Bio: Modig

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag funderade en stund på den här filmens titel. MODIG. Är det månne en felöversättning? Eller är det meningen att det ska vara dubbeltydigt. När jag första gången såg den amerikanska originaltiteln BRAVE och bilden på den pilbågsviftande hjältinnan Merida, tolkade jag det genast som "krigare". Förvisso dubbeltydigt även på engelska. Minns Johnny Depps regidebut, fiaskot THE BRAVE. Fast det är ju klart, en barn- och familjefilm kan nog inte heta KRIGAREN på svenska. Och Merida är onekligen modig.

Hur som helst, MODIG är den senaste filmen från Pixar och har fått rätt bra kritik utomlands. Dessutom har många stora förväntningar på filmen - vilket många ofta har på Pixarfilmer. Dessa datoranimerade filmer anses ju vara betydligt bättre än de från de konkurrerande bolagen. Själv är jag inte odelat positiv till Pixar, jag tycker inte om allt de gjort. Jag gillar inte BILAR-filmerna, jag såg inte storheten i den senaste TOY STORY-filmen, och WALL-E tyckte jag var tråkig och pretentiös. Jag föredrar MONSTERS INC.

MODIG är regisserad av Mark Andrews, Brenda Chapman och Steve Purcell, och utspelar sig i Skottland under obestämt, mytiskt århundrade. Merida är en liten busig prinsessa med stort, burrigt, rött hår, som en dag får en pilbåge. Några år senare har hon blivit en skicklig bågskytt, och hon är fullkomligt ointresserad av att bete sig som en prinsessa. Och inte heller vill hon bli bortgift. Mamma drottningen tycker att Meridas beteende är förskräckligt. Merida blir förbannad och kutar in i skogen, där hon hittar en häxa som fixar fram en magisk kaka som ska få drottningen på bättre tankar. Problemet är bara att kakan har en oväntad ... bieffekt: drottningen förvandlas till en björn! Och björnar, det tycker man inte om i Meridas familj - i synnerhet inte då en björn en gång i tiden bet av pappa kungens ben.

Merida och björnen beger sig ut i skogen för att hitta häxan och häva förtrollningen, men det är inte så enkelt. Och kungen och hans krigare vet ju inte om att björnen är drottningen, så de är ute efter att döda den.

Vänta nu här. Är inte detta mystiskt likt Disneys BJÖRNBRÖDER? Jo, det är det. BJÖRNBRÖDER kom nyligen på DVD och Blu-ray, och det är inte längesedan jag såg den. Handlingen i MODIG känns märkligt oinspirerad och lam. Man har gjort en stor grej av att huvudpersonen är en självständig och handlingskraftig flicka, och en prinsessa som inte bara tänker på att gifta sig med en prins. Men - man har glömt bort att skriva en bra story.

Tekniskt sett är filmen strålande, det är tjusiga bilder, 3D:n funkar bra, en scen med en ruin höljd i dimma är väldigt stämningsfull. Men vad spelar det för roll när filmen är oengagerande. MODIG är inte särdeles spännande och framför allt är den inte rolig. Jag tror inte att jag skrattade till en enda gång. Merida är försedd med tre vilda småbröder och det är väl tänkt att de ska vara så tokiga så, men jag tyckte inte att de var så kul.

I vanlig ordning har man slängt in några sånger, och som fallet alltid är numera, är dessa sånger fullkomligt vedervärdiga. Generiska och sliskiga, och de låter som något vi hört förut - och glömt bort.

Tyvärr såg jag den svenskdubbade versionen av MODIG. Amy Diamond gör Meridas röst. Det är möjligt att detta påverkade mitt intryck av filmen. Amy Diamond är ju en irriterande beskäftig och lillgammal tös. Därför upplevde jag Merida som beskäftig och lillgammal.

Självklart kommer MODIG att bli en enorm publiksuccé trots dessa anmärkningar.

UPPDATERING: Ett par dagar senare - och nu har jag sett MODIG på engelska, och känner att jag måste skriva ett litet tillägg. Denna andra gång jag såg filmen var upplevelsen annorlunda. Nej, jag tänker inte ändra mitt betyg nedan, men om den svenskdubbade versionen är en svag trea, är den engelsspråkiga versionen en väldigt stark trea. Originalrösterna tillför väldigt mycket. I den svenska versionen talar alla välartikulerat, och röster och dialekter är anonyma - och slätstrukna. I originalet har alla mer eller mindre bred skotsk accent. Hjältinnan Merida känns nu annorlunda. På svenska lät hon som pingstpastorns dotter, medan Kelly Macdonalds originalröst gör att hon känns som den vilda rebell hon är tänkt att vara. Övriga figurer, i synnerhet de gamla krigarna, har blivit mycket roligare. Vissa av dem låter som Fat Bastard. Den här gången skrattade jag flera gånger när jag såg filmen.

Ja, tänk vad ett ljudspår kan göra mycket för en film!

(Biopremiär 31/8)

Bio: The Bourne Legacy

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det finns bara en Jason Bourne.

Han heter Richard Chamberlain.

