Vad har Bille August gjort av värde på sistone. Tja, har han någonsin gjort något av värde? Jag kikar på hans filmografi och konstaterar att han ligger bakom en hel rad prestigeprojekt - och nästan samtliga tillhör en viss typ av dramer jag tycker är fullkomligt ointressanta. Detta inkluderar PELLE ERÖVRAREN, som förvisso är lite okej ändå (den är inte svulstig).
BALLADEN OM MARIE KRØYER heter bara MARIE KRØYER i original, men den bygger på en bok som heter "Balladen om Marie" - utan tillägget Krøyer. Den svenska titeln blev visst något slags förlängd kombination.
Titelfiguren, som spelas av tjusiga Birgitte Hjort Sørensen, är kvinnan som var gift med konstnären P.S. Krøyer; en av Danmarks superstjärnor. Han var även mentalt instabil. En redig tosing emellanåt och lät sig läggas in på sjukhus med jämna mellanrum.
Bille Augusts film öppnar med slutet: Krøyers begravning. En smått fantastisk scen som fick mig att skratta - vilket tydligen tanten som satt bredvid mig på gårdagens ordinarie visning inte uppskattade, eftersom hon fnös åt mig. De spöregnar nämligen under jordfästningen och graven är helt fylld med vatten. Således måste de försöka sänka ner den flytande kistan i en vattengrav. Något jag aldrig sett tidigare.
Tyvärr är inte resten av filmen lika unik. Tvärtom.
När berättelsen tar sin början lever Marie med sin P.S., "Søren" kallad (Søren Sætter-Lassen), och tillsammans har de lilla Vibeke (Vera Torpp Larsson). De bor flått i Skagen, och även Marie målar - men maken tycker inte att hon får till det. Krøyer är ju känd för sitt speciella ljus, och det har Marie svårt för. Han får henne att sluta måla. Hon slutar med det mesta. Hon vantrivs något kolossalt i sitt äktenskap, Vibeke är lite rädd för sin lynnige, självuppfyllde far - något måste hända. Någonstans älskar hon fortfarande sin make, men hon klarar inte av att vara med honom.
Men så anländer den svenske kompositören Hugo Alfvén (Sverrir Gudnason), som genast förälskar sig i Marie - och hon faller för honom. Hon vill lämna Krøyer, men det blir svårare än hon tänkt. Ännu svårare då hon går och blir på smällen med Alfvén.
Låt mig ta det positiva först: det här är en flott film. BALLADEN OM MARIE KRØYER ser ut som den ena av de två typer av skandinaviska filmdramer som är vanligast. Den andra är de där gråa, gryniga, skitfula. Augusts film sällar sig till de färgstarka, estetiskt tilltalande filmerna, ofta om den borgerliga överklassen i slutet av 1800-, början av 1900-talet. Fantastiska byggnader, vackra hem, mycket kostymer - och här finns till och med en fest som för tankarna till julfirandet i FANNY OCH ALEXANDER. BALLADEN OM MARIE KRØYER besitter ett bitvis smått fantastiskt filmfoto, Dirk Brüel har lyckats fånga den berömda Skagenljuset - inbillar jag mig.
Men ett bra filmfoto är inte allt. För själva filmen upplever jag som oengagerande och trist. Ett kostymdrama vi sett förr. Lite för långt, lite för ooriginellt. Och så finns här ett element som verkligen - verkligen! - sänker helhetsintrycket.
Birgitte Hjort Sørensen och Søren Sætter-Lassen är båda alldeles utmärkta i sina roller. Men det kan man inte säga om Sverrir Gudnason. Åh, herregud! Vad i helvete liknar det där? Han är så fruktansvärt usel att han inte bara förstör de scener i vilka han medverkar; han sabbar hela filmen. Maken till onaturligt skådespeleri får man leta efter! Får man tro den här filmen, artikulerade Hugo Alfvén extremt väl. Ja, jösses, vad han artikulerade. Och alla meningar han fick ur sig lät krystade och tillgjorda. Och han var helt befriad från känslor som förmedlades via ansiktsuttryck och kroppspråk. Gudnason är fruktansvärd i filmen! Det tyckte även flera av de andra i publiken på visningen jag besökte (där jag utgjorde det ungdomliga inslaget) när eftertexterna rullade.
Stefan Nilsson bidrar med ännu ett slätstruket musikspår som skulle kunna komma från vilket nordiskt drama som helst gjort de senaste trettio åren.
Har man inga större krav när man ser på film kan man kanske uppskatta BALLADEN OM MARIE KRØYER. Den funkar nog även utmärkt om man är specialintresserad av det tidiga 1900-talets danska arkitektur, inredningsdesign och mode. Vill man veta mer om konstnärsskapen får man inte så mycket kött på benen. Det får man heller inte om man vill ha ett gripande romantiskt drama.
Att se filmen i salong 8 på Filmstaden Storgatan i Malmö gjorde det hela än mer plågsamt för mig, som är en reslig karl och inte riktigt får plats med benen i den minisalongen - där duken även hänger för högt.
(Biopremiär 12/10)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar