Bio: Amour

Foton copyright (c) Folkets Bio
För mig är Jean-Louis Trintignant, född 1930, mest känd för sina insatser i ett par kultklassiker på 1960-talet. Han spelade mot Ewa Aulin i DEATH LAID AN EGG och han var hjälten i Sergio Corbuccis westernklassiker THE GREAT SILENCE; en riktig höjdare. Men karln har oavbrutet varit verksam från 1955 fram till nu. Och nu är han bioaktuell i filmen som tilldelades årets guldpalm i Cannes.
Det är Michael Haneke som skrivit och regisserat AMOUR. Och vad tycker vi om honom? Nja, min relation till honom är ju inte den bästa. Världens församlade kritikerkår hoppar av lycka när han levererar en ny film, jag tycker att han är ... mindre kul. Jag kikade på de två recensioner jag skrivit av hans filmer här på TOPPRAFFEL!. Nyinspelningen av FUNNY GAMES, som tillhör genren Trash Disguised as Art, och DET VITA BANDET. Jag kunde behärska mig.
Trintignant och Emmanuelle Riva, född 1927, spelar Georges och Anne. De har båda tidigare undervisat i klassisk musik (de verkar vara speciellt förtjusta i Schubert), och även deras dotter Eva (Isabelle Huppert) sysslar med musik och reser runt med en orkester. Georges och Anne bor i en stor, flott lägenhet i Paris och de verkar leva ett harmoniskt liv - men så en morgon drabbas Anne av en stroke. Georges tar hand om henne.
I två timmar och sju minuter.

AMOUR börjar med slutet: polis bryter sig in i parets lägenhet. Dörren till sovrummet är igentejpad. På sängen hittar de den döda Anne, omgiven av blomblad. Således vet vi från början hur det kommer att gå. Att Anne förmodligen dör på slutet hade förstås varit givet utan denna onödiga prolog, men nu framgår det även att hon fått hjälp på traven. Således sitter vi och väntar på att hon ska tas av daga. I över två timmar. Ofta i realtid.
Det här är en typisk film som vinner Guldpalmen och andra, liknande priser. AMOUR är en typisk film som går hem hos kritiker och i vissa kulturkretsar. Men låt mig få sticka ut hakan här:
Jean-Louis Trintignant är fullkomligt strålande som Georges. Jag hade ingen aning om att han är en så bra skådis. Även Riva och Huppert är briljanda, men Trintignant är något utöver det vanliga.
Men han får vara hur bra skådis han vill, det spelar ingen roll - jag tycker att AMOUR till större delen är mördande tråkig. Filmen är verkligen extremt realistisk på de flesta sätt, men det enda som händer är att Anne blir sämre och sämre, och Georges får allt svårare att ta hand om henne. Ibland dyker det upp skötare. Kärleken mellan Georges och Anne prövas. Han vet inte vad han ska ta sig till. Han försöker dölja Annes tillstånd för Eva. Anne svamlar och pratar osammanhängande och kissar på sig.

Jean-Louis Trintignant i yngre upplaga.

Fotot är grådaskig, kameran ofta statisk. Långa tagningar. Många scener som sagt i realtid.
Jag misstänker att jag nickade till en stund i mitten, men jag är inte säker. Säkert är däremot att jag under de mest händelselösa scenerna satt och tänkte på annat. Mästaren på karate.
Lite intressant blir det när det flyger in en duva i hallen. Georges har även en spännande mardröm. Söta Dinara Drukarova från 360 har en pytteroll.
Men herregud, jag kan inte sitta här och låtsas att jag gillar det här och vill rekommendera filmen. Dessutom känner jag igen en del av filmens innehåll från verkliga livet, så varför ska jag se det på bio? I vanlig ordning är Michael Haneke även lite för kall och okänslig för att jag ska låta mig engageras.
Om jag ska göra som Expressen och även betygsätta skådespelarna, får Trintignant fem syndiga dvärgar. Men själva filmen? Jag är väl en galen kamikazekritiker som kommer att få fan av andra för detta, men det blir inte mer än det här:

 






(Biopremiär 23/11)