Bio: 2 dagar i New York

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

2 DAGAR I PARIS från 2007, med manus och regi av Julie Delpy, som även spelade den kvinnliga huvudrollen mot Adam Goldberg, tyckte jag var en väldigt rolig film. Därför hyste jag vissa förhoppningar om den här uppföljaren. Tyvärr blev jag aningen besviken. Det är ingen dålig film, men filmen funkar inte riktigt, det blir lite för mycket, för överdrivet, för fjantigt. Jag vet inte om det beror på att filmen utspelar sig i USA och inte Frankrike, ett faktum som inte borde spela någon större roll.
Adam Goldbergs rollfigur Jack medverkar inte i 2 DAGAR I NEW YORK - återigen med manus och regi av Delpy. Numera lever Delpys Marion med Mingus (Chris Rock) och de har båda barn från tidigare förhållanden. Marion är lätt neurotisk - vilket säkert beror på att filmen är aningen inspirerad av Woody Allen, gissar jag, men hon och Mingus lever ett bra liv och även om de tydligen har det lite knapert, bor de i en stor lägenhet. Så som folk gärna gör i amerikanska filmer. Men så kommer Marions släktingar från Paris på besök och kaos uppstår. Inte bra, eftersom Marion ska ha en viktig fotoutställning samma helg.

Marions familj är inte av denna världen. Liksom förra gången spelas hennes excentriske far Jeannot av Albert Delpy, Julies riktiga farsa, och han är en fullkomligt omöjlig figur. Han ställer till det på en gång, eftersom han försökt smuggla med sig franska ostar. Jeannot beter sig inte som normala människor. Han är fullkomligt oanpassad, beter sig nästan som ett litet sockerchockat barn. Marions syster Rose (Alexia Landeau) är också knepig. Hon gillar att gå omkring naken i lägenheten, vilket visar sig rädda Marion och Mingus ur en prekär situation - deras stiffa grannar vill nämligen vräka paret, eftersom de väsnas för mycket. Granngubben kommer på andra tankar när han får se Rose svassa omkring. Rose pojkvän har också hängt med. Han är egentligen inte bjuden och han visar sig vara lika flängd som de andra. Han vill tvunget röka på, släpar upp en langare i lägenheten, och står och puffar i hissen.

Förvisso är 2 DAGAR I NEW YORK en ganska trevlig film. Jag gillar sådant här och jag gillar Julie Delpy. Hon har en ton i sina filmer jag uppskattar, senast gjorde hon ju den trevliga JAG MINNS EN SOMMAR, och hon är rolig. Men i den här filmen vräker hon på för mycket. Hon vill skildra kulturkrockar, och visst finns det stora skillnader mellan fransmän och amerikaner - och svenskar med, för den delen. Men så här bänga har jag svårt att tänka mig att folk faktiskt är på främmande mark. Den här typen av komedi bör hålla något slags realistisk nivå.
Nåja. Det här är ju inte tråkigt och jag ljuger om jag hävdar att jag inte skrattade när jag såg filmen - för det gjorde jag.

(Biopremiär 28/9)

TOPPRAFFEL! sörjer: Herbert Lom

Jag befinner mig på Bokmässan i Göteborg. Här träffar jag kollegor och gamla vänner, vi roar oss och försöker ha kul och dricker glada drycker. Men igår anlände en nyhet som lade sordin på stämningen - åtminstone för en liten stund. För visst är det lite sorgligt att Herbert Lom har gått och dött. Förvisso trodde jag att han redan var död, men ändå.
För de allra flesta är Herbert Lom, som föddes i Prag, synonym med Charles Dreyfus i Blake Edwards' Rosa Pantern-filmer. Och det är ju inte så konstigt. Dessa filmer är älskade och Lom är fantastisk i rollen. Men Lom hade en ganska udda filmkarriär. Själv associerar jag gärna till en rad mer eller mindre bisarra B-filmer och exploitationrullar.
Till exempel var Herbert Lom en grym lord i Michael Armstrongs tyska våldsklassiker MARK OF THE DEVIL från 1970, med en ung Udo Kier. En häxjägarfilm full av grotesk tortyr. Samma år var han Van Helsing i Jess Francos COUNT DRACULA; en ofta hånad film, men som jag håller som en favorit bland Draculafilmerna. Den är riktigt bra! Och ytterligare en film från 1970 är Massimo Dallamanos DORIAN GRAY; en sexploitationfilm.

MARK OF THE DEVIL

Lom, vars riktiga namn var Herbert Karel Angelo Kuchacevic ze Schluderpacheru, filmdebuterade redan 1937 i en tjeckoslovakisk film, men när andra världskriget bröt ut flyttade han till England. Han medverkade i en lång, lång rad filmer jag inte sett eller ens hört talas om, innan han 1955 spelade bov i en av Englands mest älskade komedier; LADYKILLERS, i vilken även Peter Sellers och Alec Guiness medverkade. Året därpå spelade han Napoleon mot Audrey Hepburn, Henry Fonda och Mel Ferrer i KRIG OCH FRED. Han var med i både SPARTACUS och EL CID, och i DEN HEMLIGHETSFULLA ÖN från 1961, den med effekter av Ray Harryhausen, var han kapten Nemo.
Vid den här tiden hade Hammer Films gått och blivit oerhört framgångsrika med sina skräckfilmer, och 1962 fick Herbert Lom agera titelrollen i Hammers THE PHANTOM OF THE OPERA. 1964 debuterade han som Dreyfus i ETT SKOTT I MÖRKRET; den andra filmen om kommissarie Clouseau, som ju faktiskt inte hade "Den rosa pantern" i titeln. Lom gjorde Dreyfus för sista gången 1993 i den usla ROSA PANTERNS SON.

COUNT DRACULA

Vi kunde se Lom i TV-serier som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. och HAWAII FEM-0, han var med i MORDEN PÅ RUE MORGUE, ...AND NOW THE SCREAMING STARTS (som hette DEN AVHUGGNA HANDEN i Sverige), TIO SMÅ NEGERPOJKAR i versionen från 1974, Hammers nyinspelning av EN DAM FÖRSVINNER, och David Cronenbergs THE DEAD ZONE.
1989 mötte han Frank Stallone i ännu en version av TIO SMÅ NEGERPOJKAR; en märklig B-film producerad av beryktade Harry Allan Towers, och i vilken även Donald Pleasance medverkade, Pleasance dök upp mot Lom även i RIVER OF DEATH från Cannon, som hade Michael Dudikoff i huvudrollen, och se på fan om Lom inte mötte Frank Stallone ännu en gång - i MASQUE OF THE RED DEATH, producerad av Harry Allan Towers. 1991 var Lom med i en inte alltför lyckad film av Michele Soavi; den Dario Argento-producerade THE SECT.
Herbert Lom gjorde sin sista roll 2004 i en TV-film om miss Marple.
Som synes en högst varierad karriär - med många överraskande titlar. Det är inte utan att jag undrar hur han hamnade i vissa av de här filmerna.
Herbert Lom medverkade i 113 film- och TV-produktioner - och han blev hela 95 år gammal!

HERBERT LOM

1917 - 2012

R.I.P.

Bio: Looper

Foton copyright (c) Noble Entertainment

När jag först hörde talas om LOOPER trodde jag att det var ännu en tonårsanpassad science fiction-actionfilm modell den usla JUMPER. Jag hade verkligen så fel jag kunde ha. Tvärtom är LOOPER en otroligt smart och tuff thriller - faktiskt en av årets bästa filmer. Och då tar jag inte i. Det är inte för inte som filmen rosats av kritiker världen över.

Filmens nutid är 2040-talet, och huvudperson och berättare är Joe (Joseph Gordon-Levitt), som försörjer sig som looper. Trettio år in i framtiden - det vill säga på 2070-talet - existerar tidsresor. Det är bara det att sådana är oerhört riskabla och förstås kan ställa till det om man reser tillbaka i tiden och ändrar på saker. Därför har tidsresor förbjudits. De enda som använder sig av tekniken är kriminella - i framtiden är det nämligen omöjligt att göra sig av med lik. Därför skickar gangsterligor sina blivande offer trettio år tillbaka i tiden, där en looper väntar. Som fort offret dyker upp, skjuter loopern ihjäl honom och dumpar liket. Och det är viktigt att skjuta på en gång, det blivande offret får absolut inte komma undan.

Till saken hör att looperyrket är så hemligt att även loopers måste avrättas i framtiden. Det ingår i anställningskontraktet. De tjänar kopiöst med pengar och lever lyxliv, och är fullt medvetna om att de ska tas av daga vad det lider. Loopen ska avslutas, som det kallas. Och det kan mycket väl hända att en looper skjuter ihjäl sitt framtida jag.

Det är förstås detta som händer i den här filmen. Plötsligt står Joe, med bössan i hand, öga mot öga med sitt framtida jag (Bruce Willis). Och framtids-Joe kommer undan. Eftersom detta absolut inte fick hända, är mordiska gangstrar på jakt efter den unge Joe - medan den unge Joe jagar den äldre Joe. Den äldre Joe, i sin tur, är på jakt efter en liten pojke, som i framtiden kommer att bli den otroligt grymme gangsterbossen Regnmakaren, som lät döda Joes fru.

Låter det förvirrat? Nja, det är det inte. Inte speciellt. Någonstans är det här hur logiskt som helst och inte särdeles rörigt. För manus och regi står Rian Johnson, som tidigare bland annat gjort den intressanta men rätt ljumma THE BROTHERS BLOOM - och det här känns som en historia av Philip K Dick och liknande författare. LOOPER är allt som nyinspelningen av TOTAL RECALL inte är. Filmen är oavbrutet intressant och spännande. Dessutom är den överraskande vuxen i tonen. Dialogen innehåller svordomar, våldet är blodigt, här finns till och med lite naket, och tonen är hårdkokt. Det här är en övertygande framtidsmiljö som känns realistisk på de flesta sätt. Det är på allvar. Den äldre Joes mordiska jakt på små barn är moraliskt tveksam, vilket i det här fallet är något positivt.

Joseph Gordon-Levitt är sminkad för att likna Bruce Willis och har bland annat försetts med en näsa som liknar Willis'. Fast jag tycker nog att Gordon-Levitt snarare liknar en väldigt, väldigt ung Robert DeNiro. Men han är mycket bra i rollen, Gordin-Levitt. Och det är kul att återigen få se Bruce Willis i en vettig roll.

Förutom dessa två medverkar en rad andra bra skådisar. Den idag allestädes närvarande Emily Blunt är en kvinna som är mor till en liten gosse som kanske, kanske inte är den blivande Regnmakaren. Jeff Daniels är en gangsterboss från framtiden. Och minsann om inte Piper Perabo från COYOYE UGLY (som jag gillade!) dyker upp och visar brösten. Sicken en!

LOOPER är det mest givna filmvalet den här helgen. Och det här är en film du måste se i höst. Eller när som helst. Det är nämligen inte varje dag - eller ens varje år - som det dyker upp science fiction-thrillers som håller så här hög klass.

Ska jag anmärka på något, är det att filmen är aningen för lång - som de flesta andra filmer nuförtiden. Men det kan jag ta.

LOOPER är verkligen skitbra!

(Biopremiär 28/9)

Bio: The Punk Syndrome

Foton copyright (c) AutoImages
HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? blev mot alla odds en publikframgång och en uppföljare är på väg. Själv tyckte jag att filmen var relativt usel. Det spelar ingen roll hur behjärtansvärt det är - jag kan omöjligt uppskatta och låta mig underhållas av orkestrar och showgrupper vars medlemmar är utvecklingsstörda. Jag kan inte stå där och tycka att, åh, vad de är duktiga! Och vad kul att de vågar! Ärligt talat låter det i 99 fall av 100 skit.
Den finska filmen THE PUNK SYNDROME av Jukka Kärkkäinen och Jani-Petteri Passi är punkversionen av HUR MÅNGA LINGON. Fast filmen är bättre. Dessutom är det en dokumentär.
Filmen handlar om punkbandet Perrti Kurikan Nimipäivät, vilket jag tror betyder "Perrti Kurikans namnsdag". Bandets fyra medlemmar; Perrti själv, Kari, Toni och Sami, är mentalt handikappade. De bor någonstans i Helsingfors, troligen i någon trist förort, eftersom en av deras låtar handlar om att det är coolare att bo i deras håla än i grannhålan. Så jävla coolt är det inte, allting ser ut som dassigaste 70-talsbetongen. Men åtminstone en av medlemmarna bor kvar i sina föräldrars villa. Föräldrarna har hörselskydd när bandet repar.