Han spelade rollen på TV i miniserien IDENTITET OKÄND från 1988. Långt senare kom köttbullen Matt Damon med sin tolkning. Oj, är det redan tio år sedan? Ser här att THE BOURNE IDENTITY kom 2002. Den ansågs vara fräsch, lite nyskapande och betydligt bättre än Bondfilmerna när den kom. Nu har jag inte sett den på länge, men jo, jag tyckte också att den var bra. Möjligtvis med undantag för den tradige Matt Damon, en kille som mest ser ut som om han är vaktmästarlärling på en frikyrka på landet. 2004 kom THE BOURNE SUPREMACY och 2007 THE BOURNE ULTIMATUM, som fick avsluta trilogin med Matt Damon som Jason Bourne - om han nu inte kommer tillbaka i framtiden. Ganska hopplösa filmtitlar, måste jag säga. Bortsett från den första filmen kommer jag aldrig ihåg vad de heter och i vilken ordning de kom. Och ska jag vara ärlig gick jag nog vilse i intrigen i de här filmerna; historien om mannen som tappat minnet och visar sig vara hemlig agent och en jävel på att slåss, och som dras in i konspirationer som inte är av denna världen. Jag är inte säker på om jag hängde med i alla turer, men det kan ju också bero på att jag aldrig satt mig ner och sett de tre filmerna direkt efter varandra. Dock är de underhållande och innehåller mycket action. De lanserade även termen "Bournetricket". Eftersom Matt Damon inte kan slåss, är slagsmålen filmade och klippta på ett sätt så att det inte ska synas.

När nu Bourneserien startar upp på nytt med en ny film, har regissören Paul Greengrass bytts ut mot Tony Gilroy (DUPLICITY, MICHAEL CLAYTON, samt manusförfattare till de tre första Bournefilmerna), och eftersom Damon hoppat av, är Jeremy Renner ny hjälte. Inte mig emot, jag föredrar honom framför Damon.

Renner är Aaron Cross, även kallad Nummer Fem. Han ingår också i det där spionprogrammet Jason Bourne tillhörde, och medan Bourne är ute och avslöjar slemma människor på maktpositioner - filmen utspelar sig visst parallellt med en av de tidigare filmerna - häckar Cross i Alaska. THE BOURNE LEGACY börjar som den där gamla Wolverine-miniserien av Chris Claremont och Frank Miller. Cross  klättrar i träd, brottas med vargar och gör manliga saker i sin ensamhet. Och så käkar han piller. Gröna och blå. Dessa förstärker hans fysiska- och mentala styrka.

Edward Norton är en före detta överste som plötsligt får för sig att Cross måste dödas. Varför? Nja, jag vet inte riktigt. Efter pressvisningen stod vi ett helt gäng och tittade frågande på varandra. Frågorna var många. "Alltså, vem var den där Cross?", "Varför ville de döda honom?", "Vilka var de andra?", "Vad hade detta med de tidigare filmerna att göra?", "Vad gick det hela ut på?". Filmen fick förhållandevis bra kritik i USA, men häromdagen läste jag en intressant krönika av en amerikansk kritiker - tyvärr minns jag inte vem - som funderat några dagar och kommit fram till att THE BOURNE LEGACY saknar intrig.

... Och ja, det gör den nog. Filmen består i stort sett bara av jakter. Rachel Weisz (James Bonds fru) är en doktor som tydligen jobbar med de där pillren, plötsligt blir en av hennes kollegor tosig och mördar alla på labbet, men eftersom Cross måste ha nya piller, störtar han in vid rätt ögonblick och räddar doktorn och så åker de till Manilla. Där dyker det upp ännu fler typer och nu ska tydligen även doktorn dödas. En specialist kopplas in som jagar Cross bättre än alla andra. Rena terminatorn. Sicken en.

Stacy Keach, Scott Glenn, Albert Finney, Joan Allen flimrar förbi. Alla ser allvarliga och brydda ut.

Tempot är högt. Otroligt högt. Actionscenerna är otaliga. Och javisst, man kör hela tiden med "Bournetricket". Alldeles för ofta ser man inte riktigt vad som sker under slagsmålen och eldstriderna. Vem slår på vem? Filmens klimax är en lång, lång och bra motorcykeljakt, som även innehåller en hård krasch.

Men vad spelar det för roll om det fläskas på med massor av action om man inte begriper varför alla slåss jagar varandra? Jag var långtifrån ensam om att bli besviken på THE BOURNE LEGACY.

På slutet får vi se en liten båt som heter Sabrina.

"There was never just one" står det på filmaffischen. Det stämmer. Vi hade ju även Richard Chamberlain.

Jag hade inte förväntat mig att jag skulle sätta det här betyget:

 

 

 

 

 (Biopremiär 29/8)

Bloggstiltje

Med lite tur lyckas jag publicera min recension av THE BOURNE LEGACY i morgonbitti. Jag ska se den ikväll och jag skrev precis inledningen av recensionen, biten innan jag kommer fram till den nya filmens handling och vad jag tycker.
Men därefter föreligger risk för bloggstiltje. Vilket jag ju nämnde förra veckan. Malmö Filmdagar drar igång i eftermiddag och pågår fram till torsdag kväll. Jag sitter nu och försöker spika ihop mitt schema. Jag började med att stryka de filmer jag absolut inte vill se. Därefter gäller det att pussla in de kvarvarande titlarna så att jag kan se filmerna utan att de krockar med varandra.
Hmm. Jag får nog stryka ytterligare ett par titlar...

