Min nya eBok!

Oj! Det här var kanske lite oväntat. Jag fick plötsligt ett infall - och spikade ihop en eBok: "Necrofania - Movie Reviews from Beyond the Grave".

Och vad är nu detta? Tja, de minnesgoda bland er minns kanske att jag förra hösten skrev för en amerikansk skräcksajt som hette TerrorFlicks. Detta nöje varade inte speciellt länge; konkurensen från de stora, etablerade skräcksajterna blev för stor, TerrorFlicks kostade bara en massa pengar, och sidan stängdes ner efter ett par korta månader.

Därmed försvann plötsligt alla mina recensioner som legat där - bara där och ingen annanstans. Fast jag hade förstås kvar dokumenten. Förvisso skulle jag kunna ladda upp de här texterna på nytt på någon annan sajt - men istället satsade jag på ett litet experiment. Varför inte se om det här går att sälja som en tunn och väldigt billig liten eBok? Jag har aldrig tidigare publicerat någon eBok, och det påstås ju att sådana säljer som smör. Om det sistnämnda verkligen stämmer har jag ingen som helst aning om.

I vilket fall - det går alldeles utmärkt att köpa "Necrofania" genom att klicka HÄR! Och den kostar bara $2.99!

...Varför jag döpte boken till "Necrofania"? Tja, det var den svenska titeln på den gamla spanska skräckfilmen NECROPHAGOUS. Necrofania betyder ingenting alls, inte vad jag vet, men det är ju en utmärkt titel på en bok.

Eller på en video från Video Invest. Vilket det ju ursprungligen var.

Bio: The Imposter

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Eftersom jag inte såg Bart Laytons THE IMPOSTER under Malmö Filmdagar, och då den inte pressvisades inför premiären förra veckan, blev det till att se filmen på en ordinare visning. Filmen blev av någon anledning försenad och medan jag satt i Spegelns foajé hände något märkligt - och intressant. Vid samma bord som jag att ett par jag aldrig sett tidigare. Killen läste Nya Upplagan - och började plötsligt att högt läsa upp min recension av POJKTANTEN för sin flickvän! De skrattade på rätt ställen, de diskuterade mina åsikter om filmen och vem jag kunde vara. Jag fnissade inombords, men gav mig inte tillkänna. Jätteroligt!
Men så rullade då THE IMPOSTER till slut igång.
"För bra för att vara sant" är väl det man mest tänker när man ser den här dokumentären, som innehåller så många dramatiserade inslag att filmen snarare blir en dramadokumentär. Men tydligen är det sant, hur osannolikt det än låter - och historien har visst filmatiserats tidigare; som thrillern THE CHAMELEON från 2010 med Famke Janssen och Ellen Barkin.
1993 försvann den då trettonårige Nicholas från sitt hem i San Antonio, Texas. Tre år senare kontaktas familjen av myndighetena - sonen har återfunnits ... i Spanien! Det är bara det att den "Nicholas" man hittat inte alls är Nicholas, utan en viss Frédéric Bourdin, en då 23-årig fransman, som hela sitt liv flytt från barnhem till barnhem, och flera gånger bytt identitet. När han haffades den här gången försökte han snabbt komma på en utväg för att slippa undan - och han lyckades hitta uppgifterna om den försvunnen amerikanen Nicholas. Han hade dock inte räknat med vad som snart skulle ske.
Vicholas syster reste över till Spanien för att hämta hem sin bror. Grejen är att Frédéric inte bara talar med brytning, han ser inte alls ut som Nicholas! Förvisso hade han nu blonderat håret, men vem som helst borde fatta att han inte var Nicholas. Men av någon anledning accepterade systern bedragaren som sin bror och tog med honom hem till familjen - och otroligt nog verkade alla, till och med modern, gå med på att det överårige och utklädde fransosen var deras lillpåg! Man häpnar.
Frédéric levde med familjen och deras vänner en tid, han började skolan i San Antonio -- han hade till och med försetts med ett pass som visade att han var Nicholas. Men snart började det att knaka i fogarna. I synnerhet när en privatdetektiv fattar misstankar och börjar luska i vem grabben egentligen är. Och även Frédéric börjar misstänka saker vad gäller familjen han hamnat i. Var det inte så att de egentligen visste var Nicholas fanns?