Riktigt vilka de här killarna är framgår inte. Man struntar i att berätta om deras bakgrunder och om bandets bakgrund; hur de träffades och varför de spelar punk. De liksom bara gör det. Trummisen ser ut att vara väldigt ung, sångaren är 30, medan Perrti ger intryck av att vara i 60-årsåldern. Men det är han nog inte.
Bandets låttexter är ... inte som andra punklåtar. De är skitarga på scen och svär hela tiden, men bortsett från en brännande text om att man inte kan lita på riksdagen, handlar det mest om att ... dricka kaffe. Om att fira sin namnsdag. En låt har bara fyra textrader som upprepas om och om igen - "Det var söndag, jag gick i kyrkan, sedan fikade jag, och sedan gick jag och sket". Publiken verkar älska den här låten.
Vi får följa bandmedlemmarnas vardagsliv. De repar. De skriver låtar. De besöker boenden. De har kärleksbekymmer. De uppträder. Den tjocke basisten deltar i en tävling och tappar byxorna. Perrti blir förbannad och säger att han ska kasta alla sina punkskivor, eftersom punk är skit - nu ska han bara lyssna på dansband och schlager. De släpper sin första singel.
Mot slutet av filmen åker de till Rostock och spelar på en liten rockklubb. Vilken framgångssaga!

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om THE PUNK SYNDROME, en film som AutoImages här i Malmö är inblandade i. Filmiskt sett är det otroligt rudimentärt. Berättartekniskt aningen förvirrande, eftersom man alltså skippat alla presentationer. Jag vill ju veta varför de sysslar med det de gör. Vilka influenser de har. För det har väl inte bara kommit någon kommunanställd, satt instrument i händerna på dem och sagt åt dem att spela punk?
Emellanåt blir filmen lite tråkig som ett program från UR på 70-talet - men större delen är det rätt roligt. Det här är trots allt otroligt ... udda. Bandet är extremt udda.
Hur Perrti Kurikan Nimipäivät låter?
Ärligt talat: de är skitdåliga.
Men det spelar ingen roll.

(Biopremiär 28/9)

Bio: Hypnotisören

Foton: Fredrik Hjerling & Alexandra Aristarhova © 2012 AB Svensk Filmindustri, Sonet Film AB, Filmpool Nord AB

"Lars Kepler" blev ingen ny Bo Balderson. Det dröjde inte länge innan det uppdagades att författarpseudonymen dolde Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Men det var säkert meningen att det skulle avslöjas. 

Jag har inte läst Keplers böcker - jag läser ju aldrig svenska deckare, och filmatiseringarna avskräcker mig från plocka upp några av alla de där böckerna. Men jag minns förstås när "Hypnotisören" skulle släppas. Den var otroligt hajpad, hade på förhand sålts till en massa länder, och innehållet skulle tydligen vara kontroversiellt. Vad nu det kunde innebära. Det handlade ju knappast om en ny "American Psycho".

Filmatiseringen av boken är Lasse Hallströms första svenska film sedan MER OM OSS BARN I BULLERBYN, som kom 1987. Sedan dess har han huserat i Hollywood, där han gjort "europeisk film för amerikaner som är för korkade för att se riktig europeisk film". På sistone har hans alltid slätstrukna verk blivit ännu mer slätstrukna, menlösa och lättglömda. LAXFISKE I JEMEN var förvisso lite kul, men låt oss glömma HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET och DEAR JOHN. Valet av Hallström som thrillerregissör kan tyckas lite märkligt, men varför inte? Dessutom borde han väl ha lite erfarenhet från Hollywood och hysa motvilja till att låta resultatet se ut som en TV-film, vilket alla svenska thrillers annars gör.

