Bio: Jag vill tacka livet

Foton copyright (c) Folkets Hus och Parker
"Jag vill tacka livet" är en av de värsta sånger jag vet. Usch. Jag kan inte med dem. Den version jag är bekant med är förstås den svenska, framhojtad av Arja Saijonmaa. Fast ursprungligen är det en chilensk trudelutt, lanserad av sångerskan Violeta Parra.
JAG VILL TACKA LIVET - filmen, alltså - heter i original VIOLETA SE FUE A LOS CIELOS, vilket enligt Google Translate betyder "Violeta gick till himlen". Varken originaltiteln eller den svenska är några höjdare. Den här filmen av Andrés Wood har vunnit ett flertal priser och är nu Chiles Oscarskandidat. Filmen går säkert hem i stugorna - om man gillar sådant här. Men det gör inte jag.
Det hela inleds med en videosnutt inspelad för den svenska publiken, i vilken huvudrollsinnehaverskan Francisca Gavilán introducerar verket, och därefter följer således filmen. Vi får följa Violeta Parras liv från fattigdom till firad stjärna och nationalhjälte. Hennes barndom och karriär som vuxen berättas parallellt, och med jämna mellanrum brister Violeta ut i sång.
Och jag tyckte att det här var ...
... mördande tråkigt. Hu! Vilket sömnpiller! Alla låtar som framförs låter precis likadant, med undantag för "Jag vill tacka livet", och de tillhör en genre jag har oerhört svårt för. Således blev det bitvis rätt plågsamt för min del.

Filmen får väl sägas vara välgjord och välspelad, filmfotot är helt okej - men jag personligen är fullkomligt ointresserad av Violeta Parra, Chiles historia och musiken. Det är en klar fördel om man är inne på det om man nu går och ser filmen.
Jag gillade en scen i början där lilla Violetas farsa blir tosig och använder sin gitarr som tillhygge när han demolerar en krog i slowmotion. I övrigt minns jag inte så mycket, eftersom jag lät tankarna segla iväg på jakt efter bättre låtar att spela upp inne i mitt huvud. Som "Baby, it's cold outside".
Violeta Parra föddes 1917 och begick självmord 1967.

(Biopremiär)