Bio: Pojktanten

Foton copyright (c) Folkets Bio

Ja, jösses.

Jag skulle ju inte skriva om den här. Rättare sagt; jag skulle ju inte se den här.

Ester Martin Bergsmarks POJKTANTEN visades på Malmö Filmdagar i slutet av augusti. När jag satt med visningsschemat och försökte välja ut 17-18 titlar att hinna se av de strax över 30 stycken som visades, var POJKTANTEN den första filmen jag strök. Utan att tveka. Den verkade fullkomligt ointressant.

På Filmdagarna bjöd Folkets Bio på vad det kallade "badkarsbira" - de hade fyllt ett badkar med ölflaskor. Detta då en stor del av POJKTANTEN utspelar sig i ett badkar. I ölminglet gled Bergsmark runt, iförd klänning och läppstift. Han såg mest ut som Herr Flick of the Gestapo i de avsnitt där han klär ut sig till kvinna.

Filmen hade biopremiär häromveckan, men jag lät bli att se den. En tidning, jag tror att det var City, omnämnde filmen som "hajpad", vilket den inte precis är, men den var fortfarande allt annat än lockande.

Men så traskade jag förbi Spegeln igår kväll. Just då skulle POJKTANTEN börja. Det var den enda film på repertoaren i Malmö jag inte sett. Så jag bet ihop och gick in och såg filmen.

POJKTANTEN varar bara 74 minuter. Det är väldigt långa 74 minuter. Närmare 740, känns det som. Detta beroende på att detta egentligen inte är en film. Det här känns som ett filmskoleprojekt. En amatörfilm som haft tur. Ett förlängt videokonstverk. Att vissa individer hyllat filmen och att den vunnit pris på Göteborgs Filmfestival tyder bara på att världens undergång är nära. Eller på att folk inte vågar kalla en spade för spade, som det heter utomlands.

När Ester Martin Bergsmark var sjutton år fick han för första gången syn på den androgyna Eli Levén och blev fascinerad och förälskad. Levén kallade sig pojktant, eftersom han inte ville bekänna sig till bara ett kön. Som unga vuxna sitter de två i ett badkar och diskuterar sina liv. Levén har gått på antidepressiv medicin och har skrivit en bok. Bergsmark har gjort ett par filmer. De är visst inte tillsammans längre.

De här badkarsscenerna utgör något slags ramhandling. Inklippt ser vi:

* Sniglar som kravlar i gräs.
* Unga män i klänning.
* Närbilder på skräp som slängts (eller placerats?) i naturen.
* Fler sniglar.
* En ung pojke (ska det föreställa Bergsmark som barn?) som tar på sig sig en klänning och målar läpparna.
* En liten flicka som kommer fram till ovannämnda pojke och frågar "Vet du hur sniglar knullar?" - och så visar hon det. Mycket suspekt scen.
* Ännu fler jävla sniglar.
* En brasa i skogen.
* En påse det ryker från, uppspelat baklänges.
* Ytterligare sniglar.
* En naken pojktant i skogen som hotas med kniv av en förförisk karl i vägarbetarmundering.
* Eli Levén har fest med några vänner, håller tal och sjunger karaoke. Och han sjunger jävligt falskt.
* En massa pojktanter och flickgubbar sitter vid en sjö och spelar gitarr och grillar och har trevligt.

Jag noterade att en del kritiker ansett att filmfotot är vackert. Det stämmer inte. Större delen av filmen är bara trist och rudimentär, medan ett flertal scener är direkt fula. Ibland verkar man ha filmat med mobilkamera. Men det är säkert ett medvetet estetiskt val. Fult är det nya snyggt, enligt många yngre idag.

Det är svårt att säga vad Bergsmark vill med den här filmen. Vill han något? POJKTANTEN är mest en rad lösryckta, ofta pretentiösa scener som sammanfogats till något som med nöd och näppe nått långfilmslängd. Jag tycker att det här är fruktansvärt ointressant, poänglöst och tråkigt. Jag är dessutom glad att jag inte har de här typerna i mitt umgänge, de verkar vara hur trista som helst.
Så - vad sätter jag för betyg på det här? Äh, det går inte att sätta betyg på POJKTANTEN. Som sagt; det här är ingen film i egentlig bemärkelse. Skapelsen hade gjort sig bättre på en bildskärm i ett hörn på ett konstgalleri. Som ambientbakgrund. Så jag sätter följande specialbetyg:

(Biopremiär 7/9)