HYPNOTISÖREN öppnar med omotiverade flygbilder över Gärdet med omnejd i Stockholm. Därefter får vi se en gymnastiklärarare knivhuggas till döds. Blod sprutar i mängder. Efter det hittas en familj slaktad i sitt hem. Liten död flicka i soffan, död mor raffinerat draperad över en omkullvält stol i köket. Mängder av blod. Har Lasse Hallström gjort en splatterfilm?

Joona Linna (Tobias Zilliacus) från rikskrim anländer. Sonen i familjen hittas också i kåken, han är blodig men vid liv. Grabben körs till sjukhus, men är onåbar. Linna får dock ett tips: kontakta hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt). Han kan kanske få kontakt med pojken, han har lyckats tidigare. 

Erik visar sig ha problem med familjelivet. Efter att ha varit otrogen några år tidigare har han det inte så bra med frugan Simone (som uttalas "Simåne" och som spelas av Lena Olin). Och deras unge son är blödarsjuk. Erik gör dock ett försök med det medvetslöse pojken, som under hypnos mumlar något om att man "måste lyda henne" och att familjen måste dödas.

Kort därpå råkar familjen Bark illa ut, när en mystisk person smyger sig in i deras hus, drogar Simone och kidnappar sonen. Simone blir allt mer hysterisk. Och så är det dags för raffel.

Okej. Vad tycker jag om HYPNOTISÖREN? Om HYPNOTISÖREN tycker jag inte. Det här är en dålig film. HYPNOTISÖREN är kliniskt spänningsbefriad. Det är ett drama maskerat till mordthriller. I centrum finns hela tiden familjen Bark och deras problem. Historien om morden, thrillerelementen och polishjälten Joona Linna är nästan helt ovidkommande. Lasse Hallström verkar märkligt ointresserad av att skildra detta - det märks tydligt, då alla rollfigurerna är svaga. Joona Linna har ingen som helst karaktär, inte mer än att han är finne. Han saknar personlighet. Vem är han? Vad gillar han? Han är bara en docka som skulle kunna spelas av vem som helst. Helena af Sandeberg (som behåller kläderna på) har en liten roll som sjuksköterska. Vid ett tillfälle bjuder hon ut Linna på restaurang, men det som börjar som en liten romantisk sidohistoria slutar efter ett par minuter, då Linna kommer att tänka på något viktigt och rusar iväg. Sedan blir det inte mer av storyn om sjuksköterskan. Man gör även ett par försök med comic relief; Linna har en kollega, Magdalena (Eva Melander), vars lille son alltid börjar gråta, i synnerhet när Linna dyker upp. Humorn funkar inte.

Varning! Spoiler!

Upplösningen är bara dum. Riktigt dum. De logiska luckorna kan man köra en buss genom och det här funkar inte alls. Jag satt bara och suckade "Jaha? Och varför?". Men som sagt: detta är ovidkommande i Hallströms film. Han skulle lika gärna ha kunnat skippa deckarinslagen helt. Här är det familjedramat som är det viktigaste.

Rent allmänt är HYPNOTISÖREN en rätt ful film. Ett vintrigt Sverige visas från dess sämsta sida; det är grått och mulet, tankarna går till LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det känns lite grann som "jul i DDR". Filmfotot är murrigt och oinspirerat. Vad värre är, är att filmmusiken är precis lika värdelös som i alla andra svenska deckare och thrillers. Det är bara en jämntjock smet som konstant ligger över bilderna. Scenerna förstärks inte, de snarare försvagas. Filmen är inspelad i Stockholm, Norrland och, öh, Prag. En scen är dock lysande. Simone låter sig hypnotiseras och i en drömscen får vi se en parafras på målningen "Christina's World" (Andrew Wyeth, 1948). Men detta är över på tio sekunder.

