fredag 30 november 2012

I morgon börjar min julkalender!

För tredje året i rad blir det JULRAFFEL! från och med i morgon och ända fram till julafton. Varje dag klockan 12:00, mitt på dagen, öppnas en ny, virtuell lucka här på TOPPRAFFEL! Och vad gömmer sig bakom dem det här året? Det får ni väl upptäcka själva. Dock har kalendern liksom tidigare år ett tema.

Förresten! Jag byggde en TOPPRAFFEL!-app till mobiler med Android. När jag väl var klart och hade publicerat den, blev jag osäker på hur den ska distribueras Det stod det inget om på programmets hemsida. Men när jag mailade appen till mig själv fick jag en nerladdningsadress. Den funkar kanske fler gånger och återfinns HÄR.
Aoppen funkar alldeles utmärkt på min telefon - men man måste göra en lätt inställning när man istallerar den. Telefonen accepterar nämligen inte appar som inte kommer från App Store, så jag fick allt bocka i en ruta och installera den ändå. Appen är i princip bara mitt RSS-flöde. Blev rätt snygg!



Working up a Buzz

Det finns en del gamla grejor med mig på YouTube. Två av dem är rätt hemska. Och dumma. Tack vare modern teknik har dessa två nu blivit ännu dummare. (Fast jag fnissade allt när jag fick se resultatet)






torsdag 29 november 2012

Bio: End of Watch

Foton copyright (c) Nordisk Film

END OF WATCH inleds med årets tuffaste och mest intensiva öppningsscener. Filmat från förarsätet i en polisbil får vi följa med på en vild biljakt, som slutar med att den jagade bilen kraschar, förarna rusar ut och skjuter mot oss - innan de de skjuts ner av två poliser vi tidigare inte sett, bara hört, som störtat ut ur sin bil.

Jake Gyllenhaal och Michael Peña är snutarna Brian och Mike, som rör sig i South Central, Los Angeles. Av någon anledning har Brian fått för sig att dokumentera deras vardag, och videofilmar tillvaron på olika sätt - med handhållen videokamera eller med minikamera fästad i bröstfickan, och ibland filmar även de olika gäng som terroriserar stadsdelen varandra. Ännu en found footage-film? Nja, bara delvis. För ibland får vi se skeendena filmade som, tja, i en vanlig film - vilket ibland fick mig att undra vem som håller i kameran.

Snutarnas tillvaro är hård och ruffig. Enligt filmen är South Central världen skithål där alla är mer eller mindre kriminella eller pundare - eller allmänna drägg. Gängen är brutala och känslokalla, samtliga kriminella i den här filmen är latinos eller svarta, jargongen är rå - det är den även mellan poliserna. Mike är en "fucking Mexican" och ingen hade höjt på ögonbrynen om någon sagt "apejävel" (Stavningen "apajävel" var för övrigt ett missförstånd icke-skånska journalister stod för).
END OF WATCH består av en lång rad olika scenerier; incidenter, som kommer slag i slag i ett våldsamt tempo. Den genomgående tråden handlar om jakten på ett vidrigt gäng, men handlingen bryts upp av utryckningar gällande annat som dyker upp på vägen. Ibland trivialiteter, ibland trivialiteter som leder till något större.

Brian, Mike och deras kollegor håller humöret uppe så gott det går, de skämtar och beter sig ofta som skolpojkar; de hittar på bus på polisstationen. Mikes fru är gravid, Brian ska gifta sig (med Anna Kendrick). Brian och Mike ser på varandra som bröder som ställer upp för varandra i vått och torrt, även om Mike säger att han tycker att Brian är ett rövhål.

Regissören David Ayer har tidigare skrivit manus till bland annat THE FAST AND THE FURIOUS, DARK BLUE och den utmärkta TRAINING DAY, och han har regisserat den stenhårda STREET KINGS. END OF WATCH är om möjligt ännu hårdare. Det här är en rå, skitig och intensiv film, som i det närmaste känns dokumentär. Vore det inte för ett par kända skådisar, hade jag kunnat ta detta för en dokumentär. Det är inte utan att jag undrar var de har hittat alla dessa vedervärdiga kräk till gängmedlemmar. Har de plockat upp riktiga sådana på gatan? De är verkligen övertygande.