DVD: The Phantom of the Opera

THE PHANTOM OF THE OPERA (Studio S Entertainment)

 

När THE PHANTOM OF THE OPERA utannonserades, eller kanske till och med hade börjat spelas in 1997, fick jag som ende svensk - kanske till och med ende skandinav - en intervju med Dario Argento. En kort, en. Ett par minuter, väldigt få frågor, men ändå. Jag minns att jag frågade någonting om varför han valt att göra ännu en version av "Fantomen på stora operan", finns det inte tillräckligt många redan, och han svarade något om "No, no, no, not too many, no, no," samt att han alltid älskat storyn. Jag frågade vad han såg i huvudrollsinnehavaren Julian Sands (som ju nästan ingen gillar), och Dario sa "To me, he is like an ... alien!".

Ett år senare fick jag se den färdiga filmen i Cannes. Jag tror jag har sett tre Argentopremiärer i Cannes, och samtliga gånger har jag blivit väldigt besviken och gett upp allt hopp om den forne idolen. THE PHANTOM OF THE OPERA är definitivt den mest flängda versionen av Gaston Leroux' gamla roman. Jag minns hur vi satt och stirrade på filmduken och undrade vad i helvete det var vi tittade på.

Julian Sands gör alltså fantomen, och den här gången är han inte vanställd och bär mask. Han är uppvuxen i katakomberna under operan i Paris, han har fostrats av råttorna, som är hans bästa vänner. Men så blir han förälskad i en ny, ung operastjärna (Asia Argento), och kidnappar henne.

Till skillnad från övriga filmatiseringar fläskar Argento på med en massa splatter. Den gode fantomen tar livet av en hel del folk. Och vi serveras en del andra vansinnigheter, som råttfångarna som far omkring i sin knasiga råttfångarfarkost under operan.

Som vanligt uppträder Asia Argento i en del ... vågade scener, vilket förstås får oss att undra över hur hannes far Dario är funtad (fast vid det här laget vet vi ju att han är lite knäpp).

Ennio Morricone står för filmmusiken, som är förhållandevis slätstruken för att komma från honom, men ändå det bästa med den här filmen. Ronnie Taylors filmfoto sticker inte heller ut som det ska.

THE PHANTOM OF THE OPERA är inte tråkig, den är underhållande, men den är alldeles för dum. Ska du bara se en Argentofilm med ordet "opera" i titeln, se - eller se om - OPERA; Dario Argentos sista film som är bra på riktigt. Den här DVD:n innehåller förhållandevis mycket extramaterial.

Konst: Wounded Knee sings songs from Black Well

Jag brukar undvika att recensera verk av mina vänner. Men nu blev jag direkt uppmanad att skriva om den här konstfilmen. "Var ärlig!" tillade dess regissör; fotografen, journalisten, förläggaren, dykaren och lejontämjaren* Marko Wramén.
Jag och poesi går inte precis hand i hand. Jag har aldrig intresserat mig för poesi. Jag har tidigare nämnt att jag känner en av Sveriges främsta poeter och häromåret plockade upp en av hennes böcker på biblioteket och började läsa - utan att begripa någonting alls. Vilket fick mig att känna mig som en intellektuell dvärg.
Jenny K Lundgren är en av Malmös mer kända poeter och performanceartister, en kul tös jag stöter på för jämnan; ja, jag känner henne och jag har sett flera av hennes framträdanden. Jag har även varit en del av hennes projekt, senast för några dagar sedan, när förbipasserande fick ge sig i kast med kylskåpspoesi på Malmöfestivalen: Jenny har brutit loss orden ur två av sina dikter, fäst dem på magneter, som deltagarna sedan placerar på en plåtskiva och bygger nya dikter.
Den femton minuter långa WOUNDED KNEE SINGS SONGS FROM BLACK WELL är en oerhört suggestiv film - filmad under vatten. Skarpa kontraster. Musiken, lika suggestiv som bilderna, är komponerad av Stry Terrarie och Andy Lundgren, och till denna läser Jenny en av sina dikter.

Det är även Jenny vi ser i bild. Mestadels hennes ansikte. Och jag undrade emellanåt hur det hade filmats. Vid ett par tillfällen uppstår nästan tredimensionella effekter tack vare kontrasterna; Jennys vita ansikte sticks längre ner i vattnet, mot oss, med det hotfullt svarta vattnet som fond. Hon kommer ut ur duken. Kombinationen Jennys röst, musiken och bilderna skapar en hypnotisk helhet.
Jag kunde inte undgå att le lite för mig själv när jag kände igen orden i dikten. Nämen, vänta nu här, det är ju den jag byggde om under kylskåpspoesieventet! Så det var så hon hade fått in ordet "ultimo"!
WOUNDED KNEE SINGS SONGS FROM BLACK WELL premiärvisades på Palladium under Malmöfestivalen. Visningen följdes med ännu en premiär; första spelningen med 2Mothers in a Car Wash. Jenny K Lundgren även där - tillsammans med Kirsti Øibakken Pedersen. Ånya extremt suggestivt. Tal, sång, performance, allt i ett, emellanåt riktigt roligt, ofta rysningsframkallande vackert.
Jag har bara ett klagomål: var fan var biltvätten?
Den 30:e augusti släpps Jenny K Lundgrens nya poesisamling - på Markos förlag. Releasetjoflöjt på Spegeln klockan 17 till 19, där även filmen kommer att visas. Därefter kommer filmen att rulla i Spegelns foajé under två veckor.

*Det där med lejontämjaren hittade jag på.

Filmdagarna närmar sig

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat idag - men jag har inte fått tummen ur. Rättare sagt, jag har jobbat med annat.
Nåja. Tänkte passa på att förvarna om att det kommer att bli få blogginlägg nästa vecka. Då pågår nämligen Malmö Filmdagar. Måndag till torsdag. Ett gäng av höstens och vinterns premiärer visas för pressen, plus klipp ur andra, kommande filmer (som till exempel DJANGO UNCHAINED) - och det kommer att minglas med branschfolk och inmundigas alkohol.
Följande filmer kommer att visas. Det går inte att se samtliga, men drygt hälften. Jag brukar lyckas klämma maxantalet - och bli sjuk på kuppen.


2 dagar i New York
Alla är äldre än jag
Balladen om Marie Krøyer
Beasts of the Southern Wild
Bekas
Bitchkram
Damsels in Distress
Den skalliga frisören
El Médico - the Cubaton Story
En bohem i Paris
Flimmer
Hamilton 2 – men inte om det gäller din dotter
Hope Springs
Jag, Anna
Killing Them Softly
Klipp
Laurence Anyways
Lawless
Liten Skär och alla små brokiga
Mitt längtande hjärta
Modig
Möhippan
Palme
ParaNorman
Pojktanten
Rivalerna
Savages
Tavlan
Ted
The Bourne Legacy
Äta. Sova. Dö.

Bio: Searching for Sugar Man

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
På filmaffischen till SEARCHING FOR SUGAR MAN citeras en kritiker som hävdar att detta är årets bästa svenska film. Tycker man det har det varit ett dåligt svenskt filmår - i synnerhet som den här dokumentären i vanlig ordning mest ser ut som ett TV-program på stor duk.
Jag hade inte läst så mycket om vad Malik Bendjellouls film skulle handla om innan jag såg den - och det visade sig vara en fördel. Hade jag känt till storyn tidigare, hade det hela varit betydligt mindre intressant och spännande. Och jag måste nu försöka undvika att nämna en lång rad detaljer i den här texten för att inte sabba upplevelsen om ni nu ser den. Och ni får väl då låta bli att googla på filmens huvudperson.
Sixto Rodriguez var en amerikansk singer-songwriter, bördig från Mexiko, som verkade i Bob Dylans anda och kom som fram i slutet av 1960-talet. Man trodde att Rodriguez skulle slå igenom med dunder och brak, men inget hände. Efter två album (ett tredje påbörjades men färdigställdes aldrig) försvann Rodriguez. Ingen visste vad som hänt. Det började florera allt mer bisarra rykten om denna i princip helt bortglömda artist. Han hade begått självmord - han hade dränkt in sig i bensin och tänt fyr på sig själv på scenen inför publik!
Av någon anledning blev Rodriguez' plattor populära i Sydafrika. Mitt under apartheidregimen. Det såldes hundratusentals plattor. Två sydafrikaner som gillar Rodriguez blev nyfikna på vem karln var och i den här filmen försöker de komma fram till svaret, bland annat genom att intervjua folk i musikbranschen som var med för 40 år sedan.

Personligen gillar jag inte den här typen av singer-songwriters och jag gillar verkligen inte Bob Dylan. Så rent musikaliskt är SEARCHING FOR SUGAR MAN ("Sugar Man" är en låt) inget för mig. Om du däremot gillar musikstilen, lär du uppskatta det här mer.
Men - som jag nämnde ovan: det här är TV på stor duk. Förvisso har man försökt krydda filmen med några flotta animationer, men i övrigt består filmen till större delen av pratande huvuden. Folk intervjuas. Gamla stillbilder visas. Varvat med miljöbilder; snygga scenerier från Sydafrika, Detroit och Hollywood.
Jag gillar inte heller att man, ja, hur ska jag uttrycka det ... Filmmakarna har liksom fuskat en aning. De har utelämnat en viktig sak. Först när vi närmar oss slutet framgår det att händelserna inte utspelar sig nyligen, utan för femton år sedan. Intervjuerna är nygjorda, men den stora punchlinen skedde långt tidigare. Och om man alltså googlar Rodriguez förtas denna överraskning. Jag övervägde om jag skulle nämna det, men struntar i det.
Nå. Bendjellouls film är trevlig och, som jag nämnde ovan, intressant och lite spännande när det jagas efter fakta om denna för mig - och för de flesta - helt okända person. Men mer än så är det inte. Distributören NonStop Entertainment hårdsatsar på filmen, som vunnit priser i både Sundance och Tribeca. I Malmö har den premiär både på Spegeln och Filmstaden. Det är en biograf för mycket - i synnerhet som det här är en typisk Spegelnfilm.
(... Och jag kan ge mig fan på att de flesta av mina kollegor kommer att nämna det jag utelämnat ovan)

(Biopremiär 24/8)

TOPPRAFFEL! sörjer: Stig Ossian Ericson

De flesta associerar nog skådespelaren Stig Ossian Ericson med rollen som fader Fourah i FÅNGARNA PÅ FORTET. Själv tänker jag på en indisk restaurang på Söder i Stockholm. Jag tror att det var Indian Star - som inte längre finns kvar. Men jag kan ha fel. Oavsett vad stället hette, hade Stig Ossian Ericsson ätit där en eller flera gånger på 1990-talet. Då hade personalen passat på att ta en massa bilder på honom. Dessa foton satt sedan överallt i skyltfönstren och på lappar stod det "Här äter Stig Ossian Ericson!". Snacka om super-stardom.

