Bio: Flimmer

Foton copyright (c) Nordisk Film/Rolf Carlbom

"Höstens svenska komedi" står det på filmaffischen till FLIMMER. De som går och ser filmen, lockade av denna tagline, och förväntar sig GÖTA KANAL eller SVENSSON, SVENSSON kommer att bli gruvligt besvikna. Det kommer många andra också att bli.

Regissören och manusförfattaren Patrik Eklund har tidigare Oscarnominerats för en av sina kortfilmer, och nu när han långfilmsdebuterar märks det tydligt att karln främst jobbat i det korta formatet. FLIMMER består av en rad mer eller mindre löst sammanhållna episoder, kanske kan man kalla dem sketcher, och helheten ger intryck av att vara en förlängd kortfilm.

Kjell Bergqvist och Allan Svensson spelar Tord och Walter, som jobbar på Telecombolaget UNICOM, vilket håller på att kånka. Tord är chef, och assisterad av Walter försöker han rädda bolaget - vilket inte går så bra. På kontoret jobbar även den gråe, ensamstående Kenneth (Jacob Nordenson), som konstant har problem med sina datorer och aldrig lyckas utföra sina viktiga uppdrag. Kenneth vill gärna möta kärleken; han hävdar att han ser ut som en korsning mellan Ola Ullsten och Ted Danson, och han sätter ofta in kontaktannonser. Olle Sarri är Roland som fått en mystisk sjukdom, Gerhard Hoberstorfer är militant elallergiker, även Sven Wollter dyker upp - och minsann om inte Svante Grunberg har en liten roll och en replik.

Diverse händelser leder till ett strömavbrott i den lilla staden, ett strömavbrott som i sin tur leder till de mest oväntade saker. För vissa av rollfigurerna ändras livet för all framtid.

Snett bakom mig på pressvisningen satt en tjej och fnissade hysteriskt och skrattade genom hela filmen. Jag undrade om hon tillhörde filmbolaget eller om hon hyrts in för att skratta - eller om hon kollade på en annan film i sin smartphone. Det var nämligen knappt någon annan som skrattade - av begripliga skäl. Jag skrattade till några gånger, inte mer. Om detta är höstens enda svenska komedi ligger vi risigt till.

Kjell Bergqvist är bra som vanligt och scenerna med honom funkar och är roliga. Det samma kan jag säga om Allan Svensson. Även Jacob Nordenson är lite kul i sin tafatta jakt på kärleken samtidigt som han konstant förnedras av den slemme Bergqvist.

Men resten är bara i vägen. Det här är en medvetet udda och lite arty film. Färgskalan går i grått, allting är stiliserat och det är lätt att associera till Roy Andersson. Men Eklund är ingen Andersson (däremot är jag en Andersson, om än ingen Roy). Jag antar att filmen utspelar sig i nutid, men de många tekniska prylar som förekommer är från 1980- och 90-talen, och folk klär sig som vore det 70-tal. Humorn påstås vara skruvad, och jodå, nog är det här bisarrt, alltid.

Men "skruvat" och "bisarrt" behöver inte innebära detsamma som "roligt". Det mesta faller platt. Däremot fungerar större delen av FLIMMER perfekt som tragedi. Filmens utformning gör nämligen att allt det här känns väldigt deprimerande. Det är ledsamt. Vilsna själar drar runt i en kopia av DDR, där allt går åt helvete med bestämda steg.

Jag blir inte riktigt klok på vad Patrik Eklund vill med den här filmen. Vad representerar UNICOM och den lilla trista staden? Och varför vill terrorister slå till mot ett telecombolag? Vad går det hela ut på? Varför är all teknisk utrustning antik? Vad är det här en metafor för? Varför lanserar Nordisk Film det här som höstens svenska komedi?

Några bra skådisar i kul roller, ett par skojiga scener, men det hjälper inte. Hade jag sett filmen på TV, hade jag bytt kanal efter några minuter.

 

(Biopremiär 21/9)