Bio: Bill Cunningham New York

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
En vecka efter den hyllade SEARCHING FOR SUGAR MAN fick ännu en dokumentärfilm biopremiär - och jag måste säga att jag tycker att Richard Press' BILL CUNNINGHAM NEW YORK är en bättre film än den svenska musikdokumentären. Och då behandlar Press ett ämne jag väl inte är sådär superintresserad av, nämligen modevärlden.
Bill Cunningham är en egensinnig fotograf verksam för New York Times - och han är nu hela 83 år gammal! Den här filmen är från 2010 och slutar med firandet av 80-årsdagen på redaktionen. Cunningham, som talar en fantastisk New York-dialekt, började sin karriär som hattmakare och flyttade in i Carnegie Hall, där en massa andra konstnärer och udda existenser bodde fram tills för ett par år sedan, då alla vräktes och det byggdes kontor i kåken. Cunninghams lägenhet var fantastisk: en liten lya överfull av kabinettskåp. Han sov ovanpå några lådor, han hade inget kök, eftersom det - enligt honom - är onödigt, och badrummet fanns i hallen.
Han är unik på många sätt, den här Cunningham. Han är pigg, käck, hurtig och till synes alltid glad - och han tar sig fram på cykel. Han ligger bakom två bildkrönikor i veckan i NYT; en med foton på societeten och kändisar, och en som fungerar som något slags trendspaning. Cunningham står på refuger och i gathörn och plåtar förbipasserande; han anser att gatan är den egentliga catwalken, det är där man får se de mest fantastiska modekreationerna och kläder folk faktiskt kan bära på riktigt. Själv struntar Cunningham i sitt utseende; han bär alltid en blå jacka, och hans billiga ponchos rivs alltid sönder, och då lagar han dem med tejp.

Bill Cunningham är en arbetsnarkoman utan like. Han jobbar alltid. Han har alltid levt ensam eftersom det inte finns tid för förhållanden. Han är förälskad i sitt jobb. Och han är en perfektionist. Han plåtar fortfarande på film och cyklar bort till en liten fotoaffär för att framkalla. Han är dessutom artig och vet hur man beter sig, han skulle aldrig kunna vara en paparazzo, han må vara känd bland kändisarna, men han håller sig i bakgrunden, ställer sig i rätt kö och festar aldrig.
Det förekommer en hel del kul folk i den här filmen. Som Bill Cunninghams granne - Editta Sherman, en excentrisk kändisfotograf född 1912. Även Anna Wintour flimrar förbi, konstigt vore väl annars, men Richard Press' film och folket i den känns som en motpol till de medverkande och världen i THE SEPTEMBER ISSUE; filmen om Wintour och Vogue. I den framstod många som iskalla kräk.
Nu är faktiskt BILL CUNNINGHAM NEW YORK mycket mer än en film om herr Cunningham. Filmen handlar lika mycket om New York. Det här är ett väldigt bra porträtt av staden och dess människor under dryga 50 år. (Som bonus får vi en del inslag från Paris)
Filmiskt sett tycker jag att det här är bättre än SEARCHING FOR SUGAR MAN - vilket inte är så konstigt. BILL CUNNINGHAM handlar om en fotograf, om bilder och om en storstad. Det blir inte så mycket talking heads och folk som pratar om huvudpersonen. Istället får vi se huvudpersonen i aktion, de miljöer han rör sig i och resultaten av hans arbete. Och det är väldigt underhållande, roligt och intressant. Kufen Bill Cunningshams entusiasm smittar av sig och han är ett utmärkt objekt för en dokumentär som denna.

(Biopremiär 31/8)