När superhjältarna var obegripliga

I en intervju säger Stan Lee att på 1960- och -70-talen förstod DC Comics aldrig varför Marvels serietidningar sålde så mycket bättre än gamla trotjänare som Stålmannen, Läderlappen och gänget. Cheferna på DC kom - enligt Lee - fram till att det berodde på att Marvel kanske hade en viss färg på omslagen, så DC slafsade på denna färg. Utan resultat. De kom då på någon annan, långsökt anledning till Marvels framgångar, och drog utan framgång till med ytterligare ändringar.

Men den egentliga orsaken till att Marvels serier sålde som smör, var förstås innehållet; själva berättelserna och sättet de berättades på. För så här var det: på 70-talet var majoriteten av DC:s serier i det närmaste oläsliga.

I mina recensioner av till exempel THE AMAZING SPIDER-MAN och THE DARK KNIGHT RISES berättar jag lite om hur det såg ut på superhjältefronten i Sverige när jag växte upp. Ett ämne jag funderat lite på sedan jag såg de här filmerna.

På 1970-talet var det tunnsått med Marvelserier i Sverige. Red Clown gav ut några titlar som kom ut i ett fåtal nummer under ett fåtal år; slarvigt redigerade produkter, vilka jag dock tyckte var otroligt tuffa när jag var barn. Att jag upplevde dem som extra tuffa och spännande, berodde bland annat på att de redan då var sällsynta på antikvariat. Visst, jag lyckades få tag på en hel del av dem, men till skillnad från andra serietidningar, fanns de inte i drivor. Först 1978 fick Marvel någorlunda fotfäste i Sverige, då Atlantic började att ge ut sina titlar. Slarvigt redigerade även de, men det märkte jag inte riktigt. Inte då när det begav sig.

Så, i brist på Marvelserier läste jag och mina kompisar tidningar med DC:s hjältar. Sådana fanns det en hel del. Och även om jag gillade dem och tyckte att i synnerhet Läderlappen var cool (åtminstone när han tecknades av Jim Aparo eller Neal Adams), så måste jag erkänna att jag sällan begrep vad de handlade om. Jag har läst om en del av de här tidningarna som vuxen - och jag har fortfarande problem med att hänga med.

Marvel Comics var ju kända för att bygga såpoperor kring sina figurer. Hjältarnas privatliv var lika - eller ofta mer - intressant än fajterna med superskurkar. Och avsnitten hängde ihop i evighetsäventyr. Men så var det inte hos DC. Hjältarna var fortfarande relativt endimensionella träbockar. Just under 70-talet, åtminstone under dess första hälft, var DC:s serieavsnitt märkligt korta. Ett drygt dussin sidor - och alltid avslutade äventyr. Detta innebar att man kunde få in tre avsnitt, oftast med olika figurer, på 36 sidor, som i Sveriges var ett vanligt sidantal på 70-talet.

Detta innebar även att serierna blev märkligt rumphuggna och konstigt berättade. Författarna försökte ibland berätta så avancerade och "vuxna" grejor som möjligt (ofta skulle det vara invecklade metafysiska prylar), ibland på "moderna" sätt, på minsta möjliga utrymme. Det lyckades man sällan med.

Stålmannen läste jag sällan som barn, främst beroende på att Stålmannen är en tråkig, oövervinnerlig hjälte, men jag tyckte även att serien var så trist tecknad. Oftast var det Curt Swan som höll i pennan, och det såg inte lika häftigt ut som när Aparo fläskade på med skuggor i Läderlappen. Och jag tyckte att äventyren mest var konstiga. Just det här avbildade numret, nummer 5/1976, minns jag att jag tyckte var bra, men i det flesta fall förstod jag inte vad superskurkarna var ute efter. De äldre 50-talsavsnitt som ofta gick som utfyllnad var mer begripliga.

Stålpojken, däremot, gillade jag skarpt. Jag hade en period i slutet av 70-talet då jag älskade den här tidningen. Okej, det var väl framför allt serierna om Rymdens Hjältar jag gillade. Herregud, vad jag tyckte att de här superhjältarna som huserade i framtiden var häftiga! Häromåret läste jag om ett par gamla nummer, bland annat nummer 12/1976, som jag minns som särdeles fräsigt. Bara omslaget kickade igång min fantasi när det begav sig.

