BOOOM

Igår hölls seriedagen BOOOM (Bild och ord om Malmö) på Form/Design Center i Malmö. En utställning/temadag som enligt dess Facebooksida visar upp "Malmöbornas syn på sin stad. Syftet är inte att propagera för Malmös förträfflighet, utan att ge en mer nyanserad bild av Malmö som kontrast till den relativt ensidiga bild som visas upp i massmedia."
I realiteten visade det hela sig vara en rätt ensidig bild, fast av andra sorten. Den nästan oreserverat positiva och som romantiserar en del av de aspekter jag själv tycker är trista, vissna och direkt sjaviga. Fast så är jag också betydligt äldre än de representerade serietecknarna.
Inga av de medverkande utställarna verkar ha några egna idéer utan följer något slags standardmall. "Så här ska man tycka". En serie tar i lite för mycket, vilket resulterar i att resultatet blir rätt ... fel. En sur lök pratar med en glad jordgubbe från Malmö (!). Löken bara klagar, jordgubben tar upp allt som är bra med Malmö - bland annat Timbuktu och MFF. Löken gillar inte det heller, så då tycker jordgubben att Löken inte har i Malmö att göra. Jag själv tycker att Timbuktu är astrist och jag håller inte på MFF - således har jag inte här att göra. De åsikterna är ju lätta att applicera på till exempel de politiska partier som serietecknaren säkert är stark motståndare till. Om ni inte är precis som vi, håll er borta!
En sak som slår mig är att flertalet av serierna egentligen inte är serier. De är bildsatta texter. De har ingen egentlig berättelse, bilderna för ingen handling framåt, det handlar inte om sekventiellt berättande. Det liknar snarare, tja, diabildserier. Fristående bilder på ett och samma tema.
Just detta upplever jag som vanligt bland dagens unga, svenska serietecknare. Många har grava brister inte bara som tecknare, utan framför allt som serieberättare. Varför? Det är möjligt att det beror på att de inte är uppvuxna med serier på samma sätt som min generation. Läser man intervjuer med serietecknare får man lätt intrycket att de flesta aldrig tecknade serier när de växte upp, de läste knappt ens serier. Och nu läser de mest grejor av andra svenska serietecknare, folk som tecknar och berättar på samma sätt. Läsarna - som troligen inte är serievana - uppskattar innehållet, de sympatiserar med (de politiska) åsikterna, och struntar i att det egentligen är illa berättat. Själv längtar jag tillbaka till till exempel Epix Förlags storhetstid.
På Form/Design Center visas även Seriefrämjandets Strindbergutställning med Strindbergporträtt av proffstecknare. Denna del har egentligen ingenting BOOOM att göra, men är rätt trevlig.
Jag glömde att plåta utställningsobjekten på BOOOM, så jag illustrerar denna text med Strindbergbilderna.