En tid efter terrorattacken mot World Trade Center visades en dokumentärfilm om händelsen, baserad på material från ett franskt filmteam. Fransmännen dokumenterade egentligen livet på en brandstation i New York, och av en tillfällighet gjorde de detta när flygplanen slog in i tvillingtornen. Deras dokumentär blev något helt annat än de planerat.
Nu är det dags igen. Norska filmaren Kari Anne Moe började göra en dokumentär om tonåringarna Sana, Henrik, Haakon och Johanne, verksamma i varsitt politiskt ungdomsparti. En film om hur dessa ungdomar lär sig bli skickliga debattörer och om hur deras liv ser ut. Det drar ihop sig till val - och skolvalet är tydligen väldigt viktigt. Sana tillhör socialisterna, är muslim och bär slöja (och tandställning), Henrik tillhör Fremskrittspartiet, vilket väl får sägas motsvara Sverigedemokraterna, den tanige Haakon är med högern, och han är mystiskt fjollig - och Johanne, som ger ett typiskt rejält, skandinaviskt (och lite tradigt) intryck, tillhör arbetarpariet; hon är en redig sosse.
Själv har jag alltid ifrågasatt ungdomspartier. Tonåringar som är politiskt engagerade? I riktiga partier? Allvarligt talat, jag tycker inte att tonåringar kan ha några avancerade politiska åsikter mer än de grundläggande. Jag kommer ju ihåg hur det var under min gymnasietid. De som bodde i tjusiga radhusområden var med i MUF, som hade bra fester (hörde jag). De hade inga politiska åsikter. Och de som stod till vänster hade egentligen inte heller några politiska åsikter, mer än prat om "rättvisa" och "arbetare". Det krävs trots allt lite livserfarenhet innan man kommer underfund med var man står. Själv röstade jag så som jag trodde jag borde rösta de första gångerna, utan att fundera på hur det eventuellt skulle drabba mig själv.
Halvvägs in i den här filmen tar allt en ny vändning. Det är sommaren 2011 och Johanne åker ut till lägret på Utøya tillsammans med några hundra politiskt aktiva ungdomar. Där leker de lekar, det hålls konserter, det bos i blöta tält, men främst hålls det politiska tal och ungarna drillas till att bli skickliga politiker. Av en märklig tillfällighet ringer Johanne hem och säger att, jo, hon lever. Och javisst - kort därpå anländer Anders Behring Breivik till ön.
Johanne överlevde massakern och i den här filmens mest minnesvärda scen, befinner hon sig hemma och redogör för händelserna. Väldigt detaljerat. Fram till denna scen har mycket av materialet känts aningen regisserat, ungarna har skådespelat i sina roller som sig själva, men nu pratar Johanne fritt om traumat.
 |
| Här ringer Johanne hem och berättar att hon lever - innan massakern sker. |
Det är ganska svårt att kritisera en film som den här. Detta är ju en så kallad viktigt film, och det är en autentisk film. Det här är ju riktiga människor, ungdomar som var med om tragedin på riktigt.
Som biofilm här det här inget vidare - i vanlig ordning är detta TV på stor duk. Och Filmens första halva, innan Utøyadramat, är egentligen ganska tråkigt och ointressant. Några ungar jag inte vill umgås med. Det är egentligen bara Henrik som är lite intressant; ett slags vandrande kliché; han är en knuda som bor med sin ensamstående mor, och han är trött på att anklagas för att vara rasist. Jag blir dock mer nyfiken på hans partikompis som ser ut att vara indier.
En annan grej jag undrar över är bilderna från Utøya. Åkte filmarna hem igen innan massakern? Eller vad hände?
TILL UNGDOMEN är lite ofokuserad och slött redigerad, och därför inte lika drabbande och gripande som den borde fara.
(Biopremiär 19/10)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar