Bio: Lycka till och ta hand om varandra

Foton copyright (c) Nordisk Film

Filmen SEBBE, som jag hatade, må ha blivit Guldbaggebelönad, men den hade så pass få besökare på bio att det inte gick att uppmäta någon statistik på hur många som såg den. Jag är nog inte helt ute och cyklar när jag gissar att det inte kommer att gå att mäta besökarantalet på LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA heller. Det står nämligen "dunderflopp" stämplat över den här filmen; detta är en film gjord helt utan någon målgrupp och med väldigt luddiga baktankar.

Det är hippa kläd- och reklamföretaget Acne som ligger bakom filmen - tillsammans med en hel rad andra bolag, bland annat Film i Väst (förstås). För regin står debutanten Jens Sjögren, medan manuset skrivits av Kalle Haglund; debutant även han. Nordisk film beskriver LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA som "en varm dramakomedi som utspelar sig i nutid i ett litet samhälle någonstans i Sverige. En film om mod, ansvar och generositet". I realiteten är detta en kall film utan större antydan till komik.

Bengt CW Carlsson spelar pensionerade änklingen Alvar, som är sjuk och tillbringar den mesta av sin tid i källaren, där han bygger modeller av byggnader och landskap. I hemmet finns också en massa träfigurer, täljda av hans hustru. På sjukhuset träffar Alvar högstadietjejen Miriam (Claudia Neij), inte helt oväntat en introvert och egen typ. Av oklara skäl söker hon senare upp Alvar och börjar umgås med honom. Hon påstår att hon praktiserar hos honom i hans källarverkstad. De skapar ett slags pakt, de är båda två utanför, men vill göra världen till en bättre plats. Eller något.

Miriams föräldrar är allmänt vidriga; i synnerhet den elaka morsan spelad av Ika Nord. Ia Langhammer är en kvinna som säger sig ha varit Alvars frus bästa kompis; hon är påflugen och planerar en utställning på ett lokalt galleri med sina målningar och de där träfigurerna. Alvar gillar inte idén, istället placerar han ut figurerna på offentliga platser. Johan Ulveson är Langhammers man, som mest intresserar sig för explosioner. Han gillar att spränga bilar i luften. Leif Ahrle är Alvars taktlöse vän Stig, som konstant drar usla limerickar. Tvärsöver gatan från Alvar bor en konstig granne som bevakar allt genom kikare - han spelas av Carl Johan De Geer.

Ingenting funkar i denna krystade och irriterande film. För det första: finns det någon mening med att låta den kvinnliga huvudrollen spelas av en tjej med kraftigt talfel? Jag må låta väldigt taskig nu, men det går inte att uppfatta majoriteten av Claudia Neijs repliker. Det går bara inte. Detta gör flera dialoger direkt konstiga - man hör bara varannan replik.

Jag antar att man siktat på något slags David Lynchsk surrealistisk ton och humor i den här filmen. Fast med möjligt undantag för Ulvesons explosionsfanatiker, misslyckas man kapitalt. Allting är taffligt och illa genomfört. Det blir aldrig roligt. Mycket känns direkt tragiskt. Många stickspår gör man inget av - som De Geers kikande granne. En märklig drömscen där Alvar och Miriam figurerar i THE SOUND OF MUSIC faller så platt till golvet det bara går.

Filmen utspelar sig i ännu en av de där namnlösa svenska småstäderna som mest verkar bestå av radhusområden, och som så ofta figurerar i svensk film. Det är grått och tradigt.

LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA är bara dum och konstig. Ett komplett misslyckande på alla plan. Vem har de tänkt ska se det här? Jag vet inte om jag vill känna någon som faktiskt vill se det här. Än mindre någon som tycker att de här är bra, roligt och viktigt.

Det här är långt, tråkigt och totalt värdelöst. Jag är faktiskt snäll när jag ger denna skändlighet en etta i betyg.

Henrik Schyffert tackas i eftertexterna. Varför då, kan man ju undra.

 

(Biopremiär 19/10)