Jag inbillade mig att Ericson medverkade i hur många svenska filmer och TV-program som helst, men nu kikade jag på hans filmografi och konstaterade att det inte var så många. Debuten skedde 1948 i HAMNSTADEN och SOLDAT BOM. Därefter dröjde det till 1965 innan nästa filmroll. Sista rollen gjorde han 1996 i TV-serien ZONEN. Det är alltså sexton år sedan vi senast såg karln - om vi bortser från gubben i FÅNGARNA PÅ FORTET.
På hans filmografi hittar vi (mestadels småroller) i MANNEN SOM SLUTADE RÖKA, FIMPEN, VÄRLDENS BÄSTA KARLSSON, ÄGGET ÄR LÖST!, den flängda TABU, DEN ALLVARSAMMA LEKEN, JAG ÄR MED BARN, FLYGNIVÅ 450, GÖTA KANAL, EN FLICKA PÅ HALSEN, GRÄSÄNKLINGAR, samt TV-serierna ÄRLIGA BLÅ ÖGON, SINKADUS, BABELS HUS, REDERIET, SVENSSON SVENSSON och SNOKEN. Vi får heller inte glömma den osannolika TV-filmen MÅNGUDEN från 1988.

STIG OSSIAN ERICSON

1923 - 2012

R.I.P.

Bio: Förälskad i Rom

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment

Till skillnad från så många andra, tyckte jag inte att Woody Allens förra film, den Oscarbelönade MIDNATT I PARIS, var så där otroligt lysande. Den var bra, men lite märkligt banal och naiv. Nu följer Allen upp med ännu en hyllning till en europeisk storstad. Kritiken utomlands har varit sval och jag noterade att ett par svenska, kvinnliga kritiker anmärkte på filmens "unkna kvinnosyn", eller hur de nu formulerade det.

Förälskad i Rom börjar lite fånigt med att en polis står i en vägkorsning och dirigerar trafiken, vänder sig mot kameran och börjar prata om sitt Rom. Därefter följer en rad parallella historier, varav några flyter ihop. Allison Pill är unga Hayley på semester i Rom. Hon frågar den charmige Michelangelo (Flavio Parenti) om vägen och det bär sig inte bättre än att de blir ett par.

Hayleys föräldrar kommer på besök till Rom - de görs av Woody Allen själv och Judy Davis. De träffar Michelangelos föräldrar; farsan, som är begravningsentreprenör, gillar att sjunga opera i duschen, vilket ger Woody idéer. Den unga Antonio (Alessandro Tiberi) är gift med Milly (Alessandra Mastronardi), och även där ska föräldrar komma på besök, i det här fallet Antonios. De har aldrig träffat Milly, men medan Milly är ute på stan och tappar bort sin mobil, råkar den prostituerade Anna (Penélope Cruz) klampa in på Antonios hotellrum. Och just då kliver även föräldrarna in.

Jesse Eisenberg är arkitektstudenten Jack, som bor ihop med Sally (Greta Gerwig), och han får problem när Sallys kompis, den förföriska skådespelerskan Monica (Ellen Page) dyker upp. Och här agerar Alec Baldwin filmens Benjamin Syrsa; han är något slags samvete som följer efter Jack och förklarar vad som sker och hur Monica manipulerar honom.

Och så har vi Roberto Benigni som Leopoldo; en vanlig, trist gubbe, med familj och trist kontorsjobb. Han utses plötsligt till kändis och förföljs ständigt av paparazzi och TV-team. Leopoldo förstår inte vad som sker och försöker fly, men han slussas hela tiden runt på lyxkrogar och får ligga med fotomodeller.

FÖRÄLSKAD I ROM är väldigt ojämn. Det här är lite för bagatellartat, kanske lite ansträngt för att upprepa succén med förra årets film. Bitvis är det här riktigt roligt. Woody Allen själv är kul och har ett par strålande scener, och hans duschopera är hysterisk. Penélope Cruz är också utmärkt och skitkul. Historien med Benigni är kanske mer bisarr än bra, men den är också hyfsat kul. Jag har annars väldigt svårt för Benigni, han brukar representera det som är dåligt med italiensk film - han viftar med armarna och är högljudd.

Övriga berättelser haltar. Ellen Page är lite för osympatisk för att den handlingstråden ska fungera. Allison Pill är direkt dålig i sin roll och har problem med sina repliker, som mest känns träiga. Ofta är det lite stillastående, filmen varar för länge.

Estetiskt sett är det flott och trevligt. Rom har sällan varit mer pittoreskt än så här. Alla stadens berömda platser och sevärdheter är förstås med mest hela tiden, och det är inte utan att man vill sitta vid ett kafébord på en piazza där istället för i sketna Malmö. Det är tjusigt, lockande och förföriskt. Det är en reklamfilm för Rom.

... Och så har vi då det där som vissa kvinnor anmärkte på. Woody Allen har ju en tendens att vara gubbsjuk. I FÖRÄLSKAD I ROM vräker han på med vackra kvinnor. Oerhört vackra kvinnor. I mängder. Det är ingen hejd på det! Det känns som ett verk av Milo Manara eller Vittorio Giardino - eller Tinto Brass. Fast utan nakenscener. Staden är full av kvinnlig fägring och villiga damer - medan de amerikanska tjejerna är mer hämmade, traditionella eller osympatiska. Men nu gillar ju jag Manara, Giardino och Brass, och dessutom är jag trots allt inte mer än en grabb, så jag gillade förstås alla dessa galanta damer och estetiken. Penélope Cruz har knappast varit sexigare och unga Alessandra Mastronardi är nästan overkligt söt.

