Till skillnad från så många andra, tyckte jag inte att Woody Allens förra film, den Oscarbelönade MIDNATT I PARIS, var så där otroligt lysande. Den var bra, men lite märkligt banal och naiv. Nu följer Allen upp med ännu en hyllning till en europeisk storstad. Kritiken utomlands har varit sval och jag noterade att ett par svenska, kvinnliga kritiker anmärkte på filmens "unkna kvinnosyn", eller hur de nu formulerade det.
Förälskad i Rom börjar lite fånigt med att en polis står i en vägkorsning och dirigerar trafiken, vänder sig mot kameran och börjar prata om sitt Rom. Därefter följer en rad parallella historier, varav några flyter ihop. Allison Pill är unga Hayley på semester i Rom. Hon frågar den charmige Michelangelo (Flavio Parenti) om vägen och det bär sig inte bättre än att de blir ett par.
Hayleys föräldrar kommer på besök till Rom - de görs av Woody Allen själv och Judy Davis. De träffar Michelangelos föräldrar; farsan, som är begravningsentreprenör, gillar att sjunga opera i duschen, vilket ger Woody idéer. Den unga Antonio (Alessandro Tiberi) är gift med Milly (Alessandra Mastronardi), och även där ska föräldrar komma på besök, i det här fallet Antonios. De har aldrig träffat Milly, men medan Milly är ute på stan och tappar bort sin mobil, råkar den prostituerade Anna (Penélope Cruz) klampa in på Antonios hotellrum. Och just då kliver även föräldrarna in.
Och så har vi Roberto Benigni som Leopoldo; en vanlig, trist gubbe, med familj och trist kontorsjobb. Han utses plötsligt till kändis och förföljs ständigt av paparazzi och TV-team. Leopoldo förstår inte vad som sker och försöker fly, men han slussas hela tiden runt på lyxkrogar och får ligga med fotomodeller.
FÖRÄLSKAD I ROM är väldigt ojämn. Det här är lite för bagatellartat, kanske lite ansträngt för att upprepa succén med förra årets film. Bitvis är det här riktigt roligt. Woody Allen själv är kul och har ett par strålande scener, och hans duschopera är hysterisk. Penélope Cruz är också utmärkt och skitkul. Historien med Benigni är kanske mer bisarr än bra, men den är också hyfsat kul. Jag har annars väldigt svårt för Benigni, han brukar representera det som är dåligt med italiensk film - han viftar med armarna och är högljudd.
Estetiskt sett är det flott och trevligt. Rom har sällan varit mer pittoreskt än så här. Alla stadens berömda platser och sevärdheter är förstås med mest hela tiden, och det är inte utan att man vill sitta vid ett kafébord på en piazza där istället för i sketna Malmö. Det är tjusigt, lockande och förföriskt. Det är en reklamfilm för Rom.
... Och så har vi då det där som vissa kvinnor anmärkte på. Woody Allen har ju en tendens att vara gubbsjuk. I FÖRÄLSKAD I ROM vräker han på med vackra kvinnor. Oerhört vackra kvinnor. I mängder. Det är ingen hejd på det! Det känns som ett verk av Milo Manara eller Vittorio Giardino - eller Tinto Brass. Fast utan nakenscener. Staden är full av kvinnlig fägring och villiga damer - medan de amerikanska tjejerna är mer hämmade, traditionella eller osympatiska. Men nu gillar ju jag Manara, Giardino och Brass, och dessutom är jag trots allt inte mer än en grabb, så jag gillade förstås alla dessa galanta damer och estetiken. Penélope Cruz har knappast varit sexigare och unga Alessandra Mastronardi är nästan overkligt söt.
En stor del av diaogen är på italienska, antagligen mer än halva filmen, och ibland känns det som att titta på en italiensk film. Något jag ju gör för jämnan, om än i andra genrer. FÖRÄLSKAD I ROM är trots mina invändningar trivsam, småkul och inte speciellt tråkig. Jag drar till med ett slentrianbetyg:
(Biopremiär 24/8)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar