Bio: ParaNorman

Bilder copyright (c) UIP Sweden

CORALINE OCH SPEGELNS HEMLIGHET hette en väldigt bra dockfilm som kom häromåret, baserad på en bok av Neil Gaiman. Mörk, mystisk, magisk, rolig - och oerhört snygg. Den nya dockfilmen PARANORMAN lanseras som en ny film av folket bakom CORALINE - vilket är en sanning med modifikation. Visst, de är båda producerade av Laika Entertainment, men CORALINE regisserades av Henry Selick, medan PARANORMAN är gjord av Sam Fell, som gjorde BORTSPOLAD, och Chris Butler, som regidebuterar och även har skrivit filmens manus. Någon Neil Gaiman syns inte till. Butler jobbade dock på CORALINE.

Nå, det spelar ingen roll att det här är en Gaimanlös historia - för PARANORMAN visar sig vara en alldeles utmärkt film. Det hela börjar med en parodi på B-skräckfilm. Det är slarvigt, illa spelat, och mikrofonen dippar ner i bilden. Detta visar sig vara en film lille Norman Babcock ser på TV tillsammans med sin farmor. Jag måste säga att det är väldigt modigt att inleda filmen så här, eftersom detta är det roligaste i hela filmen.

Norman mobbas i skolan, folk tycker att han är en kuf och ingen tror på den mystiska förmåga han säger sig besitta. Ni förstår, Norman sitter egentligen ensam i TV-rummet. Hans farmor är död. Men - precis som ungen i SJÄTTE SINNET, kan Norman se de döda. På vägen till skolan morsar han på diverse löst - och dött - folk längs gatorna; människor ingen annan ser.

En dag berättar Normans lodis till farbror om en förbannelse som drabbade staden för ett par århundraden sedan, då en häxa härjade där. Norman måste utföra en ritual för att beskydda staden från de zombies som hotar att kravla upp ur sina gravar och söndra och härska. Självklart går saker och ting inte som planerat, så Norman och hans tjocke polare Neil måste fara omkring och bekämpa zombies - och de väller fram överallt.

PARANORMAN är en väldigt, väldigt rolig film. Men! Den är också överraskande otäck för att vara en barn- och familjefilm. I Sverige har den fått åldersgränsen 11, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Och jo, jag kan nog tänka mig att småungar kissar på sig av fasa under vissa scener. Skratta och skrik - det är det som gäller här. Okej, för min del blir det skratta och mys - för det här är en film gjord med stort kärlek till genrefilm; här finns åtskilliga hyllningar - kolla bara in de coola eftertexterna, där de olika textskyltarna är gjorda i olika, klassiska skräcktypsnitt.

Det här är alltså en dockanimation - men jag är inte karl nog att begripa hur man har gjort. Om jag inte visste att det är dockor, hade jag gissat att filmen är datoranimerad. Men stora delar av filmen är datoranimerade. Jag har svårt att avgöra vad som är dockor och modeller, och vad som är framställt i dator. Filmen är förresten i 3D, och 3D:n får väl sägas vara tillfredställande.

Jag såg PARANORMAN på engelska och det bör du också göra. Jag har bara sett trailern dubbad till svenska, men det lät hemskt jämfört med originalet, i vilket vi bland annat får höra Anna Kendrick, Casey Affleck, Christopher Mintz-Plasse, Leslie Mann och John Goodman.

PARANORMAN är årets familjefilm.

Och då åsyftar jag inte familjen Manson.

Det här är vandödligt bra!

(Biopremiär 21/9)