En stor del av diaogen är på italienska, antagligen mer än halva filmen, och ibland känns det som att titta på en italiensk film. Något jag ju gör för jämnan, om än i andra genrer. FÖRÄLSKAD I ROM är trots mina invändningar trivsam, småkul och inte speciellt tråkig. Jag drar till med ett slentrianbetyg:

(Biopremiär 24/8)

Bio: The Expendables 2

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Om du är med i en actionfilm, tillhör en stenhård specialstyrka och ska ut på livsfarligt uppdrag - håll då aldrig en monolog om att du har en flickvän du är förälskad i, att du vill dra dig tillbaka och bilda familj med henne. Då kan du räkna med att du stryker med. En av medlemmarna i Barney Ross' (Sylvester Stallone) team gör detta misstag i början av CON AIR-regissören Simon Wests THE EXPENDABLES 2. Det dröjer inte länge innan den psykopatiske skurkbossen Vilain (Jean-Claude Van Damme) dyker upp och tar livet av killen. Vilain hade förvisso möjlighet att slakta hela Ross' gäng, men hade han gjort det, hade det ju inte blivit någon film. Han nöjde sig med en. Och självklart vill Expendablespojkarna hämnas. Skurkarna dödade en av dem - därför dödar de 68 000 av skurkarna.

Egentligen går uppdraget ut på att hämta en liten låda som finns i ett störtat flygplan. Ett hyfsat enkelt uppdrag, enligt den mystiske mr Church (Bruce Willis), som skickat iväg dem. Men även Vilain behöver lådan. Han smider onda planer och håller på att gräva upp fem ton plutonium i en gruva i Ukraina. Inte bra. Han måste stoppas. Ross och hans legosoldater får hjälp av en stridsduglig tjej, Maggie Chan (Nan Yu från SPEED RACER och Dolph Lundgren-rafflet DIAMOND DOGS), och senare anländer även Trench (Arnold Schwarzenegger) och Church själv, och när det ser riktigt illa ut, kommer den lika mystiske som mytiske Booker (Chuck Norris) traskande och mejar ner allt i sin väg.

Sylvester Stallone regisserade den första THE EXPENDABLES, som kom 2010. Jag gillade den, men den var kanske inte riktigt den film vi väntat på; mycket fuskades bort, kändes det som. THE EXPENDABLES 2 är mycket bättre, framför alt vad gäller regi och klippning. Visst var vi oroliga när ryktet spreds att filmen skulle få åldersgränsen PG-13 i USA för att dra större och yngre publik, men nu visade det sig att nyheten var falsk. THE EXPENDABLES 2 är R-rated. Förvisso finns här inga svordomar värre än "Shit!" och inget naket, men filmen är ännu våldsammare och blodigare än den första. Satan i gatan vad våldsam den här filmen är! Det är ingen hejd på det. Är det massiv fetaction man vill ha - och det vill man ju - får man jävlar i det valuta för pengarna! Oj! Alla offer i det närmaste exploderar när de träffas av kulkärvarna. Folk får knivar genom halsen, otaliga rundsparkar i nyllet, kroppsdelar flyger och far och bassängvis med blod sprutar. Förvisso mest CGI-gore, men ändå.

Med undantag för Mickey Rourke återkommer hela gänget från första filmen. Förvisso försvinner Jet Li  alldeles i början, jag vet inte riktigt varför han inte är med under resten av filmen. Unge Liam Hemsworth är ny i gänget som krypskytten Billy the Kid. Jason Statham är knivkastande Lee Christmas, Terry Crews är Hale Caesar, Randy Couture Toll Road - och så har vi förstås Dolph Lundgren som svensken Gunner Jensen (genomgående stavat Gunnar i den svenska texten, men inte i eftertexterna).

Dolphan lyser i sin roll. Den här gången är hans roll större och han har förvandlats till filmens lustigkurre. Han pratar om sin svenska favoriträtt och bygger en bomb, och vi får veta att Gunner egentligen är supersmart; han studerade kemi innan han hoppade av för att bli livvakt åt en popstjärna. Hmm. Det låter bekant, det där ...

Det massiva ultravåldet till trots, har filmen en stor glimt i ögat och det är fullkomligt omöjligt att ta det här på allvar. Stallone skjuter en kille i småbitar och säger "Rest in pieces!", Chuck Norris berättar ett Chuck Norris-skämt, och Schwarzenegger och Willis citerar varandras gamla filmrepliker och undrar när Rambo kommer att dyka upp. Alla siktar hur bra som helst; det spelar ingen roll om det finns hundratals civila i vägen mellan hjältarna och skurkarna, The Expendables pepprar på utan att någon oskyldig skadas. Överdrifterna är enorma. Filmen ligger väldigt nära komedi.

Engelsmannen Scott Adkins från den fantastiska NINJA spelar Vilains högra hand, och han är bra; jag gillar den killen. Svenska Amanda Ooms har en liten roll som en av invånarna i en terroriserad liten by. Rollen är väldigt liten och skulle kunna göras av vem som helst, men hon får åtminstone tacksamt krama om Sylvester Stallone.