Som vuxen konstaterade jag att huvudserien var omständligt berättad och svårbegriplig. Och astråkig. Jag noterade även att Mike Grells teckningar, som jag en gång i tiden beundrade, var härligt halvtaffliga. En tafflighet han utvecklade under 80-talet i sin serie Jon Sable - Freelance. Alla figurerna hade fantastiskt långa ben! Och nu på 2000-talet funderade jag även en del på grundidén med Rymdens Hjältar - och framför allt på Stålpojkens medverkan i teamet. För det första lever de här hjältarna i en framtidsvärld, där alla människor klär sig i konstiga dräkter och trikåer. Superhjältarna sticker inte ut utseendemässigt. Och de är inte ensamma om att ha superkrafter. Om inget annat är teknologin så pass utvecklad, att superhjältar känns onödiga. Alla verkar vara supermänniskor på något sätt. Och varför reser Stålpojken in i framtiden för att hjälpa Rymdens Hjältar? Behövs inte han hemma på Jorden i vår tid? Eller flyger han genom tiden på ett sätt så att han inte missar något klockslag här hemma? Och varför sket han i Rymdhjältarna när han blev äldre och började kalla sig Stålmannen? Kanske därför att han då hängde med Lagens Väktare?

Om Lagens Väktare kunde man läsa i Gigant. Eftersom Gigant var på 68 sidor, var den lite dyrare, och därför läste jag den mer sällan. Jag har för mig att jag som barn inbillade mig att serierna i Gigant var bättre än i de övriga DC-tidningarna. Jag vet inte varför. Men i slutändan tyckte jag nog att innehållet var lika konstigt som i övriga tidningar. I synnerhet Lagens Väktare. Avsnitten började ofta med en rollista. Porträtt på de medverkande superhjältarna. Därefter bekämpade de en konstig skurk som skulle göra något jag sällan begrep vad det var.

De övriga serierna i tidningen var lika träiga som de i Stålmannens egen tidning. Vattenmannen var bara tråkig. Gummimannen mest märklig. Blixten tyckte jag nog om. Ett tag gick Denny O'Neils och Neal Adams numera klassiska avsnitt om Gröna Lyktan och Gröna Pilen i Gigant. De var fantastiskt snyggt tecknade och jag upplevde dem som tuffare än andra serier. Idag tycker jag inte att de håller - och allvarligt talat: Neal Adams avancerade layouter fyller ingen funktion; de stökar bara till berättandet.

Och så har vi då Läderlappen. Det allra första numret jag fick, var nummer 12/1974. Huvudserien om "monstrets hämnd" såg ut som en skräckserie, som liten gosse konstaterade jag omedelbart att Läderlappen är världens allra, allra tuffaste seriehjälte. Jag förstod dock aldrig var avsnittet handlade om. Jag har inte läst om tidningen på ett par decennier, så jag vet inte om jag skulle begripa avsnittet idag. Numret innehöll även ett äventyr med Robin. Det hette "Det sjuder och exploderar". Och då, på 70-talet, förstod jag inte ens vad den konstiga titeln betydde. Än mindre vad avsnittet gick ut på.
1979 gick Läderlappen upp i sidantal, och samtidigt slängdes fyrfärgstrycket ut. Jag minns när jag köpte nummer 1/1979. På torsdagseftermiddagar veckohandlade min morsa på Epe Livs i Landskrona. Ibland följde jag med, och då stod jag klistrad vid serietidningsstället - och då, 1979, fanns det en farlig massa titlar att välja mellan. Och ja, jag minns till och med var stället stod 1979. Och var det stod 1976 och '77. Jag var så fascinerad av serietidningar på den tiden att jag minns sådana detaljer. Men då, i början av 1979, hade jag fyra kronor i fickan. Jag vet inte varför. Jag hade aldrig pengar på mig som barn. Jag frågade morsan om jag fick köpa en serietidning och valde Läderlappen just för att den gjorts om, och vid kassan sa morsan "Har du så mycket pengar på dig?".

Jag tyckte att Läderlappen i svartvitt var ännu fränare än i färg. Teckningarna blev mer detaljrika, skuggorna tyngre. Precis som i Fantomen - en serie som förlorade mycket när de började tryckas i färg. Jag tror dessutom att jag begrep serierna i Läderlappen 1979. Kanske för att jag blivit aningen äldre. Kanske för att serierna inte var lika komprimerade och utspejsade. Kanske var de bättre berättade.

... Och kanske minns jag helt fel. Det här är ju över 30 år sedan. Många av de nämnda serierna har jag inte sett till sedan dess. De tidningar jag behöll försvann vid ett källarinbrott för femton år sedan.

Så. Vart vill jag komma med denna långa drapa? Nja, det vet jag inte. Jag kände bara för att berätta om det här.

Och nu har jag gjort det.