Denna häpnasväckande osannolika historia är fascinerande och underhållande, och under filmens sista tredjedel blir det hela riktigt spännande också, eftersom man här börjar misstänka att denna egentligen ganska konstiga Texasfamilj kan ha något med sonens försvinnande att göra. De verkar ju faktiskt inte helt normala, morsan ser ut att kommas från MOTORSÅGSMASSAKERN; hur fanken kunde de acceptera Frédéric Bourdin som sin son? Snart befinner sig privatdetektiven hos en av grannarna och börjar gräva upp trädgården...
Större delen av filmen består av intervjuer med samtliga inblandade. Det är talking heads. Frédéric är den som förekommer mest. Han är rätt verbal och återger allt väldigt detaljerat. Mellan dessa interbǘjuer får vi alltså se små dramatiserade, dialoglösa scener som återskapar vissa nyckelscener. I några av dessa spelar ett par av de medverkande sig själva.
Privatdetektiven (kolla fotot här i recensionen) är fullkomligt fantastisk. Han borde få en egen TV-serie. Han ser ut som en korsning av Larry King och Gunnar Sträng, är tjock, bär hängslen, och är sympatiskt och en underhållande figur. En riktig karaktär! Han känns som hämtad ur en 70-talsdeckare!
Trots alla mina positiva åsikter här ovan, vet jag inte om jag vill sträcka mig så långt och dela ut en fyra i betyg till THE IMPOSTER. För den är inte riktigt helgjuten trots allt. Jag irriterar mig en aning på de dramatiserade inslagen, åtminstone en del av dem. Det känns lite ... jag vet inte. Billigt?
Men Frédéric Bourdin är onekligen en besynnerlig och fascinerande herre. Och en notorisk lögnare.

(Biopremiär 26/10)

Bio: Alla är äldre än jag

Foton copyright (c) Folkets Bio

Jag konstaterar att jag träffat på Bo Widerbergs son Martin Widerberg ett antal gånger under årens lopp, utan att veta vem han är. Jag har nog aldrig pratat med honom - inte mer än att vi morsat på varandra när vi till exempel hamnat nära varandra i salonger under Malmö Filmdagar. Jag hade ingen aning om att Martin Widerberg, född 1965, är filmare. Men detta verkar å andra sidan vara hans första film. Fyra år har det tagit att göra ALLA ÄR ÄLDRE ÄN JAG, läser jag - vilket förklarar en del förvirrade åldersuppgifter i själva filmen ("Idag är jag 45," till exempel).

Widerbergs film handlar om fäder. Om att vara far. Han utforskar sin synnerligen komplicerade relation till sin berömde far, och sitt eget förhållande till sina två söner. Det hela utgår från en aldrig färdigställd film av Bo Widerberg.

1979 började Bo att filma sin far Arvid - den filmen skulle också heta ALLA ÄR ÄLDRE ÄN JAG. Bo intervjuade Arvid, filmade honom i olika situationer, och detta pågick tydligen några år. Arvid verkar ha varit en kul gubbe och klippen med honom är rätt lustiga. Av okänd anledning slutade Bo plötsligt att filma sin far. Intressant nog dog Arvid 1998, ett år efter Bos för tidiga död.

Resten av filmen är inte lika intressant. Rättare sagt, den är inte intressant alls. För vad är det för intressant med att höra Bo Widerbergs okände son sitta och diskutera med en av sina ännu mer okända söner? Internt navelskåderi. Märkligt pretentiöst. Ofta går det inte att höra vad Martin och Morris Widerberg säger där de av någon anledning sitter i ett rum de håller på att måla om; ljudet är för dåligt. I en lång scen tvättar Martin penslar till melankolisk musik.

En hel del klipp ur Bos tidiga filmer visas. Mycket ur KVARTERET KORPEN (där går inte heller dialogen att uppfatta), ELVIRA MADIGAN och ÅDALEN 31, i vilken den fyraårige Martin hade en liten roll. Martin berättar om när de var i Cannes 1969 med den filmen, och Bo hade med sig sin hemliga älskarinna - och Martins mor var där. Martin minns hur traumatiskt detta var för honom, han kände att nu kommer det minsann att gå åt helvete. Han var alltså fyra år gammal! Hur mycket minns du från när du var fyra? Nej, just det, nästan ingenting alls. Det här känns som ganska extrema efterkonstruktioner.

De gamla klippen med Bo Widerberg är lite intressanta, men som helhet är ALLA ÄR ÄLDRE ÄN JAG besynnerligt poänglös. Varför ska jag se på det här? Jag känner inte Martin Widerberg och hans söner, jag är inte intresserad av hans privatliv, jag har inte skänkt en tanke på att han skulle vara själsligt ärrad efter att ha vuxit upp med en excentrisk och sällan närvarande berömd far. Förvisso hade man kanske kunnat göra något intressant av det här, men nej, det här är bara saggigt och trist. Rätt ofokuserat. Vem har man tänkt ska titta på det här? Bortsett från släkten Widerberg - hur många Widerberg som helst tackas i eftertexterna.

ALLA ÄR ÄLDRE ÄN JAG varar bara 72 minuter. Alltid något.

(Biopremiär 2/11)

Bio: Möhippan

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för riktigt avskyvärda filmer:

BRIDESMAIDS var ju en fantastiskt rolig film. Därför är det ju lätt att tro att MÖHIPPAN (som heter BACHELORETTE i original) ska vara en film i samma anda - men där skiter man sig allt på tummen. Ursprungligen är detta en pjäs av Leslye Headland, som även skrivit långfilmsmanuset och regisserat. Filmen lanseras som en komedi, dess trailer ger sken av att det här är en komedi, men ärligt talat - det vetefan vad det här är. Filmen vet inte själv vilket ben den ska stå på.

Rebel Wilson är den kraftigt överviktiga Becky, som ska gifta sig med en stilig man. Det gamla gänget samlas för en möhippa - men om det verkligen är gamla kompisar till Becky eller ej blev jag aldrig riktigt klok på, jag fick intrycket av att de mobbade henne i skolan. Det är Kirsten Dunst, Lizzy Caplan och Isla Fisher som spelar kompisarna - inget fel på den skådisuppsättningen, alltså, men de spelar en trio fullkomligt motbjudande människor.

Jag är inte den som reagerar på svordomar, grovt språk och sexskämt, men när sådant förekommer i en komedi, måste det skötas med viss finess. Det funkar ju alldeles utmärkt i TED - men i MÖHIPPAN funkar det inte alls. Det blir bara billigt och vulgärt på fel sätt. Här finns noll tajming.
Tjejernas möhippa spårar snart ur. De super och knarkar och råkar slita sönder Beckys bröllopsklänning - och hon ska gifta sig dagen efter. De tillbringar natten med att försöka laga och tvätta den, vilket inte går så bra. Sedan spårar det ur ännu mer - med till exempel en överdos.

Jag vet inte - är det meningen att det här ska vara roligt? MÖHIPPAN är till större delen ett ganska allvarligt drama, fullspäckat med vad man säkert tror är nattsvart humor. Men i slutändan blir det här varken det ena eller det andra. Det blir bara en synnerligen irriterande och bitvis ganska obehaglig historia.

En lustig detalj är att det är killarna som framstår som de normala och sympatiska - åtminstone i förhållande till de vidriga huvudpersonerna. Och killarna - James Marsden spelar en av dem - förekommer knappt alls i filmen.

Av någon anledning flyttades premiären på MÖHIPPAN fram - dessutom till en måndag. Mycket märkligt. Eller anses detta vara en lämplig höstlovsfilm?

Skitdålig film. Jag hatade det här möget. Se om SKYFALL istället!

(Biopremiär 29/10)

Bio: Tingeling - Vingarnas hemlighet

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Om jag har förstått saken rätt, har tidigare Tingelingfilmer släppts direkt på DVD. Den här nya fick dock biopremiär lagom till höstlovet, på sina håll även i 3D - men inte här i Malmö. Vad jag vet. Eftersom filmen inte pressvisades var jag dag iväg på en höstlovsmatiné på Filmstaden Entré, där det visade sig att jag var ensam av hankön. Publiken bestod enbart av flickor i femårsåldern och deras mödrar.
Det här är den första Tingelingfilm jag sett, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Dessförinnan har jag förstås bara sett Disneys version av figuren i deras PETER PAN från 1953 - nu är det längesedan jag såg den, men är hon inte en ganska putt och vresig liten figur i den? I den här nya, datoranimerade filmen i regi av Roberts Gannaway och Peggy Holmes, är Tingeling en ständigt glad och käck figur - och fortfarande modellerad efter Marilyn Monroe (... vilket jag gissar att hon var '53).

Det här är en rätt konstig film. Jag fick inte riktigt ihop det. Tingeling bor i något slags älvland där det alltid är sommar och grönska. På andra sidan en liten flod ligger vinterälvornas land - det blir vinter redan på stocken över floden. Sommarälvorna får absolut inte gå över dit och vice versa - men Tingeling är nyfiken, som hon smyger över. Där träffar hon en vinterälva som hon genast blir jättekompis med.
Tingelings vänner bygger en snömaskin, så att vinterälvan kan hälsa på hos sommarälvorna. Efter diverse äventyr och strul, dumpas snömaskinen, men den fastnar i floden och börjar pumpa ut snö över hela sommarvärlden. Jättekonstigt. Jag fattade inte riktigt. Och älvorna måste få stopp på det hela. Och de måste förstås även se till så att sommar- och vinterälvor kan umgås när de vill.

TINGELING - VINGARNAS HEMLIGHET ser ut som en film gjort i marsipan. Allting är sött och gulligt och oskyldigt. Tingelings älvkompisar är alla riktiga pinglor, men i jämlikhetens namn, verkar det finnas latinoälvor, afrikanska- och asiatiska älvor och så vidare. I älvbyn finns även tjocka älvor. Men de flesta är puddingar i raffiga klänningar. Och de flesta pratar som om de har boffat helium. Marie Serneholt gör Tingelings röst, som är gäll och lite jobbig.
Det här är lite för gulligt och sockrat, men jag kan inte totalsåga filmen - och det är inte lika äckligt som filmerna om prinsessan Lillifee (jag recenserar den första och den andra). Och de små töserna i publiken verkade verkligen älska det här. Några stycken stod kvar och dansade framför duken under eftertexterna. Lite senare såg jag några av töserna skutta omkring vid Entrés foodcourt och leka älvor. Lite sympatiskt.
Sångerna som förekommer i filmen är rätt äckliga.

(Biopremiär 26/10)

Bio: Five Broken Cameras

Foton copyright (c) Folkets Bio
När FIVE BROKEN CAMERAS pressvisades förra veckan var jag upptagen på annat håll - jag ägnade mig åt något helt annat än konflikten mellan Israel och Palestina (dock bjöds det på rök och blod, eftersom jag såg MSO:s hyllning till KISS). Men jag noterade förstås alla hyllningar av den här dokumentärdfilmen av Emad Burnat och Guy Davidi. Vissa drog till och med till med högsta betyg.
Emad är en palestinsk lantarbetare som bor i en liten by på Västbanken. För sex år sedan började den israeliska militären att bygga en mur genom byn. Ungefär samtidigt föddes Emads yngste son Gibreel. Emad greppade en videokamera och började att dokumentera inte bara pågens uppväxt, utan även den israeliska militärens förehavanden. Det är inga smickrande bilder. Emad skildrar soldaternas övergrepp, bybor arresteras, några dödas, och flera gånger slår soldaterna sönder Emads kamera. Varje gång köper han en ny och fortsätter att filma groteskerierna - trots att hans vettskrämda hustru vill att han ska lägga av.

FIVE BROKEN CAMERAS är en så kallad angelägen film, och det är förstås därför den hyllas. Jag själv har en del invändningar - som jag så ofta har. Min främsta invändning är Emads insats som berättarröst. Han maler nämligen på från början till slut med sin trötta, monotona stämma. Det spelar ingen roll hur chockerande och gripande bilderna är, Emads röst gjorde mig direkt sömnig. Och filmen håller på lite för länge. Scenerna är likartade. Jovisst, bilderna är ofta skakande, men det spelar ingen roll.
Fast det är ju klart. Jag är ju inte det minsta politiskt engagerad. På Malmös gator och torg florerar många aktivister som samlar in pengar och som brinner för konflikten på Västbanken. De lär älska FIVE BROKEN CAMERAS.
Själv konstaterar jag att jag inte ha så mycket att säga om det här.

(Biopremiär 26/9)

BOOOM

Igår hölls seriedagen BOOOM (Bild och ord om Malmö) på Form/Design Center i Malmö. En utställning/temadag som enligt dess Facebooksida visar upp "Malmöbornas syn på sin stad. Syftet är inte att propagera för Malmös förträfflighet, utan att ge en mer nyanserad bild av Malmö som kontrast till den relativt ensidiga bild som visas upp i massmedia."
I realiteten visade det hela sig vara en rätt ensidig bild, fast av andra sorten. Den nästan oreserverat positiva och som romantiserar en del av de aspekter jag själv tycker är trista, vissna och direkt sjaviga. Fast så är jag också betydligt äldre än de representerade serietecknarna.
Inga av de medverkande utställarna verkar ha några egna idéer utan följer något slags standardmall. "Så här ska man tycka". En serie tar i lite för mycket, vilket resulterar i att resultatet blir rätt ... fel. En sur lök pratar med en glad jordgubbe från Malmö (!). Löken bara klagar, jordgubben tar upp allt som är bra med Malmö - bland annat Timbuktu och MFF. Löken gillar inte det heller, så då tycker jordgubben att Löken inte har i Malmö att göra. Jag själv tycker att Timbuktu är astrist och jag håller inte på MFF - således har jag inte här att göra. De åsikterna är ju lätta att applicera på till exempel de politiska partier som serietecknaren säkert är stark motståndare till. Om ni inte är precis som vi, håll er borta!
En sak som slår mig är att flertalet av serierna egentligen inte är serier. De är bildsatta texter. De har ingen egentlig berättelse, bilderna för ingen handling framåt, det handlar inte om sekventiellt berättande. Det liknar snarare, tja, diabildserier. Fristående bilder på ett och samma tema.
Just detta upplever jag som vanligt bland dagens unga, svenska serietecknare. Många har grava brister inte bara som tecknare, utan framför allt som serieberättare. Varför? Det är möjligt att det beror på att de inte är uppvuxna med serier på samma sätt som min generation. Läser man intervjuer med serietecknare får man lätt intrycket att de flesta aldrig tecknade serier när de växte upp, de läste knappt ens serier. Och nu läser de mest grejor av andra svenska serietecknare, folk som tecknar och berättar på samma sätt. Läsarna - som troligen inte är serievana - uppskattar innehållet, de sympatiserar med (de politiska) åsikterna, och struntar i att det egentligen är illa berättat. Själv längtar jag tillbaka till till exempel Epix Förlags storhetstid.
På Form/Design Center visas även Seriefrämjandets Strindbergutställning med Strindbergporträtt av proffstecknare. Denna del har egentligen ingenting BOOOM att göra, men är rätt trevlig.
Jag glömde att plåta utställningsobjekten på BOOOM, så jag illustrerar denna text med Strindbergbilderna.

Bio: Skyfall

Foton: François Duhamel Skyfall ©2012 Danjaq, LLC, United Artists Corporation, Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.

Tillåt mig att inleda med ett citat:

"Skyfall.

What an amazing movie!

Thrilling.

Exciting.

Funny.

Poetic. 

Surreal.

Haunting.

Beautiful.

This movie doesn't look and feel like any other action movie. This is big drama.

By far one of the very best movies of 2012! And I loved the last ten minutes."

Det är faktiskt mig själv jag citerar. Detta är nämligen vad jag skrev på Facebook när jag kom ut från Royal i Malmö strax efter halv tre i natt (Nej, av "säkerhetsskäl" pressvisades filmen inte i Malmö). Jag var hänförd. Förvisso hade jag hört och läst mycket gott om filmen, men ändå - det här hade jag absolut inte väntat mig.

Det förra James Bond-rafflet; QUANTUM OF SOLACE, var ju inget vidare. Daniels Craigs debut som agent 007; CASINO ROYALE, var jag mycket förtjust i, filmen som ju rebootade hela serien och började om från scratch. Förvisso ser Craig inte alls ut som "min" James Bond - hur nu han ser ut - men som actionhjälte är han utmärkt. Och därför blev jag besviken på uppföljaren. Nu har jag förvisso inte sett om den sedan oktober 2008, men det enda jag minns är att jag inte begrep någonting alls av handlingen, och att det var konstant, öronbedövande action.

Som de flesta av min generation - och äldre generationer - har jag ett djupt förhållande till James Bond som den kanske främste actionikonen. Karln har ju följt med sedan jag var en liten kotte, långt innan jag kunde se filmerna eller läsa böcker och serietidningar om honom, visste jag vem han var; föräldrar och andra vuxna refererade till honom. Sommaren 1977 i London däckades jag av skyltningen för ÄLSKADE SPION (som jag inte lyckades se förrän några år senare), och dokumentären om inspelningen av samma film, som SVT visade, fick mig att rita James Bond-serier - baserade just på inspelningsreportaget! MOONRAKER, en av de sämsta filmerna i serien, blev den första Bondfilm jag såg - och den golvade mig. Oj, vad bra jag tyckte att den var!

Engelsmannen Sam Mendes är en alldeles utmärkt regissör - men han är knappast känd för action. Det närmaste han kommit, är gangsterdramat ROAD TO PERDITION och kanske JARHEAD, men han är ju mest känd för sina dramer AMERICAN BEAUTY och REVOLUTIONARY ROAD, och hans senaste film var lågbudgetkomedin AWAY WE GO. Att välja honom som James Bond-regissör känns ju lite udda. Originellt. Dumdristigt?

Det visade sig att Sam Mendes var ett alldeles utmärkt val. Mer än utmärkt. Han har närmat sig uppdraget på ett fullkomligt unikt sätt. SKYFALL liknar ingenting annat.

När filmen öppnar - tyvärr utan den klassiska vinjetten med pistolpipan (av någon anledning avslutar den filmen) - befinner sig Bond och hans gröna kollega Eve (otroligt söta Naomie Harris) i Turkiet (där ju Liam Neeson nyss var och dödade de flesta i TAKEN 2), där de jagar den skicklige hitmannen Patrice (Ola Rapace). Under ett långt slagsmål på taket till ett framrusande tåg försöker Eve skjuta Patrice, men Bond är i vägen. Via radio ger den kallblodiga M (Judi Dench) order om att skjuta ändå. Eve skjuter Bond, som trillar ner i en flod, medan Patrice kommer undan.

Bond antas vara död, M skriver hans dödsruna - och råkar genast illa ut. Den före detta MI6-agenten Raoul Silva (Javier Bardem) är ute efter M och attackerar MI6:s högkvarter. Tack och lov dog aldrig Bond, han häckade istället på en idyllisk ö, där han lägrade damer och drack sprit. Han ser attacken i London på TV och åker hem. Oj, vad han ser sjavig ut.

En ung spoling som kallas Q (Ben Whishaw) dyker upp och utrustar Bond med en pickadoll och fäller ett flertal roliga, självrefererande repliker, han har möte med M och den lika kalla överordnade Gareth Mallory (Ralph Fiennes), och så bär det av till Shanghai för att leta upp Patrice och Silva. På vägen träffar Bond även den obligatoriska mystiska damen; den här gången heter hon Sévérine (Bérénice Marlohe).

SKYFALL liknar ingen tidigare Bondfilm. Den går inte att jämföra med tidigare filmer. Med tanke på att Daniel Craigs 007 år så olik tidigare tidigare gestaltningar till utseende och stil, och Mendes' approach så annorlunda, är det nästan tveksamt om detta egentligen är en Bondfilm - den hade fungerat på egna ben med figurer med andra namn. Men nu utspelar sig det är i Ian Flemings universum och den klassiska Bondmusiken spelas. Okej, det här är en Bondfilm.

Manuset av Neal Purvis, Rober Wade och John Logan är väldigt smart och gör något mer av storyn och rollfigurerna. James Bond är en rätt vilsen figur i en märklig värld där det inte längre finns några naturliga fiender; den här gången kommer hotet inifrån. Men filmens anslag gör att det här känns som en mystisk sagovärld. Filmfotot är otroligt vackert, bildkompositionerna och färgsättningen är fantastiskt tjusiga. Tempot är intressant återhållsamt utan att vara segt och tråkigt. Det hela blir nästan drömskt. Se bara på scenerna från Shanghai, som påminner lite om BLADE RUNNER - och en scen med Bond och Sévérine i varsin lägenhet i varsin skyskrapa med sönderskjutna fönster är häpnadsväckande vacker. Den långa slutuppgörelsen i Bonds barndomshem Skyfall; ett dystert gods på en hed i Skottland, för tankarna till både Hammer Films och Sam Peckinpahs STRAW DOGS.

Under dialogscenerna framgår det tydligt att Sam Mendes främst är dramatiker. Dessa besitter en tyngd och ton som är ovanlig i actionfilmer, och de är kanske aningen teatraliska - vilket för en gångs skull är positivt. Det är mycket blickar, det är väldigt dramatiskt, nästan högtravande.

Samtidigt är filmens mångtaliga actionscener enastående. De är tuffa, intensiva och hårda - slutstriden tillhör de hårdaste i Bondfilmernas historia. Ola Rapace överraskar som en bra buse. Albert Finney dyker upp mot slutet som en härligt skäggig gubbe med hagelgevär.

SKYFALL är en fantastisk film. Den gav mig gåshud. I synnerhet de sista tio minuterna, där alla trådar knyts ihop och men öppnar upp för en ny början. Det är en lång film, två timmar och tjugo minuter, men det märks inte. Detta är fascinerande, hypnotiskt och underhållande hela vägen. Jag förstår att det faktiskt har pratats om Oscarvarningar här. SKYFALL är faktiskt värd Oscars!

SKYFALL är en av årets bästa filmer.

Nu får vi hoppas att det inte kommer att ta fyra år innan nästa film - vilket även skulle innebära att Daniel Craig börjar bli lite för gammal för rollen.

Fast nog vore det väl kul om Bond nästa gång får konfronteras med en klassiskt galen skurk som vill ta över världen och som har ett hemligt undervattenshögkvarter...

(Biopremiär 26/10)

Bio: Lilla Anna och Långa Farbrorn

Bilder copyright (c) Nordisk Film

I januari förra året recenserade jag VAR INTE RÄDD, LÅNGA FARBRORN, en film som innehöll kortfilmer med både Lilla Anna & Långa Farbrorn och Lilla spöket Laban. Jag kunde inte betygsätta filmen, den vände sig till väldigt små barn och jag somnade.

Nu är det dags igen. Den 47 minuter långa samlingen LILLA ANNA OCH LÅNGA FARBRORN består enbart av berättelser om titelfigurerna. Hur många kortfilmer som ingår vet jag faktiskt inte - jag somnade efter två stycken. Till skillnad från de festliga och ibland direkt bisarra episoderna i den onödigt omdiskuterade LITEN SKÄR OCH ALLA SMÅ BROKIGA, måste man vara tre år för att uppskatta Inger och Lasse Sandbergs historier. Det här är snällt, väldigt snällt, och jag som vuxen karlslok upplever det hela som lite väl saggigt, poänglöst och tråkigt. Gissningsvis tycker små telningar att det är både roligt och spännande.