Ska jag leta upp något att anmärka på, är det att flertalet rollfigurer medverkar alldeles för lite. Jag hade gärna sett mer av Van Damme, Schwarzenegger och Willis är mest med på slutet, och 72-årige Chuck Norris har bara ett par scener (under vilka han ackompanjeras av ledmotivet till DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE). Att anmärka på handlingen är bara korkat. Det är väl ingen som går och ser THE EXPENDABLES 2 och förväntar sig ett djuplodande drama? Det vi vill se är ju alla de här gamla actionlegendarerna i en och samma film, och tonvis med action. Filmen öppnar med en fullkomligt fantastisk, explosiv attack mot en skurkbas i Nepal; den måste ses för att man ska tro på det, och därefter eskalerar det. Män gör saker tillsammans i en redig grabbfilm. Jag gissar att de som främst kommer att uppskatta filmen är medelålders pojkar. Vi som växte upp med de här gubbarna på 1980-talet.

Och ja, självklart får vi se en mano-a-mano-fajt, där 66-årige Stallone är i Rockytagen och pucklar på, medan den snart 52-årige Van Damme visar att han fortfarande kan utföra sina trademarksparkar.
THE EXPENDABLES 2 är årets fläskigaste actionfilm. Det måste vara omöjligt att överträffa det här, tycker man - tills THE EXPENDABLES 3 kommer.

Jag hade jättekul under hela filmen.

Nästa vecka ska jag se HAMILTON 2. Den kommer garanterat att kännas hur sketen som helst jämfört med det där.

(Biopremiär 22/8)

TOPPRAFFEL! sörjer: Tony Scott

Det var inte utan att jag hoppade till när jag efter frukostkaffet satte mig för att uppdatera mig om vad som hänt på filmfronten och genast informerades om att Tony Scott begått självmord. Jösses. Det kom ju helt out of the blue. Det är väl bara några dagar sedan det rapporterades om att han och Tom Cruise planerade att göra en uppföljare till TOP GUN.
Ingen filmade folk i siluett framför explosioner som Tony Scott! Jag minns inte om det var en kollega som sa eller skrev det en gång i tiden, eller om det var jag själv. När jag tänker efter vet jag inte om just detta förekom i så många av Scotts filmer, förutom DEN SISTE SCOUTEN, som är en av mina favoriter i hans ojämna filmografi. Min andra favorit är förstås TRUE ROMANCE. Nu har jag inte sett om den på länge, men när den kom tyckte jag att den var lysande och antagligen bättre än de filmer manusförfattaren Quentin Tarantino själv regisserat - fram till dess.
Den forne reklamfilmaren Tony Scott var yngre bror till Ridley Scott och regisserade mängder av reklamfilmer för Ridley Scott Associates. Tillsammans startade de produktionsbolaget Scott Free Productions. Långfilmsdebuten BLODSHUNGER från 1983, med Catherine Deneuve, Susan Sarandon och David Bowie, såg jag först när jag fick den på DVD i början av 2000-talet. Jag vet inte varför jag inte sett den tidigare. Jag minns att den fick dåligt rykte när den kom, kritikerna gjorde tummen ner, många klagade på reklamfilmsestestiken, men sedan dess har filmen omvärderats något och anses ibland vara en kultfilm. Nja, jag tycker inte att den är så bra, men det fläskiga 80-talsstuket är charmigt.

TOP GUN såg jag inte heller på bio, utan först när den släpptes på video. Återigen vet jag inte riktigt varför jag inte såg den, men jag vill minnas att jag tyckte att den verkade vara tveksam. En massa tonårstjejer älskade den, så jag valde bort den. Och nej, jag tycker inte att TOP GUN är något vidare. Men flygscenerna är snygga och på senare år har jag fått veta att bortklippta, överblivna flygscener har sålts som stock-footage till mängder av B-filmer.
Därefter följe SNUTEN I HOLLYWOOD II, REVENGE, DAYS OF THUNDER, de ovan nämnda DEN SISTE SCOUTEN och TRUE ROMANCE direkt efter varandra, RÖTT HAV, THE FAN och ENEMY OF THE STATE, som avslutade 90-talssviten.
De senaste årens filmer var inget vidare. Jag gillade MAN ON FIRE, men inte SPY GAME och DEJA VU - och DOMINO var direkt usel. Scotts sista två filmer är märkligt slätstrukna; LINJE 1 2 3 KAPAD och UNSTOPPABLE.
Som producent låg Scott bakom ytterligare mängder av filmer och TV-produktioner, nu senast PROMETHEUS, och en handfull filmer för bio och TV är mer eller mindre färdigställda och kommer att ha premiär senare i år och under nästa år.
Igår lämnade Tony Scott ett självmordsbrev i sin bil och hoppade från Vincent Thomas-bron nära San Pedro i Kalifornien. Han var 68.
Som regissör befann sig Tony Scott alltid i skuggan av sin bror och blev aldrig lika respekterad, och nej, han var inte lika skicklig som Ridley. Men för det mesta var Tony Scotts filmer snygga och underhållande. Alltid något.

TONY SCOTT

1944 - 2012

R.I.P.