"Christina's World"

Det dricks en jävla massa kaffe i HYPNOTISÖREN. Så pass mycket kaffe att jag kom att tänka på den gamla fina, svenska rysaren MOLN ÖVER HÄLLESTAD. Rättare sagt: jag tänkte på David Nessles artikel om MOLN ÖVER HÄLLESTAD i ett nummer av Kapten Stofil. Han hade räknat alla de otaliga koppar kaffe som ständigt inmundigas i den filmen.

Nå. Mikael Persbrandt och Lena Olin är bra i HYPNOTISÖREN. Visst, Persbrandt är överexponerad; han medverkar i precis alla svenska filmer, och Olins rollfigur Simone är rätt jobbig, ibland direkt påfrestande - men de två gör dock att det går att se på filmen. Tobias Zilliacus är sympatisk, men hans roll är synnerligen otacksam.

HYPNOTISÖREN är utsedd till Sveriges Oscarbidrag. Det är inte utan att man undrar hur nomineringskommittén tänkte. Men det är väl ett strategiskt val - Lasse Hallström har nominerats flera gånger tidigare; han är ett känt namn, och man vågar väl inte nominera kontroversiella dokumentärer som BIG BOYS GONE BANANAS och PALME. Men HYPNOTISÖREN är fullkomligt chanslös i Oscarsracet. Filmen är för dålig för att tilldelas några priser överhuvudtaget.

Tänk - av en ren tillfällighet fyller Mikael Persbrandt 49 idag när jag skriver detta! Lena Olin är 57. Hennes Simone ville väl ha lammkött.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 28/9)

Bio: Laurence Anyways

Foton copyright (c) Folkets Bio
Först POJKTANTEN och nu den här. Mycket män i kvinnokläder på sistone. Filmer om kön och könsroller. Queerfilm. Och det kommer väl knappast som en överraskning att jag inte är ett dugg intresserad av temat. Men jag ser det här ändå. Vem vet, det kan ju vara bra även om jag inte bryr mig om temat.
Häromåret recenserade jag kanadensaren Xavier Dolans förra film; HJÄRTSLAG, vilken även var hans andra film som regissör. "Underbarn" brukar han kallar, Dolan. Samtliga tre långfilmer han skrivit och regisserat har tävlat i Cannes - och pågabläran är född 1989. Han är alltså 23. Men frågar ni mig - och det gör ni ju nu - är han inget underbarn. Åtminstone inte av LAURENCE ANYWAYS att döma. (Fast jag ger honom ett plus i kanten, eftersom han medverkade som skådis i den kontroversiella skräckfilmen MARTYRS).

Det hela börjar i Montreal 1989. Melvin Poupad är den 35-årige läraren och aspirerande poeten Laurence, som lever ihop med sin fästmö Fred (Suzanne Clément), och de verkar ha det hur bra som helst. De skrattar och har sex och gör kul saker. Tills Laurence plötsligt och helt utan förvarning berättar att han är en kvinna instängd i en manskropp. Han vill bli kvinna. Han är dock inte homosexuell, han älskar fortfarande Fred (Hm, det här låter ju som Johnny Depp i ED WOOD...).
Sagt och gjort. En morgon gör han debut som kvinna. Han dyker upp på skolan iförd klänning och med sminkat ansikte. Dock ingen peruk. Eleverna verkar acceptera honom, men det är värre med föräldrarna. Laurence får sparken.
Vi får följa Laurence och Fred under hela 1990-talet, fram till '99. De bryter upp, de får nog av varandra, de träffar andra, de saknar varandra, Laurence umgås med dekadenta transor, det dansas på lyxfester - men egentligen händer det inte så mycket. Det är mest tomgång. Och LAURENCE ANYWAYS varar 169 minuter. Ja, du läste rätt. 169!

