Bio: Holy Motors

Foton copyright (c) TriArt Film
Det finns några filmdistributörer som är intimt förknippade med prestigefyllda filmfestivaler, som till exempel Cannes. En är Fortissimo. En annan är Wild Bunch. De har alltid ett flertal filmer inom tävlan på en och samma festival och det är nästan alltid samma typ av arthousefilm. En typ av film man dessutom sällan får se utanför Cannes och andra festivaler. Typiska filmfestivalsfilmer. Och ofta finns det en orsak till att de inte köps in och visas på vanliga biografer världen över.
Men nu får vi chansen att se en sådan här film; från Wild Bunch kommer den fransk-tyska HOLY MOTORS i regi av Leos Carax (som gjorde DE ÄLSKANDE PÅ PONT-NEUF), och som tävlade i Cannes i våras. Varför vi får se den här är en annan fråga. Vem ska se den här?
HOLY MOTORS marknadsförs som en science fiction-film. Jag skulle nog snarare placera den i fantasyfacket. Urban fantasy. I centrum finns monsieur Oscar (Denis Lavant, som varit med i fruktansvärd massa filmer), som åker runt i Paris i en vit limousin framförd av en viss Céline (Edith Scob). Inne i bilen finns ett sminkbord och Oscar ikläder sig olika roller. Han åker från plats till plats, från människor till människor, och spelar olika roller. Han är hitman, tosing, familjefar, chef, musiker och allmänt konstig - sammanlagt spelar Lavant elva roller, inklusive Oscar. Det är möjligt att även Oscar är en roll, vad vet jag.

Riktigt varför han gör detta blir jag inte klok på. Men det spelar kanske ingen större roll. Han är väl besatt av dessa rollfigurer. Men vilka är personerna han uppsöker? Och han dödar till och med en eller ett par. När han är monsterliknande, rosätande tosing, biter han fingrarna av en tjej, och vid ett tillfälle knivmördar han en kopia av sig själv, men blir själv dödligt (?) sårad - och vad händer här, byter kopian plats med Oscar? Ingen aning.
Det är allt lite intressant att det i höst kommit inte bara en, utan två pretentiösa konstfilmer om udda typer som åker runt i en limousin i en storstad - den här och David Cronenbergs COSMOPOLIS (som också visades i Cannes i våras!). HOLY MOTORS innehåller nog även lite drag av handlingen i den grekiska ALPER, i vilken ju folk uppsökte ensamma människor och spelade roller.

Liksom COSMOPOLIS är HOLY MOTORS väldigt snygg. Filmfotot och scenografin är utmärkt. Paris ser ut som en mystisk, magisk, öde drömvärld, som hämtad ur ett franskt seriealbum. Men det är väl egentligen det enda som är bra och fungerar i denna besynnerligt tillredda gryta. För det här är mest konstigt. Konst är lika med konstigt. Ett par idéer är småroliga, men som helhet funkar det inte alls, det blir bara långt, segt, dumt och irriterande pretentiöst.
En bit in i filmen hittar Oscar fotomodellen Kay M (Eva Mendes, av alla människor), som han kidnappar. Han kånkar ner henne till en håla, där han bygger om Kays klänning till en burka, sedan klär av sig naken - och det visar sig att han har stånd. På riktigt! Typiskt Cannes. Med denna ståfräs lägger han sig med huvudet i Kays knä och hon sjunger en vaggvisa för honom. Hur hamnade Eva Mendes här?!

I mitten av filmen blir det plötsligt musikpaus, och Oscar, följ av en hel orkester, vandrar omkring och spelar dragspel, och mot filmens slut blir det mer musik. Då träffar Oscar på en som heter Elise (Kylie Minogue, av alla människor), som vandrar runt och framför en sång. Oscar visar tack och lov inte sin ribba för Minogue. Fast det hade kanske varit något att skriva hem om.
Jag gillade aporna som dyker upp på slutet, jag uppskattade slutscenen med de pratande bilarna, och visst var det trevligt med temat från GODZILLA under en scen, men i övrigt är HOLY MOTORS ett enda stort "Jaha?". Det här känns bara så ... totalt meningslöst. Javisst, tavlor som rör på sig, tjusiga bilder, men kunde Carax inte gjort något annat, något vettigare av det? Vem vill titta på det här i 115 minuter? Carax har inte regisserat på tretton år, varför valde han det här?
...Fast HOLY MOTORS är nog att föredra framför nya TWILIGHT...

(Biopremiär 16/11)