DVD: Sherlock Holmes sista fall

SHERLOCK HOLMES SISTA FALL (Studio S Entertainment)

FOOTLOOSE-regissören Herbert Ross' THE SEVEN-PER-CENT SOLUTION från 1976 hette DEN SJU-PROCENTIGA LÖSNINGEN på bio i Sverige. När den nu släpps på DVD har den antagligen döpts om för att rida på framgångarna med Robert Downey Jr-filmerna. Dessutom upptas omslaget av ett porträtt på dr Watson, eftersom han spelas av Robert Duvall, som är mer känd än Nicol Williamson, som gör Holmes.
Det här är en väldigt omtalad film, känd för att vara mycket bra, men jag hade själv inte sett den tidigare. Berättelsen bygger inte på någon roman eller novell av Conan Doyle, utan avhandlar vad som skedde under de år Holmes var försvunnen. Holmes har grava drogproblem - han tar en sjuprocentig kokainlösning - och har börjat inbilla sig att den fromme dr Moriarty (Laurence Olivier) är en ond skurk. Efter att Holmes förföljt Moriarty, uppsöker den senare Watson och vill ha hjälp. De kommer fram till att den ende som kan hjälpa Holmes är Sigmund Freud (Alan Arkin) - men det torde vara omöjligt att få Holmes att frivilligt åka till Wien och uppsöka Freud. Därför luras Holmes dit i tron att de fått upp ett spår efter Moriarty.
Freuds behandling av Holmes, bland annat med hjälp av hypnos, blir lång och smärtsam. Samtidigt dras Holmes och Watson in i ett fall - en annan av Freuds patienter; Lola Deveraux (Vanessa Redgrave), kidnappas.
... Och det är det här fallet som drar ner helhetsintrycket. Jag tycker inte att det är lika kul och intressant som mötet mellan Holmes och Freud, det känns nästan onödigt - men samtidigt är det väl oundvikligt; man måste ha med en deckargåta i en Sherlock Holmes-film. Filmen avslutas dessutom med en spektakulär tågjakt, komplett med fäktning på vagnarnas tak. Watson hugger sönder vagnarna för att elda på loket med träet - detta känns märkligt bekant. Har inte det förekommit i någon annan film?
SHERLOCK HOLMES SISTA FILM är en elegant och lättsam film, flera scener är riktigt roliga (som när Freud utmanas på duell och när han ska välja vapen, väljer han tennisracket - och en tennismatch utkämpas), och vi får även se Joel Grey, Samantha Eggar och Charles Gray i rollerna. Men jag nöjer mig med nedanstående betyg:

TOPPRAFFEL! sörjer: Joaquín Luis Romero Marchent

Joaquín Luis Romero Marchent är död. Jaha. Och vem fan är det? tänker du.
Marchent var en spansk filmregissör som för all framtid kommer att associeras med en westernfilm som heter CONDENADOS A VIVIR - bätte känd som CUT-THROATS NINE. Denna film från 1972 är känd som en av de blodigaste westerns som gjorts, och den var länge sällsynt och svår att få tag på. Den DVD som fanns att beställa (den version jag sett) var en bootleg med halvtaskig bild. Dock har den nu släppts på DVD i en ordentlig utgåva.
Marchent gjorde mest westerns och äventyrsfilmer. Han debuterade 1953 med kriminaldramat JUZGADO PERMANENTE. Därefter rullade det på. Han gjorde bland annat ett par Zorrofilmer, och åtminstone ZORROS HÄMND från 1964 visades i Sverige. Det sista Joaquín Luis Romero Marchent gjorde var en TV-serie som kom 1994; EL REGRESO DE UNA LEYENDA.

JOAQUÍN LUIS ROMERO MARCHENT

1921 - 2012

R.I.P.  

Konst: Mike Nelson - 408 ton ofullbordad geometri

Malmö Konsthall öppnar för säsongen med en utställning av engelsmannen Mike Nelson (född 1967). "408 ton ofullbordad geometri" kallas verket - och det är precis vad det är. Nelson har skapat denna installation direkt för Malmö Konsthall efter lokalens förutsättningar. Bakom en glasvägg har han haft sin betongworkshop - han har den där fortfarande - i vilken han konstruerat tusentals betongblock som sedan placerats på lokalens golv i ett geometriskt mönster inspirerat av en moské i Iran (eller om det nu var Irak).
Vad Nelson vill med verket är oklart och upp till betraktaren, dock vill han skapa en känsla av tyngd, och mönstret som bildas är hypnotiskt. Men just det faktum att mönstret är av ett slag som återfinns inom flera religioner gör att många vill politisera Nelsons verk, något man började med efter den elfte september 2001. Dessförinnan såg man annorlunda på Nelsons konst - och mönster.
Mike Nelson kommer att fortsätta att gjuta sina betongblock under utställningens gång och lägga ut dem till hela golvet är täckt. Estetiskt kan detta bli en intressant och mäktig upplevelse - men frågan är väl hur konsthallen ska kunna ta emot publiken. Hur gör man med rullstolsburna och gamla människor som har svårt att gå?
Själv kommer jag på mig med att tycka att det nästan är intressantare att betrakta utställningen genom kameran. Att komponera bilder. Det blir ju något slags märkliga landskap om man skär bort bakgrunder och tak. Helheten förtas en aning av allt ovidkommande som konsthallen trots allt och nödvändigtvis är full av. Och jag tänker nog snarare på något slags alienmiljö; science fiction-landskap, än på moskéer och religion.
Fast ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att "408 ton ofullbordad geometri" bara är lite halvintressant. Utställningen ger mig inte speciellt mycket. Vilket ofta är fallet med installationer. Det här är roligt en liten stund, men jag upptäckte att verket inte ledde till några tankar och diskussioner efteråt. Åtminstone inte bland de jag pratade med.
Vernissage den 17:e augusti. Utställningen pågår till den 21:a oktober. Därefter ska man göra sig av med alla betongblock. Nelson pratade om att låta dem bli fundament för nya byggnader i Malmö.

Mike Nelson till vänster, presenterad av konsthallschefen Jacob Fabricius.

Lars Vilks imponerades av utställningen. Notera hans två livvakter till vänster i bakgrunden.

Betongworkshop.