Foton: Fredrik Hjerling & Alexandra Aristarhova © 2012 AB Svensk Filmindustri, Sonet Film AB, Filmpool Nord AB
"Lars Kepler" blev ingen ny Bo Balderson. Det dröjde inte länge innan det uppdagades att författarpseudonymen dolde Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Men det var säkert meningen att det skulle avslöjas.
Jag har inte läst Keplers böcker - jag läser ju aldrig svenska deckare, och filmatiseringarna avskräcker mig från plocka upp några av alla de där böckerna. Men jag minns förstås när "Hypnotisören" skulle släppas. Den var otroligt hajpad, hade på förhand sålts till en massa länder, och innehållet skulle tydligen vara kontroversiellt. Vad nu det kunde innebära. Det handlade ju knappast om en ny "American Psycho".
Filmatiseringen av boken är Lasse Hallströms första svenska film sedan MER OM OSS BARN I BULLERBYN, som kom 1987. Sedan dess har han huserat i Hollywood, där han gjort "europeisk film för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film". På sistone har hans alltid slätstrukna verk blivit ännu mer slätstrukna, menlösa och lättglömda. LAXFISKE I JEMEN var förvisso lite kul, men låt oss glömma HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET och DEAR JOHN. Valet av Hallström som thrillerregissör kan tyckas lite märkligt, men varför inte? Dessutom borde han väl ha lite erfarenhet från Hollywood och hysa motvilja till att låta resultatet se ut som en TV-film, vilket alla svenska thrillers annars gör.

HYPNOTISÖREN öppnar med omotiverade flygbilder över Gärdet med omnejd i Stockholm. Därefter får vi se en gymnastiklärarare knivhuggas till döds. Blod sprutar i mängder. Efter det hittas en familj slaktad i sitt hem. Liten död flicka i soffan, död mor raffinerat draperad över en omkullvält stol i köket. Mängder av blod. Har Lasse Hallström gjort en splatterfilm?
Joona Linna (Tobias Zilliacus) från rikskrim anländer. Sonen i familjen hittas också i kåken, han är blodig men vid liv. Grabben körs till sjukhus, men är onåbar. Linna får dock ett tips: kontakta hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt). Han kan kanske få kontakt med pojken, han har lyckats tidigare.
Erik visar sig ha problem med familjelivet. Efter att ha varit otrogen några år tidigare har han det inte så bra med frugan Simone (som uttalas "Simåne" och som spelas av Lena Olin). Och deras unge son är blödarsjuk. Erik gör dock ett försök med det medvetslöse pojken, som under hypnos mumlar något om att man "måste lyda henne" och att familjen måste dödas.
Kort därpå råkar familjen Bark illa ut, när en mystisk person smyger sig in i deras hus, drogar Simone och kidnappar sonen. Simone blir allt mer hysterisk. Och så är det dags för raffel.

Okej. Vad tycker jag om HYPNOTISÖREN? Om HYPNOTISÖREN tycker jag inte. Det här är en dålig film. HYPNOTISÖREN är kliniskt spänningsbefriad. Det är ett drama maskerat till mordthriller. I centrum finns hela tiden familjen Bark och deras problem. Historien om morden, thrillerelementen och polishjälten Joona Linna är nästan helt ovidkommande. Lasse Hallström verkar märkligt ointresserad av att skildra detta - det märks tydligt, då alla rollfigurerna är svaga. Joona Linna har ingen som helst karaktär, inte mer än att han är finne. Han saknar personlighet. Vem är han? Vad gillar han? Han är bara en docka som skulle kunna spelas av vem som helst. Helena af Sandeberg (som behåller kläderna på) har en liten roll som sjuksköterska. Vid ett tillfälle bjuder hon ut Linna på restaurang, men det som börjar som en liten romantisk sidohistoria slutar efter ett par minuter, då Linna kommer att tänka på något viktigt och rusar iväg. Sedan blir det inte mer av storyn om sjuksköterskan. Man gör även ett par försök med comic relief; Linna har en kollega, Magdalena (Eva Melander), vars lille son alltid börjar gråta, i synnerhet när Linna dyker upp. Humorn funkar inte.

|
Upplösningen är bara dum. Riktigt dum. De logiska luckorna kan man köra en buss genom och det här funkar inte alls. Jag satt bara och suckade "Jaha? Och varför?". Men som sagt: detta är ovidkommande i Hallströms film. Han skulle lika gärna ha kunnat skippa deckarinslagen helt. Här är det familjedramat som är det viktigaste.
Rent allmänt är HYPNOTISÖREN en rätt ful film. Ett vintrigt Sverige visas från dess sämsta sida; det är grått och mulet, tankarna går till LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det känns lite grann som "jul i DDR". Filmfotot är murrigt och oinspirerat. Vad värre är, är att filmmusiken är precis lika värdelös som i alla andra svenska deckare och thrillers. Det är bara en jämntjock smet som konstant ligger över bilderna. Scenerna förstärks inte, de snarare försvagas. Filmen är inspelad i Stockholm, Norrland och, öh, Prag. En scen är dock lysande. Simone låter sig hypnotiseras och i en drömscen får vi se en parafras på målningen "Christina's World" (Andrew Wyeth, 1948). Men detta är över på tio sekunder.

|
Det dricks en jävla massa kaffe i HYPNOTISÖREN. Så pass mycket kaffe att jag kom att tänka på den gamla fina, svenska rysaren MOLN ÖVER HÄLLESTAD. Rättare sagt: jag tänkte på David Nessles artikel om MOLN ÖVER HÄLLESTAD i ett nummer av Kapten Stofil. Han hade räknat alla de otaliga koppar kaffe som ständigt inmundigas i den filmen.
Nå. Mikael Persbrandt och Lena Olin är bra i HYPNOTISÖREN. Visst, Persbrandt är överexponerad; han medverkar i precis alla svenska filmer, och Olins rollfigur Simone är rätt jobbig, ibland direkt påfrestande - men de två gör dock att det går att se på filmen. Tobias Zilliacus är sympatisk, men hans roll är synnerligen otacksam.
HYPNOTISÖREN är utsedd till Sveriges Oscarbidrag. Det är inte utan att man undrar hur nomineringskommittén tänkte. Men det är väl ett strategiskt val - Lasse Hallström har nominerats flera gånger tidigare; han är ett känt namn, och man vågar väl inte nominera kontroversiella dokumentärer som BIG BOYS GONE BANANAS och PALME. Men HYPNOTISÖREN är fullkomligt chanslös i Oscarsracet. Filmen är för dålig för att tilldelas några priser överhuvudtaget.
Tänk - av en ren tillfällighet fyller Mikael Persbrandt 49 idag när jag skriver detta! Lena Olin är 57. Hennes Simone ville väl ha lammkött.
(Biopremiär 28/9)