Det här är ett vanityprojekt. Det är fullkomligt vansinne att låta detta pågå i nästan tre timmar. Det hade gått att kapa bort 90 minuter utan problem. Ingenting av det som sker i filmen är speciellt engagerande. Det är bara en massa mer eller mindre lösryckta scener staplade på varandra.
Bitvis är det intressant. Laurence ser aldrig ut som en kvinna och han beter sig inte som en kvinna. Det verkar heller inte vara hans avsikt. Han påminner mer om en dekadent popsångare från 80-talet. Estetiskt och berättarmässigt är det besynnerligt ojämnt. Filmen visas i det gamla normalformatet, det vill säga ungefär det format TV-apparater brukade ha. Ibland blir det trångt och klaustrofobiskt. Ibland häpnadsväckande fult och amatörmässigt. Men emellanåt förvandlas filmen till något som liknar gamla flashiga musikvideor. Musikvideor från 80-talet.

I artiklar och intervjuer har unge Dolan - som ju var barn på 90-talet - berättat om hur svårt det var att återskapa 90-talet. Att hitta kläder och miljöer. Rätt stuk. Men i mina ögon ser det inte alls ut som 90-tal - jag kastas snarare in i 80-talet. Ett intryck som förstärks av en massa musik från 80-talet. The Cure, Duran Duran, Depeche Mode med mera.
Skådespeleriet är ofta överdrivet, liksom dialog och rollfigurernas beteenden. Här finns inga riktiga människor, inget naturligt beteende, det här är ju "konstnärligt" - och ett tag trodde jag att filmhelvetet aldrig skulle ta slut. Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag vred och skruvade på mig.
Nej, jag kan inte påstå att jag tycker att det här är bra. Bitvis lite kul, men det är allt. LAURENCE ANYWAYS borde ha varit mer genomtänkt, tajtare - och kortare.
Filmen vann queerpalmen i Cannes. Är man inne på HBTQ-kultur gillar man kanske det här. Vi andra gör bäst i att se om, tja, LAWLESS.

(Biopremiär 21/9)

Bio: En oväntad vänskap

Foton copyright (c) Scanbox

Ännu en film jag inte hade möjlighet att se under Malmö Filmdagar, och som jag därför såg igår på en ordinarie visning - intressant nog på enorma Royal. Scanbox måste verkligen tro på den här filmen.

Fast det kan man kanske förstå. EN OVÄNTAD VÄNSKAP (LES INTOUCHABLES i original) är en av Frankrikes största biosuccéer någonsin och landets Oscarbidrag i år. Således förväntar man sig enorm publik även i Sverige. Fast här har mottagandet varit betydligt mer ljumt än i Frankrike och USA. Åsikterna i svensk press har varit delade. Somliga hyllar den, somliga tycker att filmen är rätt kass, sliskig, illa gjord, och framför allt att den inte är rolig. Till saken hör att EN OVÄNTAD VÄNSKAP lanseras som feel good-komedi.

När jag såg filmen bestod publiken till större delen av medelålders - och äldre - par; människor som antagligen inte läst de dåliga recensionerna, och de verkade verkligen uppskatta Olivier Nakashes och Eric Toledanos verklighetsbaserade dramakomedi, med tanke på hur mycket de skrattade.

... Och ska jag vara ärlig tyckte jag själv att det var trivsamt och roligare än jag räknat med. Och då hade jag fruktat det värsta, en sentimental gegga - vilket allt pekade på att det skulle vara.

Omar Sy spelar den småkriminelle Driss, som lever på bidrag och söker jobb bara för att få en underskrift på avslagen, så att han kan få ut sina pengar. Men när han infinner sig hos den stenrike och totalförlamade Philippe (Francois Cluzet) går saker inte som planerat. Philippe fascineras av den smågalne och frispråkige Driss och anställer honom som sin skötare. Jobbet går ut på att hjälpa Philippe med allt han inte klarar av själv: klä på sig, äta, duscha - samt även umgås rent allmänt. Driss tvekar men tar jobbet - han får nämligen flytta in i Philippes lyxpalats om han tackar ja.

Skillnaderna mellan de två är stora. Philippe gillar klassisk musik och opera, Driss gillar soul. De har inte många gemensamma intressen. Trots detta går det naturligtvis som väntat. De två blir bästa vänner och Driss hittar på tokigheter. Han anlitar prostituerade som masserar Philippes örsnibbar, de dansar loss bäst det går på en fest, de röker på. Inga överraskningar.

Nackdelen med EN OVÄNTAD VÄNSKAP är väl just den totala bristen på överraskningar. Handlingen går från numrerad prick till numrerad prick.

Men som sagt - det går inte att komma ifrån att det är trivsamt och småroligt, till stor del räddas filmen av de utmärkta skådisarna. Jag har i vanliga fall svårt för fiiina filmer med fiiiina budskap, men i det här fallet stod jag ut. Man vräker inte på med de fläskigaste Hollywoodstråkarna och man vältrar sig inte i smörighet och sentimentalitet.

Alldeles innan eftertexterna får vi se verklighetens Philippe och Driss. Synd att vi inte får se mer av Dorothée Brière, som bara medverkar ett par sekunder som Philippes brevvän.

 

 

 

 

(Biopremiär 21/9)

Liten Skär och dumskallarnas sammansvärjning

Jag satt idag och intog frukost på McDonald's (de har påfallande gott bryggkaffe jämfört med de flesta kaffekedjorna) och läste Sydsvenskan och Skånskan (som erhåller gratis på stället). LITEN SKÄR OCH ALLA SMÅ BROKIGA (vilken jag recenserar HÄR), som har biopremiär idag, får bra kritik av Annika Gustafsson och Roland Klinteberg. Inte oväntat. Och de passar på att undra över den bisarra debatt som uppstått kring filmen och dess figur Lilla Hjärtat. I båda tidningarna intervjuas idag en representant för Kino, som valt att inte visa filmen. Och i Sydsvenskan finns idag ännu ett debattinlägg i frågan.
Jag kom genast att tänka på en liten grej jag skrev på Facebook igår. Kloka saker sades i kommentarerna till inlägget. Jag återger därför min statusuppdatering samt valda kommentarer. Fredrik Strömberg är Seriefrämjandets head honcho, Magnus Knutsson är serieförfattaren som bland annat skapat Ratte.

Ja, jösses. Vart är världen på väg. 
Läser i dagens Sydsvenskan att Kino i Lund stoppar den animerade barnfilmen "Liten Skär och alla små Brokiga", eftersom de tycker att figuren Lilla Hjärtat är en rasistisk stereotyp - det har ju debatter

ats en hel del om detta under veckan som gått.
Ett par sidor senare intervjuas Jocke Pirinen om sina nya bok med pärlplattefigurer. En av figurerna heter "Glad kinesisk affärsman" och ser ut så här: (Jag har klistrat in bilden här intill)
Jag hoppas verkligen att ingen på Kino får syn på den boken!
Här är texten om Kino:
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/biograf-stoppar-wirsen-film/
Och här är texten om Pirinen:
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/pirinen-parlar-poesi-i-plast/

Fredrik Strömberg Bra observation där. Får en att fundera över vad som skiljer dessa båda fenomen. Är det genre och målgruppens ålder, är det upphovsmannens/-kvinnans status i samhället, är det formen för publicering (film vs. bok) eller är det skillnad på hur känsliga vi är för nidbilder av olika folkgrupper. Jag tar och sparar detta nummer av SDS, det känns som ett givet diskussionsunderlag.

Pidde Andersson Förvisso är Wirsén en nya bekanskap för mig (sedan Var är Vem? förra året), men jag upplever det som att hon har samma status inom barnkulturen som Jocke har på vuxensidan. Och Liten Skär var visst ursprungligen böcker. Tydligen reagerade ingen på Lilla Hjärtat då - eller?

Fredrik Strömberg Jo, Wirsen är en av våra mest hyllade barnboksskapare och jag har, som förälder läst hennes böcker med stor glädje i ett antal år. Kvarstår alltså formen, bok vs. film...

Magnus Knutsson Det är nog en riktig observation. I flera omgångar, första gången redan 1912, har filmens skadliga effekter på ungdomen diskuterats. Litteratur bra - film (serier, tv, datorspel, d v s bildmedier) dåligt.