Dialogen är lika rå som filmen; nästan ingen klarar av att säga en mening utan otaliga fuck, fucking och motherfucker. Hela tiden. De pratar om sex. Deras skämt kan ligga på låg nivå. Våldet är kallt och brutalt, vid ett par tillfällen närmar man sig skräckfilm, till exempel när man hittar styckade kroppar i ett hus. Slutstriden för tankarna till TV-spel; något first person-shooter.

END OF WATCH kom från ingenstans och visade sig vara en riktigt bra film. Den känns som en väldigt barnförbjuden, ultravåldsam version av SPANARNA PÅ HILL STREET. Aldrig tråkig, ypperligt välgjord, övertygande, och den kammar inte medhårs. Poliserna tillåts vara egoistiska, fördomsfulla, bete sig som svin de med när andan faller på. Okej, en scen där Mike får för sig att kasta brickan och slåss man mot man med en misstänkt gangsta känns som hämtad ur en John Wayne-film.

Jake Gyllenhaal visar ånyo att han är en av sin generations främsta skådespelare. I filmens eftertexter läser jag att den är tillägnad Los Angeles poliskår och "our fallen heroes. God bless."
Den här filmen ska du förstås se!








(Biopremiär 30/11)

TOPPRAFFEL! sörjer: Spain Rodriguez

Jag kommer ihåg var jag läste det allra första numret av Pox. På toaletten på första våningen i villan jag växte upp i. Jag hade varit borta på Pressbyrån på Eriksgatan och köpt tidningen, och sedan skyndat hem för att fascinerat ta del av en typ av serier jag nog mest hört talas om då - 1984 - men aldrig läst. Varför jag minns att jag läste tidningen på dass minns jag inte, jag minns inte var jag läste första numret av Epix som kommit tidigare samma år. Men nog var det en passande lokal för Pox. Med det inte sagt att innehållet var skit.

Amerikanska undergroundserier hade jag mest bara läst om i de böcker om tecknade serier jag hittat på Landskrona Stadsbibliotek, och i en del nummer av Bild & Bubbla. Jag kände till flertalet tecknare och en del figurer, och nu skulle vissa slutligen publiceras i Sverige.
En av undergroundlegendarerna som förekom i Pox var Manuel "Spain" Rodriguez, troligen mest känd för sin figur Trashman. En våldsam och satirisk serie jag vill minnas att jag gillade en gång i tiden, men jag har inte läst om den sedan 1980-talet, så jag kan ärligt talat inte uttala mig om den idag. När jag tänker efter har jag nog inte läst Spain Rodriguez alls på tjugo år. Tror jag.
Spain Rodriguez föddes i Buffalo, NY, men hamnade liksom så många andra undergroundtecknare i San Francisco 1969. Där gjorde han serier för det klassiska förlaget Last Gasps tidningar, som Skull Comics och Zap Comix. Han syndes även i gamla, fina Rip Off Comix och senare tecknade han åt Harvey Pekar i dennes American Splendor.
De senaste åren producerade Rodriguez mest seriebiografier, som 2009 års "Che: A Graphic Biography". Den 28 november gick han bort, 72 år gammal.
SPAIN RODRIGUEZ
1940 - 2012
R.I.P.



onsdag 28 november 2012

Bio: Jag vill tacka livet

Foton copyright (c) Folkets Hus och Parker
"Jag vill tacka livet" är en av de värsta sånger jag vet. Usch. Jag kan inte med dem. Den version jag är bekant med är förstås den svenska, framhojtad av Arja Saijonmaa. Fast ursprungligen är det en chilensk trudelutt, lanserad av sångerskan Violeta Parra.
JAG VILL TACKA LIVET - filmen, alltså - heter i original VIOLETA SE FUE A LOS CIELOS, vilket enligt Google Translate betyder "Violeta gick till himlen". Varken originaltiteln eller den svenska är några höjdare. Den här filmen av Andrés Wood har vunnit ett flertal priser och är nu Chiles Oscarskandidat. Filmen går säkert hem i stugorna - om man gillar sådant här. Men det gör inte jag.
Det hela inleds med en videosnutt inspelad för den svenska publiken, i vilken huvudrollsinnehaverskan Francisca Gavilán introducerar verket, och därefter följer således filmen. Vi får följa Violeta Parras liv från fattigdom till firad stjärna och nationalhjälte. Hennes barndom och karriär som vuxen berättas parallellt, och med jämna mellanrum brister Violeta ut i sång.
Och jag tyckte att det här var ...
... mördande tråkigt. Hu! Vilket sömnpiller! Alla låtar som framförs låter precis likadant, med undantag för "Jag vill tacka livet", och de tillhör en genre jag har oerhört svårt för. Således blev det bitvis rätt plågsamt för min del.
Filmen får väl sägas vara välgjord och välspelad, filmfotot är helt okej - men jag personligen är fullkomligt ointresserad av Violeta Parra, Chiles historia och musiken. Det är en klar fördel om man är inne på det om man nu går och ser filmen.
Jag gillade en scen i början där lilla Violetas farsa blir tosig och använder sin gitarr som tillhygge när han demolerar en krog i slowmotion. I övrigt minns jag inte så mycket, eftersom jag lät tankarna segla iväg på jakt efter bättre låtar att spela upp inne i mitt huvud. Som "Baby, it's cold outside".
Violeta Parra föddes 1917 och begick självmord 1967.






(Biopremiär)



tisdag 27 november 2012

Bio: Sinister

Foton copyright (c) Scanbox

Jag hade faktiskt vissa förhoppningar på SINISTER av Scott Derrickson - och det berodde inte på det han tidigare regisserat; BESATT, THE DAY THE WORLD STOOD STILL, den usla HELLRAISER: INFERNO. SINISTER hade en bra buzz, mottagandet i USA blev förhållandevis positivt, och filmen är försedd med ett par effektiva trailers. Fast jag har vant mig vid att bli besviken. Jag vill gärna att varje ny skräckfilm jag ser ska vara bra, men det är sällan jag låter mig imponeras eller ens underhållas. 2012 har det gått upp förhållandevis få skräckfilmer på bio i Sverige. Åtminstone två av dessa har jag tyckt varit alldeles utmärkta; THE WOMAN IN BLACK och THE CABIN IN THE WOODS - men annars plågas vi av dynga som THE DEVIL INSIDE och PARANORMAL ACTIVITY 4. På DVD-fronten ser det än värre ut. Det väller ut mög.

Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad av SINISTER! Konkurrensen är alltså inte mördande, men det här är tammefan en av årets bästa skräckfilmer. Förvisso gick åsikterna isär efter pressvisningen, vissa gillade inte filmen alls, men jag gjorde det - i SINISTER förekommer en del grepp och inslag jag alltid gillar. Framför allt innehåller den riktiga skådisar.

Ethan Hawke spelar författaren Ellison Oswalt som skriver böcker om verkliga mordfall. Nu har han dock inte fått ur sig en bästsäljare på tolv år och det lyser tomt i börsen. Tillsammans med sin familj tvingas han att flytta till en ny stad och ett billigare hus. Ellison har dock en baktanke med huset de flyttar in i: där har det en gång i tiden begåtts ett makabert mord. Rättare sagt, fyra stycken på en gång. Familjen som bodde där hittades hängd i ett träd i trädgården. Fast Ellison berättar inte detta för sin fru Tracy (Juliet Rylance), hon är trött på att luras till att bo på brottsplatser. Den lokale sheriffen (Fred Dalton Thompson) är inte speciellt förtjust i att en kontroversiell författare som Ellison flyttar dit.

Det dröjer inte länge innan Ellison inser att han kommit något stort på spåren, han kommer över material så chockerande att hans planerade bok kan bli en fläskig kioskvältare. För i huset hittar han en Super-8-projektor och en låda med filmer. Ellison slår sig ner i sitt arbetsrum och börjar titta. Det är familjefilmer från olika årtionden. De börjar alla idylliskt - och slutar med groteska mord på familjemedlemmarna.

Tillsammans med en hjälpsam vicesheriff (James Ransone) konstaterar Ellison att det finns ett samband mellan morden, som skett i olika delar av landet. Något annat de har gemensamt är att vid varje mordtillfälle har ett av familjens barn försvunnit.

Ellison, som är en vettig och realistisk människa, men som på grund av all stress dricker lite för mycket, börjar höra märkliga ljud i huset. Han känner att det finns någon där. Han attackeras av osynliga krafter och i Super-8-filmerna upptäcker han en märklig och otäck skepnad som dyker upp i bakgrunden. En professor som kontaktas nämner en demon vid namn Bughuul (eller Bagul i den svenska texten). En varelse som äter barn...

Att låta en man vara huvudperson i skräck- och främst spökfilmer är ganska ovanligt. Det är inte alltid det funkar. Jag konstaterar att ofta struntar vi i publiken i männen, de får gärna stryka med. Och mäns förhållande till spökerier är ofta annorlunda än kvinnors, något jag kommit fram till under samtal med diverse människor. Påfallande många kvinnor verkar tro på det övernaturliga, till skillnad från män - och om en man råkar ut för något oförklarligt utgår han oftast från att det är något förklarligt och undersöker det hela grundligt för att hitta en vettig förklaring. Vilket Ellison Oswalt gör här.

SINISTER är en mörk film med en ganska vuxen ton - och här finns scener som är genuint otäcka. Detta sagt av mig som i stort sett aldrig låter mig skrämmas av skräckfilmer. Men det finns förstås en del grejor som alltid funkar - åtminstone på mig. Långsam, krypande spänning, hemsökta hus, upphittade snuffmovies, döda barn, stillbilder som plötsligt rör på sig, mörka korridorer. SINISTER har ett anslag och en story som tilltalar mig - jag tyckte verkligen att filmen var intressant och spännande, ett tecken på detta var att jag satt och gned min haka, vilket jag kommer mig på att göra när det blir kusligt på film.

Det tekniska hantverket är alldeles utmärkt, med stämningsfullt filmfoto och bra miljöer. Speciellt mycket våld och blod finns här inte, det som förekommer antyds mest - men alla filmer med stora brandyxor och motorgräsklipparmord är per automatik bra. HELLRAISER-kompositören Christopher Young står för filmmusiken - vilken egentligen inte kan klassificeras som musik. På ljudspåret hörs mest brummanden och märkliga ljud, vilket förstärker obehagskänslan.

Ytterligare en bidragande orsak till min positiva hållning till SINISTER är karaktärsskådespelaren Ethan Hawke i huvudrollen. Han övertygar som Ellison och skänker filmen en viss tyngd. Även övriga medverkande är bra. Filmen fungerar även som drama.

Fast helt perfekt är Derricksons film förstås inte. En nyckelscen med spökbarn som förföljer Ellison är tänkt att vara riktigt creepy, men det ser mest ut som om ungarna framför något slags amatördansföreställning i slowmotion. Och Bughuul må se cool ut på håll, men när han kommer närmare kameran är han kanske för lik någon medlem med corspe-paint i något norskt black metal-band. Och var köps- och framkallas alla Super-8-rullar?

Men när det gäller helheten får jag allt erkänna att jag är hyfsat imponerad. Det är ytterst sällan jag sitter i en biografsalong och känner nackhåren resa sig, det är sällan jag tycker att handlingen i en skräckfilm är intressant, och det är sällan jag inte irriterar mig på rollfigurerna.

SINISTER borde rimligtvis skrämma brallorna av en publik som inte är lika härdad som jag, och jämfört med sumprullar som PARANORMAL ACTIVITY-serien, är det här en milstolpe i skräckfilmshistorien. Jag gillar den här - gå och se den!

...Avslutningsvis måste jag nämna det märkliga och fullkomligt flängda som hände i Frankrike när SINISTER skulle gå upp där nere. Distributören Wild Bunch beslutade sig nämligen för att dra tillbaka filmen! Wild Bunch hade även PARANORMAL ACTIVITY 4, och när den biovisades blev publiken ... galen! Inte bara som här i Sverige, där de snackar, skriker, stökar, kastar popcorn och pratar i mobil. Nej, de unga fransmännen hade rånat biografpersonal och pissat i biofåtöljer under visningarna! Fullkomligt sanslöst. Så, Wild Bunch ville inte riskera någonting den här gången...







