst sällan jag sitter i en biografsalong och känner nackhåren resa sig, det är sällan jag tycker att handlingen i en skräckfilm är intressant, och det är sällan jag inte irriterar mig på rollfigurerna.

SINISTER borde rimligtvis skrämma brallorna av en publik som inte är lika härdad som jag, och jämfört med sumprullar som PARANORMAL ACTIVITY-serien, är det här en milstolpe i skräckfilmshistorien. Jag gillar den här - gå och se den!

...Avslutningsvis måste jag nämna det märkliga och fullkomligt flängda som hände i Frankrike när SINISTER skulle gå upp där nere. Distributören Wild Bunch beslutade sig nämligen för att dra tillbaka filmen! Wild Bunch hade även PARANORMAL ACTIVITY 4, och när den biovisades blev publiken ... galen! Inte bara som här i Sverige, där de snackar, skriker, stökar, kastar popcorn och pratar i mobil. Nej, de unga fransmännen hade rånat biografpersonal och pissat i biofåtöljer under visningarna! Fullkomligt sanslöst. Så, Wild Bunch ville inte riskera någonting den här gången...

 

(Biopremiär 30/11)