Bio: Ted

Foton copyright (c) UIP Sweden

Alldeles i slutet av 1980-talet kultade jag på Sam Jones. Jag till och med skrev en liten artikel om honom  i Johan Wanloos kortlivade fanzine Bad Taste Magazine. Ni kommer väl ihåg Sam Jones? Det var ju han som upptäcktes i en amerikansk version av VEM TAR VEM, hade en minimal roll i BLÅST PÅ KONFEKTEN, och sedan fick huvudrollen i den spejsade BLIXT GORDON. Därefter dök han upp som hjälte i en rad B-filmer; han spelade Will Eisners seriefigur The Spirit i en TV-pilot som aldrig ledde till en serie, han var med i ett underhållande toppraffel som heter UNDER THE GUN, i vilket Vanessa Williams agerade hjältinna, och det var tack vare filmer som de här jag kultade på grabben.

Tydligen är det fler än jag som kultat på honom.

Men först: ett sammanträffande. Tidigare idag - när jag skriver det här - läste jag att Seth MacFarlane utsetts att leda nästa års Oscargala. Och denna nyhet sammanfaller lämpligt med den besynnerligt försenade Sverigepremiären på MacFarlanes långfilmsdebut TED.

Seth MacFarlane är mest känd som skaparen av FAMILY GUY - och ska jag vara riktigt ärlig får jag väl erkänna att jag inte har något större förhållande till den TV-serien. Den tillhör de där jag tittat på när jag suttit ensam på en pizzeria med en TV i ett hörn som enda sällskap. Och så har jag sett en rad av de där längre filmerna som släppts på DVD, de där som parodierar andra filmer. Som STAR WARS. Jag har förvisso inget emot FAMILY GUY, men som jag påpekat otaliga gånger, tittar jag sällan på TV.

TED var dock en film jag såg fram emot. Ja, jag hade väldigt höga förväntningar på den här filmen. Och de infriades! Det här är inte bara en av årets roligaste filmer - nä, det här är tammefan den roligaste film! För vad kan väl vara roligare än en übervulgär tramskomedi om en levande nallebjörn - och en film som samtidigt är gjord med stort hjärta?

Mark Wahlberg spelar John , som när han var en liten gosse fick en stor teddybjörn i julklapp. Han tyckte så mycket om Ted att han önskade att leksaken skulle bli levande och kunna prata - och se på fan, nästa morgon väcktes han av att Ted traskade omkring och pratade (MacFarlane själv gör rösten).

Ted blev snart en kändis och figurerade i media, men glömdes senare bort. Som vuxen bor John fortfarande ihop med Ted. John har ett arbete, medan Ted föredrar att sitta hemma och supa och röka på - något även John gillar att göra. Problemet är att John sedan länge är ihop med en tjej som heter Lori (Mila Kunis), och hon har fått nog av den oansvarige, vulgäre Ted - som ju dessutom är en levande teddybjörn.

Lori ger John ett ultimatum: Ted måste ut, annars drar hon. Sagt och gjort. Ted skaffar sig en egen lya och ett jobb. Han festar nu ännu mer och avancerar på jobbet tack vare hans bisarre chef. Och så bjuder han hem Sam Jones. Ni förstår, Blixt Gordon - i filmen från 1980 - har alltid varit Johns och Teds stora ledstjärna, och nu hittade Ted Jones, iförd Blixt Gordon-outfit, och släpade in honom på en röjarfest utan like. Jo, Sam Jones spelar sig själv. Ted vill förstås få dit även John, något som hotar att ställa till det rejält med relationen mellan John och Lori.

Det här är fruktansvärt roligt. Extremt skitroligt. TED är en film som från början till slut lyckas med konststycket att vara grov i tonen, pubertal, vulgär - utan att någon gång bli plump och irriterande. Detta beroende på att det i grund och botten är en gullig liten saga. Pojke möter flicka. Möter talande teddybjörn. Möter Sam Jones. Och tar kokain på toaletten och slåss med en anka.

Möte med Sam!

Filmen blev omtalad i USA tack vare sin grovhet och i synnerhet sitt grova språk. Där fick den åldersgränsen R; det vill säga Från 17 år. Och då hade de klippt bort en farlig massa svordomar. Här i Sverige är den försedd med en elvaårsgräns, vilket innebär att sjuåringar kommer in i vuxens sällskap. TED har väl fått denna låga gräns eftersom den inte innehåller blodigt våld och psykisk terror. Men självklart är detta ingen barnfilm. Förutom oräkneliga svordomar och fula ord, fläskas det på med sprit, droger, sex och sexistiska kommentarer. Risken finns att ignoranta vuxna tror att detta är en banfilm och tar med sig lilla Botilda, åtta år, och chockas. Inte lilla Botilda, men de vuxna ignoranterna.

Men som sagt - i grund och botten är detta en gullig romantisk komedi. En romantisk komedi som marinerats (eller snarare dränkts) i en simbassäng fylld med härlig tramshumor.

Årets roligaste film. 'Nuff said.

 

(Biopremiär 3/10)