 

(Biopremiär 30/11)

måndag 26 november 2012

Puttin' on the Dwarf

Allas favoritfilm som ni aldrig sett den tidigare!
Enjoy...






söndag 25 november 2012

Expressen den 18 oktober 1995

Peter Bergting på Bokmässan i Göteborg, september 2012.
Jag hoppade nästan till när jag nu läste om min tolfte videokrönika ur Expressen. Jag hade fullkomligt glömt bort att jag skrivit den här. Oj, det är ju riktigt rolig. Och Peter Bergting tillhör fortfarande mina kompisar - skillnaden nu är att jag faktiskt har träffat karln några gånger! Han är inte längre "en ung herre", utan stadgad familjefar. Till på köpet är han uppburen serietecknare, illustratör och romanförfattare. Om han fortfarande har ambitioner inom filmkonsten vet jag inte, det har jag glömt att fråga honom. En annan grej jag glömt bort är hur vi lärde känna varandra. Vem som tog kontakt med vem, och varför. Fast en tid under 1990-talet hade vi ganska tät telefonkontakt.
Hans kortfilm OLÅT hade jag också förträngt, men nu när jag läser om den minns jag förstås allt - jag kommer till och med ihåg hur den irriterande låten går.
Notera att jag skriver "något som heter Film I Väst". Var FIV så pass okända 1995? När var det de började att hårdsatsa? De är ju inblandade i nästan allting i filmväg nuförtiden.
En sista grej jag inte minns, är hur och varför jag såg de där informationsfilmerna jag listar på slutet. Och Beethovenfilmen MIN ODÖDLIGA KÄRLEK minns jag ingenting av. GÖMSTÄLLET såg jag när den kom på video - och ja, den var kass. Men nog är det lite intressant att denna amerikanska film har Thåströms Peace Love & Pitbulls på soundtracket.

Rullar ingen skriver om - och det förstår jag

Jag antar att det är bekant att videoutbudet egentligen består av fler filmer än de som exponeras i videobutikerna. Vem har väl inte stött på alla dessa informations- och instruktionsfilmer som spottas ut av diverse verk och företag. Filmer som inte går att hyra i butik, men väl att köpa eller låna av producenten. Dessa filmer är det ingen som skriver om.

...OCH DET KAN MAN ju förstå. Visst finns det undantag, men eländigare produktioner får man leta efter, även om vissa är så dåliga att de blir underhållande. Och nej, jag tänker inte heller skriva om dessa videor - däremot om en annan videofilm som kan vara svår att få tag på. Jag antar att det är likadant med de flesta personer med åtminstone något så när kreativa yrken (och då räknar jag förstås in film- och videoskribent) - man gör en massa bekantskaper runt om i landet, träffar eller kontaktas av likasinnade personer. En man jag aldrig träffat, men ändå känt i några år, är Peter Bergting från Åmål, en ung herre med ambitioner inom filmkonsten.

Förra året skickade han mig en kortfilm kan regisserat, "Olåt". Filmen, som är svartvit och filmad på video, varar bara några minuter, men är oerhört rolig. Två män står längst ut på en brygga. Det är kallt och blåser (filmens ljud är förfärligt). Plötsligt börjar den ene mannen med uppspeedad röst sjunga "Jag kan en sång som går dig på nerverna" om och om igen, samtidigt som han klär av sig kläderna. Till slut får den andre mannen nog, och klipper till den strippande mannen, som faller ner i sjön. Slut.

Uppenbarligen var jag inte ensam om att gilla filmen. Något som heter Film I Väst fick tag på filmen, överförde den till 35 mm-film, justerade ljudet, och tänker nu dels visa filmen som förfilm på bio, dels ge ut den på video. Videon kommer förstås inte att kunna hyras överallt, men går att beställa från Film I Väst.

JAG SATT FöRSTÅS och läste ett större antal recensioner av "Judge Dredd" när den gick upp på bio häromveckan, och nästan samtliga ansåg att Stallone är en usel skådis. Detta fick mig att fundera. På något sätt har jag alltid accepterat Stallone, även om han inte är någon Harvey Keitel. Men vet inte dessa filmkritiker vad som menas med usel skådis? Jag plöjer igenom hundratals videofilmer om året, och i väldigt många agerar folk som får Stallone att likna Keitel.