Jag har ingen som helst relation till paret Sandbergs barnböcker. Visst fanns de redan när jag var barn, men jag tyckte inte att de var roliga; jag var mer sofistikerad än så på den tiden, och teckningarna inspirerade mig inte. Jack Davis var ju bättre.

Precis som tidigare är det Alicja Björk, Alicja Jaworski, Lasse Persson och Per Åhlin som står för regin.  Jag tycker att det är trevligt och sympatiskt att det är klassisk tecknad film i 2D, det är glatt och fint.

Sedan kan man ju undra vad den där Långa Farbrorn är för typ. Vad han har för relation till Lilla Anna. Jag menar - en liten tös som ständigt umgås med en konstig gubbe, som dessutom är abnormt långt. Det är ju rätt kinky.

Tjejen som gör Lilla Annas röst; Anna Opitz, pratar ytterst konstig skånska. Tomas von Brömssen gör Långa Farbrorns röst.

Nej, jag kan inte betygsätta det här - men skriv ut min recension och låt de små liven som sett filmen sätta sitt eget betyg (troligen en femma, barn sätter alltid en femma) på raden här under:





__________________________________________________

(Biopremiär 26/10)

Bio: Paranormal Activity 4

Foto copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Sin vana trogen pressvisades inte PARANORMAL ACTIVITY 4. Riktigt varför vet jag inte, bolaget brukar dra till med att de inte vill att handlingen och överraskningarna ska avslöjas i förväg och liknande trams - men det handlar nog mest om att de inte vill förses med usla recensioner redan innan premiären. Eller så vill de inte betala biografpersonalen för att köra filmen för pressen. Så det blev allt till att gå på premiären på Royal, denna stora biograf med Sveriges största duk.

Det var fullsatt. Tydligen lockar konceptet fortfarande. Och jag vet inte riktigt varför. Den första PARANORMAL ACTIVITY var mest intressant som fenomen än som skräckfilm. Den hade nämligen bara kostat $11 000 att göra! Filmen plockades upp av Paramount, biolanserades - och drog in miljoners miljoner. Att det skulle komma uppföljare var en självklarhet - och det bisarra med dessa är att de har betydligt högre budgetar och större crews än originalet, men man använder stålarna till att försöka få resultaten att se billiga ut. Rätt knäppt. Men liksom den första filmen, är PARANORMAL ACTIVITY 2 och PARANORMAL ACTIVITY 3 inte speciellt bra. De har vissa effektiva moment och de tar sig under sina sista tredjedelar, men större delen av filmerna är väldigt, väldigt trista - som det ofta blir i "found footage-filmer". Vi får alldeles för många (trist filmade) scener där folk utför sina vardagssysslor, sitter och babblar, eller gör ingenting alls - ofta ligger de bara och sover, medan vi i publiken väntar på att något ska hända.

PARANORMAL ACTIVITY 4 är regisserad av Henry Joost och Ariel Schulman, som även gjorde trean. Men den här gången är det sämre än tidigare. Betydligt sämre.

Åh, herregud, vad uselt det här är!

Tidigare har jag blivit förbannad under biovisningarna av de här filmerna, eftersom publiken varit urjävligt och inte kunnat hålla käften. Den här gången var det jag som störde och inte kunde hålla käften! Inte nog med att jag skrattade, jag började även att påpeka dumheter för tonårskillarna som satt bredvid mig. Och då insåg även de hur pissig filmen är. Fast resten av publiken skrattade också - ingen skrek av skräck, vilket ofta hände under de tidigare filmerna.

Den här gången flyttar en familj in i grannhuset till det hemsökta huset från tidigare delar. De noterar hur en underlig kvinna med sin ännu underligare lille son flyttar in i spökkåken. Det har visst gått fem år sedan Katie och Hunter mystiskt försvann. 

Tonårstjejen Alex (Kathryn Newton) dokumenterar det mesta med sin dator och andra kameror, och tammefan om de inte ställt upp en Xbox-kamera-mojäng i vardagsrummet, som filmar allting. Väldigt tröttsamt. Och vid det här laget vet ju alla att det inte är på riktigt, att dessa amatörfilmer är fejk.

Nå. Snart händer det konstiga saker. Rättare sagt: samma saker som hände i de tidigare filmerna händer ännu en gång. Nu kan vi det här. Enda skillnaden är att det händer nästan precis hela jävla tiden! Snacka om overkill! Krypande stämning saknas helt och chockeffekterna utannonseras långt i förväg - och de är illa genomförda.

En scen med en boll som studsar nerför en trappa är snodd från klassikern THE CHANGELING, medan en sekvens där Alex' lillebror kör trampebil förstås plockats från THE SHINING. Alex farsa dricker Corona och är noga med att vända etiketten mot kameran (vilket jag påpekade för mina bänkgrannar).

Nej, usch och fy, det här är riktigt dåligt. Det lilla något som de tidigare filmerna trots allt hade, lyser helt med sin frånvaro. Här finns ingenting att hämta - mer än dumheter. 

Efter filmen sprang en invandrarkille fram till ridån, sparkade på den och skrek "JÄVLA SKITFILM!". 
Paramount har redan hotat med PARANORMAL ACTIVITY 5.

Snälla, se en annan skräckfilm i helgen. Vad som helst annat.

(Biopremiär 19/10)

Bio: Till ungdomen

Foton copyright (c) Folkets Bio
En tid efter terrorattacken mot World Trade Center visades en dokumentärfilm om händelsen, baserad på material från ett franskt filmteam. Fransmännen dokumenterade egentligen livet på en brandstation i New York, och av en tillfällighet gjorde de detta när flygplanen slog in i tvillingtornen. Deras dokumentär blev något helt annat än de planerat.
Nu är det dags igen. Norska filmaren Kari Anne Moe började göra en dokumentär om tonåringarna Sana, Henrik, Haakon och Johanne, verksamma i varsitt politiskt ungdomsparti. En film om hur dessa ungdomar lär sig bli skickliga debattörer och om hur deras liv ser ut. Det drar ihop sig till val - och skolvalet är tydligen väldigt viktigt. Sana tillhör socialisterna, är muslim och bär slöja (och tandställning), Henrik tillhör Fremskrittspartiet, vilket väl får sägas motsvara Sverigedemokraterna, den tanige Haakon är med högern, och han är mystiskt fjollig - och Johanne, som ger ett typiskt rejält, skandinaviskt (och lite tradigt) intryck, tillhör arbetarpariet; hon är en redig sosse.
Själv har jag alltid ifrågasatt ungdomspartier. Tonåringar som är politiskt engagerade? I riktiga partier? Allvarligt talat, jag tycker inte att tonåringar kan ha några avancerade politiska åsikter mer än de grundläggande. Jag kommer ju ihåg hur det var under min gymnasietid. De som bodde i tjusiga radhusområden var med i MUF, som hade bra fester (hörde jag). De hade inga politiska åsikter. Och de som stod till vänster hade egentligen inte heller några politiska åsikter, mer än prat om "rättvisa" och "arbetare". Det krävs trots allt lite livserfarenhet innan man kommer underfund med var man står. Själv röstade jag så som jag trodde jag borde rösta de första gångerna, utan att fundera på hur det eventuellt skulle drabba mig själv.

Nåja.
Halvvägs in i den här filmen tar allt en ny vändning. Det är sommaren 2011 och Johanne åker ut till lägret på Utøya tillsammans med några hundra politiskt aktiva ungdomar. Där leker de lekar, det hålls konserter, det bos i blöta tält, men främst hålls det politiska tal och ungarna drillas till att bli skickliga politiker. Av en märklig tillfällighet ringer Johanne hem och säger att, jo, hon lever. Och javisst - kort därpå anländer Anders Behring Breivik till ön.
Johanne överlevde massakern och i den här filmens mest minnesvärda scen, befinner hon sig hemma och redogör för händelserna. Väldigt detaljerat. Fram till denna scen har mycket av materialet känts aningen regisserat, ungarna har skådespelat i sina roller som sig själva, men nu pratar Johanne fritt om traumat.

Här ringer Johanne hem och berättar att hon lever - innan massakern sker.

Andra halvan av filmen handlar förstås om traumat, sorgearbetet, men även om skolvalet.
Det är ganska svårt att kritisera en film som den här. Detta är ju en så kallad viktigt film, och det är en autentisk film. Det här är ju riktiga människor, ungdomar som var med om tragedin på riktigt.
Som biofilm här det här inget vidare - i vanlig ordning är detta TV på stor duk. Och Filmens första halva, innan Utøyadramat, är egentligen ganska tråkigt och ointressant. Några ungar jag inte vill umgås med. Det är egentligen bara Henrik som är lite intressant; ett slags vandrande kliché; han är en knuda som bor med sin ensamstående mor, och han är trött på att anklagas för att vara rasist. Jag blir dock mer nyfiken på hans partikompis som ser ut att vara indier.
En annan grej jag undrar över är bilderna från Utøya. Åkte filmarna hem igen innan massakern? Eller vad hände?
TILL UNGDOMEN är lite ofokuserad och slött redigerad, och därför inte lika drabbande och gripande som den borde fara.

(Biopremiär 19/10)