Bio: Palme

Foton copyright (c) Scanbox

När jag jag var åtta-nio år, satt jag en gång hemma hos min kompis Martin och hans familj och åt middag. Jag vet inte varför jag minns detta, men av någon anledning sa jag att jag var bra på att imitera Olof Palme. Martins föräldrar ville förstås höra min imitation, varpå jag sa "Jaaaaag ... steppar!" med lite hes röst. Fast det var ju inte Palme jag imiterade. Jag härmade Gösta Ekman som Palme i revyn Svea Hund.

När jag tänker på Olof Palme, är det inte helt oväntat mordet på honom jag först tänker på. Kanske tänker jag mest på min morfar. Morgonen efter mordet kom morfar in i köket. Mormor var redan där och hade radion på. "Har du hört vad som har hänt? De har skjutit Palme!" sa mormor. "Ja, det vet jag väl," svarade morfar. "Hur kan du veta det?" - "Jo, jag var uppe och pinkade i natt och tog ett bloss i köket och satte på radion." - "Men varför väckte du mig inte?" - "Nä, jag tänkte att det är ju inget jag kan göra något åt, så jag lade mig och somnade om."

Själv låg jag i sängen i mitt pojkrum och läste med nattradion på och hörde nyheten direkt. Rättare sagt, märkligt försenat, eftersom SR inte rapporterade på en gång.

Kvinnorna bakom dokumentärfilmen PALME; Kristina Lindström och Maud Nycander, har sagt att de till stor del riktar sig till de som är för unga för att minnas Palme, eller som kanske inte ens var födda 1986. När Palme dog skulle jag fylla arton och började således att närma mig vuxen ålder. Palme var alltid närvarande på olika sätt under min uppväxt, jag visste nog alltid vem han var, men jag kan väl inte påstå att jag hade något djupare förhållande till hans politik - eller till några andra politikers på den tiden. Jag var ju för ung för att rösta, hade inget att klaga på, men de flesta vuxna i min närhet verkade rösta på Sossarna, antagligen utan att tänka efter, det fanns ju inget alternativ, verkade alla tycka. De hade ju styrt i alla år och byggt upp vårt fina land. Vi hade det bra. Även om jag inte var speciellt vänster, inte uttalat, hatade jag förstås MUF:are. Det gör jag fortfarande. Redan som tonåring tyckte jag att det var konstigt och fel med politiska ungdomspartier - eftersom de flesta inte hade några större politiska åsikter. MUF lockade medlemmar med hjälp av fester och snygga tjejer. De hade också en tendens att gå för långt, i synnerhet vad gäller Palmehatet.

Nu när jag tänker efter kommer jag fram till jag jag inte har några åsikter om Palme, jag var för ung för att uppleva honom som kontroversiell. För mig var han en karismatisk politiker som figurerade över allt - och en figur i Jan Lööfs tecknade serie om Ville, som 1975-76 gick som följetong i tidningen Vi, som min farsa prenumererade på. Palme och kungen hjälper Ville i ett äventyr som involverar rymdvarelser - och Olof Palme sade upp sin prenumeration på Vi.

Jag fick alldeles nyss ett pressutskick från Scanbox. PALME slog något slags rekord under öppningshelgen. Den sågs av 20 000 besökare, vilket ingen annan dokumentär tidigare lyckats med. Antalet biografer filmen visas på är också rekordstort för att vara en dokumentär. Jag hade inte möjlighet att se PALME under Malmö Filmdagar, så jag såg den i söndags - och salongen var i princip fullsatt. Inte nog med det; jag tillhörde ynglingarna i salongen!

PALME följer titelpersonen från vaggan till graven. Bokstavligt talat. Olof Palmes liv berättas med hjälp av arkivbilder från SVT och gamla fotografier från barn- och ungdomen, men vad som är lite kul, är att familjen Palme även har lånat ut sina privata smalfilmer från främst 1960-talet. Klippen varvas med nygjorda intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar.

Lindströms och Nycanders film är lika mycket en berättelse om Sverige som om Olof Palme - det här är ett tidsdokument. Sverige var något av en ankdamm fram till mordet på Palme; natten då Sveriges oskuld togs. Det var som om tiden stod stilla under flera decennier; när omvärlden lyssnade på Elvis blev Snoddas stjärna i Sverige, EASY RIDER möttes med Åsa-Nisse. Allting var mossigt på ett oerhört trevligt sätt. Och jag kommer ihåg mycket av det här - det var inte utan att jag blev nostalgisk där i biosalongen. Jag tycker inte att det är så längesedan - när det i realiteten är skitlängesedan. Och det verkar vara ännu längre sedan när man ser bilderna på vita duken.

Norrmalmstorgsdramat, he he, jag kommer ihåg att mormor kallade in mig i TV-rummet när jag var dagbarn där - "Kom ska du få se på alla polisbilarna!" trumpetade hon. Det tyckte jag var spännande. Studenter revolterade, presidenter mördades, Vietnam bombades, världen stod i brand - men för de allra flesta svenskar var allt som det alltid hade varit. Picknick i vägkanten. Utfärder. Kaffe framför TV:n. Jobb och semester. Ungefär som i Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN. Med undantag för jobb, var det så för mig på 70- och 80-talen.

Ska jag uttala mig om Olof Palmes liv och karriär, får jag väl säga att hans tendens att hänga med minst sagt tveksamma typer som Castro och andra, än värre typer, känns lätt obehagligt. Hade jag varit vuxen på den tiden hade jag nog protesterat. Men även om jag idag är politiskt ambivalent, håller jag i grund och botten med många av Palmes åsikter; de rent humanistiska åsikterna. Och det går inte att förneka att han var en fascinerande och karismatisk människa, ofta ganska humoristisk, oavsett vad man tycker om hans politik. Men detta gäller för samtliga politiker från den tiden. Jag minns det gamla gardet än idag - medan jag aldrig kommer ihåg vad dagens politiker heter eller hur de ser ut. Vi får även se andra färgstarka personer från flydda tider; Tage Danielsson, Hagge Geigert med flera. Och Ingmar Bergman. Serien Ville nämns inte alls.

PALME är en mycket bra dokumentär. Ska jag anmärka på något, är det Benny Anderssons saggiga, oinspirerade musik - men den är lätt att bortse från. Jag tror att det är viktigt att se PALME. Jag gissar nämligen att många av dagens ungdomar inte har en aning om hur Sverige såg ut för inte så längesedan.

Publiken i söndags var mycket nöjd.

 

 

 

 

(Biopremiär 14/9)