Varför inte hyra nya "To the limit" (Scanbox), som är en provkarta på uselt skådespeleri. Anna Nicole Smith har huvudrollen, och hon klarar inte ens av att säga "Shit" övertygande. Men hon är naken nästan hela filmen. Med andra ord, en hyrvärd film.

BÄST JUST NU

"Min odödliga kärlek" (Egmont). Omöjlig att slita sig ifrån, utomordentliga skådisar (Gary Oldman, Jeroen Krabbe), synd bara att filmen inte är i letterbox.

"Olåt" (Film I Väst). Årets bästa och snabbaste svenska film på video.

"Skolbio på schemat". Egentligen är denna tiominuters informationsfilm astrist - men vem vill missa en film med både Suzanne (Mögel)Osten och Arnold Schwarzenegger?

"Tekniska Verken i Landskrona". Tio intensiva minuter. Höjdpunkter: vinkande mopedister och odödliga repliker som "Harr steår jao ij ejn griop."

"Gömstället" (soundtrack). Filmen, som jag inte sett, lär suga, men den brutala musiken är exemplarisk.




lördag 24 november 2012

TOPPRAFFEL! sörjer: Larry Hagman

Det är inte längesedan Sverige tapetserades med affischer föreställande Larry Hagman som JR Ewing i den nya versionen av DALLAS. Jag blev allt lite förvånad över att Hagman var med, jag tänkte att han måste väl ändå vara hundra år. Nej, riktigt så gammal var han inte - han hann bli 81 innan han gick och dog igår, efter att ha spelat in sex av de femton avsnitten som ska utgöra andra säsongen av nya DALLAS.
Larry Hagman är synonym med JR och den klassiska TV-serien, som dök upp 1978 i USA och ett par år senare i Sverige. Här i Sverige blev DALLAS den första TV-såpan som visades, vilket ju är lite märkligt. Inte att det blev just DALLAS, utan det faktum att fenomenet TV-såpa var helt okänt här - vi hade fått se LÖDDER, som var en parodi på såpor, men inte det som parodierades...
I och med den ikoniske JR är det lätt att glömma att Hagman spelade en väldig massa annat under sin karriär, som inleddes 1957 med ett avsnitt av TV-serien DECOY. Denna roll följdes av främst TV-filmer och TV-serier som till större delen är okända för mig. Bland de kända finns I DREAM OF JENNIE, NIGHT GALLERY, THE NAME OF THE GAME, MEDICAL CENTER, MCCLOUD, MARCUS WELBY M.D., ELLERY QUEEN och ROCKFORD TAR ÖVER.
Bland de långfilmer han medvekade i hittar vi Sidney Lumets BOMBSÄKERT, FÖRSTA SEGERN med John Wayne, ÖRNEN HAR LANDAT, SUPERMAN - THE MOVIE och S.O.B. - PANIKEN I DRÖMFABRIKEN.
Larry Hagman regisserade även ett par grejor, och som regissör lär han främst bli ihågkommen för uppföljaren till THE BLOB, som hette BEWARE! THE BLOB, med alternativtiteln SON OF THE BLOB. Efter att Hagman blivit populär som JR släpptes filmen på nytt med en slagkraftig slogan: "The film that J.R. shot!".
Redan 1954 gifte Larry Hagman sig med svenskan Maj Axelsson, som han förblev gift med resten av livet. Han var stor motståndare till rökning, men krökade hårt och genomgick 1995 en levertransplantation. Och nu har han lltså tagit sig upp till den stora ranchen ovan molnen.
LARRY HAGMAN
1931 - 2012
R.I.P.



