På filmaffischen till SEARCHING FOR SUGAR MAN citeras en kritiker som hävdar att detta är årets bästa svenska film. Tycker man det har det varit ett dåligt svenskt filmår - i synnerhet som den här dokumentären i vanlig ordning mest ser ut som ett TV-program på stor duk.
Jag hade inte läst så mycket om vad Malik Bendjellouls film skulle handla om innan jag såg den - och det visade sig vara en fördel. Hade jag känt till storyn tidigare, hade det hela varit betydligt mindre intressant och spännande. Och jag måste nu försöka undvika att nämna en lång rad detaljer i den här texten för att inte sabba upplevelsen om ni nu ser den. Och ni får väl då låta bli att googla på filmens huvudperson.
Sixto Rodriguez var en amerikansk singer-songwriter, bördig från Mexiko, som verkade i Bob Dylans anda och kom som fram i slutet av 1960-talet. Man trodde att Rodriguez skulle slå igenom med dunder och brak, men inget hände. Efter två album (ett tredje påbörjades men färdigställdes aldrig) försvann Rodriguez. Ingen visste vad som hänt. Det började florera allt mer bisarra rykten om denna i princip helt bortglömda artist. Han hade begått självmord - han hade dränkt in sig i bensin och tänt fyr på sig själv på scenen inför publik!
Av någon anledning blev Rodriguez' plattor populära i Sydafrika. Mitt under apartheidregimen. Det såldes hundratusentals plattor. Två sydafrikaner som gillar Rodriguez blev nyfikna på vem karln var och i den här filmen försöker de komma fram till svaret, bland annat genom att intervjua folk i musikbranschen som var med för 40 år sedan.
Personligen gillar jag inte den här typen av singer-songwriters och jag gillar verkligen inte Bob Dylan. Så rent musikaliskt är SEARCHING FOR SUGAR MAN ("Sugar Man" är en låt) inget för mig. Om du däremot gillar musikstilen, lär du uppskatta det här mer.
Men - som jag nämnde ovan: det här är TV på stor duk. Förvisso har man försökt krydda filmen med några flotta animationer, men i övrigt består filmen till större delen av pratande huvuden. Folk intervjuas. Gamla stillbilder visas. Varvat med miljöbilder; snygga scenerier från Sydafrika, Detroit och Hollywood.
Jag gillar inte heller att man, ja, hur ska jag uttrycka det ... Filmmakarna har liksom fuskat en aning. De har utelämnat en viktig sak. Först när vi närmar oss slutet framgår det att händelserna inte utspelar sig nyligen, utan för femton år sedan. Intervjuerna är nygjorda, men den stora punchlinen skedde långt tidigare. Och om man alltså googlar Rodriguez förtas denna överraskning. Jag övervägde om jag skulle nämna det, men struntar i det.
Nå. Bendjellouls film är trevlig och, som jag nämnde ovan, intressant och lite spännande när det jagas efter fakta om denna för mig - och för de flesta - helt okända person. Men mer än så är det inte. Distributören NonStop Entertainment hårdsatsar på filmen, som vunnit priser i både Sundance och Tribeca. I Malmö har den premiär både på Spegeln och Filmstaden. Det är en biograf för mycket - i synnerhet som det här är en typisk Spegelnfilm.
(... Och jag kan ge mig fan på att de flesta av mina kollegor kommer att nämna det jag utelämnat ovan)
(Biopremiär 24/8)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar