Bio: Five Broken Cameras

Foton copyright (c) Folkets Bio
När FIVE BROKEN CAMERAS pressvisades förra veckan var jag upptagen på annat håll - jag ägnade mig åt något helt annat än konflikten mellan Israel och Palestina (dock bjöds det på rök och blod, eftersom jag såg MSO:s hyllning till KISS). Men jag noterade förstås alla hyllningar av den här dokumentärdfilmen av Emad Burnat och Guy Davidi. Vissa drog till och med till med högsta betyg.
Emad är en palestinsk lantarbetare som bor i en liten by på Västbanken. För sex år sedan började den israeliska militären att bygga en mur genom byn. Ungefär samtidigt föddes Emads yngste son Gibreel. Emad greppade en videokamera och började att dokumentera inte bara pågens uppväxt, utan även den israeliska militärens förehavanden. Det är inga smickrande bilder. Emad skildrar soldaternas övergrepp, bybor arresteras, några dödas, och flera gånger slår soldaterna sönder Emads kamera. Varje gång köper han en ny och fortsätter att filma groteskerierna - trots att hans vettskrämda hustru vill att han ska lägga av.

FIVE BROKEN CAMERAS är en så kallad angelägen film, och det är förstås därför den hyllas. Jag själv har en del invändningar - som jag så ofta har. Min främsta invändning är Emads insats som berättarröst. Han maler nämligen på från början till slut med sin trötta, monotona stämma. Det spelar ingen roll hur chockerande och gripande bilderna är, Emads röst gjorde mig direkt sömnig. Och filmen håller på lite för länge. Scenerna är likartade. Jovisst, bilderna är ofta skakande, men det spelar ingen roll.
Fast det är ju klart. Jag är ju inte det minsta politiskt engagerad. På Malmös gator och torg florerar många aktivister som samlar in pengar och som brinner för konflikten på Västbanken. De lär älska FIVE BROKEN CAMERAS.
Själv konstaterar jag att jag inte ha så mycket att säga om det här.

(Biopremiär 26/9)