torsdag 22 november 2012

Bio: Argo

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1983 kom Ken Folletts bok "Fritagningen" som handlar om ett gäng hårdingar som tar sig in i Teheran efter att Shahen av Iran kastats ut 1978 och Ayatollah Khomeini tagit över. Uppdraget är att frita två fängslade amerikaner som arbetar för ett datorföretag. 1986 blev romanen en miniserie för TV med Burt Lancaster. Om Folletts bok bygger på verkliga händelser har jag ingen aning om, det är mycket möjligt.
Ben Afflecks nya film mot samma bakgrund är dock baserad på verkligheten - fast uppgifterna om denna topphemliga CIA-operation har varit hemligstämplade fram tills för femton år sedan, eller vad det nu var.
I november 1979 stormades den amerikanska ambassaden i Teheran. 52 amerikaner tas som gisslan, men sex stycken lyckas smita undan. De tar sig till Kanadas ambassad, där de gömmer sig. Det är dock bara en tidsfråga innan de kommer att hittas och troligen avrättas.
Ben Affleck spelar CIA-agenten Tony Mendez sätts på att hitta på något sätt att få hem de sex. Han lägger fram en till synes idiotisk plan - men det är den bästa av alla deras idiotiska planer. De tänker låtsas att de är ett produktionsbolag som ska spela in en ny film, och åka till Teheran för location scouting. Men det är inte bara att låtsas sådär hur som helst. För att det hela ska verka trovärdigt måste de samarbeta med Hollywood och börja sjösätta ett filmprojekt som aldrig ska fullbordas.
Den autentiska annonsen i Variety.
Tillsammans med sin kollega Jack (Bryan Cranston, som ser otroligt cool ut i polisonger och tredelad kostym), letar de upp make up-specialisten John Chambers (John Goodman) och producenten Lester Siegel (Alan Arkin), och börjar ta fram en lämplig fejkfilm. De beslutar sig för att göra en science fiction-film; det är 1980 och sci-fi är hett. Filmen ska heta ARGO, de plockar fram ett ofilmat manus; LORD OF LIGHT, som bygger på en bok av Roger Zelazny. De snidar annonser för filmen som sätts in i branschtidningen Variety, i vilken även Siegel intervjuas om den kommande filmen. I Afflecks film förekommer även en fantastiskt tuff filmaffisch för ARGO, men om denna faktiskt existerade på riktigt vet jag inte, jag har inte lyckats hitta den online.
Filmaffischen. Någon som vet vem som har gjort den här?
...Och så åker det lilla filmteamet iväg till Teheran - där allting är väldigt nära att gå åt helvete.
Själv har jag aldrig haft några större problem med Ben Affleck som skådis, det har väl mest varit hans filmer som ofta varit vissna. Men jo, han har ju ofta förlöjligats och anses vara usel. Som regissör går han dock från klarhet till klarhet. Han regidebuterade 2007 med utmärkta GONE BABY GONE, och följde upp denna 2010 med lika utmärkta THE TOWN. ARGO är en lika bra film.
Jag är väldigt förtjust i filmer om filminspelningar. ED WOOD. TA FAST RÄVEN. Eller varför inte THE LAST SHOT, en komedi vars tema är snarlikt det i ARGO. Därför är filmen liksom redan hemma för min del, den hade redan gått i mål. Upplägget är kul och fascinerande. Samtidigt är det förstås irriterande att de aldrig har för avsikt att göra ARGO - fan, jag vill ju se den filmen!
Min största invändning mot Afflecks film är att det är lite för lite film och Hollywood här, och för mycket agentsnack och gisslan i Teheran. Och i vanlig ordning är filmen aning för lång med sina två timmar.
Slutet är verkligen sprängfyllt med klyschor, men trots - eller tack vare? - dessa blir de sista tio minuterna faktiskt riktigt spännande. Till saken hör att vi förstås vet att uppdraget kommer att lyckas, men icke desto mindre blir det spännande, med kamp mot klockan och Iranska armén flåsande i nacken. Kul!
Vidare är det en snyggt gjord film, för att få rätt tidskänsla valde Affleck att filma på 35mm och använda sig av samma look och kameraföring som i klassiska, amerikanska 70-talsfilmer. Allra tuffast är dock att filmen öppnar med Warner Brothers gamla logotype från 70-talet!
Ben Affleck själv är kanske lite blek som Tony, men förutom de utmärkta skådisar jag redan nämnt, får vi även se pålitligt foilk som Victor Garber - och Michael Parks som serietecknaren Jack Kirby! Och ja - vi får även många mustascher. Bra.
ARGO är kanske inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, jag hade förväntat mig lite mer - men självklart ska de se den här! Det är en bra, spännande, intressant och framför allt fascinerande film.
1969 tilldelades John Chambers en Oscar för APORNAS PLANET.






(Biopremiär 23/11)