Bio: The Dark Knight Rises

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

För ett gäng månader sedan var jag på en vernissage här i Malmö. Där ställde bland annat en ung norrman ut en installation bestående av några TV-skärmar som visade klipp ur Tim Burtons BATMAN - ÅTERKOMSTEN (1992). Jag har inte sett den filmen på väldigt, väldigt länge, men när jag såg de här snuttarna slog det mig hur bra den filmen är. Tim Burton som bäs; det är en av hans absolut bästa filmer, det är Danny Elfman som bäst, och det är Läderlappen som jag vill ha honom. Därefter kom Joel Schumacher och sköt filmserien i sank.

När det var dags att starta om serien med BATMAN BEGINS (2005), med Christopher Nolan vid rodret, byggdes konceptet om. Filmen var lika mörk som Burtons filmer, men det gotiska och traditionellt serietidningsaktiga hade plockats bort till förmån för ett mer realistiskt Gotham City, och jönserierna från Schumachers filmer hade tack och lov raderats bort helt. Nu skulle det vara mörka, hårda filmer riktade till en vuxen publik.

Just det här numret av Läderlappen tyckte
jag var extra tufft när jag växte upp - den där
Richard Dragon var ju kung-fu-expert!
... Och hade gröna byxor.

Problemet med Läderlappen och de flesta övriga figurer från DC Comics-stallet, är att de måste bearbetas ganska rejält från att fungera på film. Ja, även i serieform nuförtiden. Det är extra tydligt när det gäller Läderlappen. Filmatiserar man serier från Marvel uppstår inte samma problem. Ta en kille som Spindelmannen, till exempel. Det räcker i princip med att ställa upp en TV-kamera på Daily Bugles redaktion, eller på Peter Parkers skola, för att det ska bli intressant. Peter Parker är en mer komplex och utvecklad figur man kan relatera till. Vi vill ju veta hur det går med hans kärleksliv och med alla andra problem i hans privatliv. Och som superhjälte gör han inte alltid de mest genomtänkta grejor.

Hjältarna från DC Comics är betydligt mer endimensionella. I Stålmannenfilmerna med Christopher Reeve satsade man mest på att göra lite rom-com av Clark Kents relation med Lois Lane för att få det att fungera. Stålmannen är ju en oövervinnelig träbock. Och vem bryr sig egentligen om Bruce Wayne och hans privatliv? En dyster multimiljonär. Läderlappen har en tuff dräkt, den är grafiskt tilltalande och serietecknare älskar att rita Läderlappen. Men figuren är helt och hållet beroende av de skurkar han slåss mot, samt övriga bifigurer - och de miljöer det hela utspelas i. Det är extra tydligt nu när Christopher Nolan avslutar sin trilogi.

Jag gillade BATMAN BEGINS. En bra, tuff, intelligent superhjältefilm. Uppföljaren THE DARK KNIGHT (2008) har jag faktiskt inte sett om sedan den gick på bio. Jag vet inte varför. Alla älskade den filmen när den kom, många kollegor världen över hävdade att det var den bästa superhjältefilm som gjorts. Framför allt hyllade man Heath Ledger som Jokern. Jo, jag tyckte väl också att filmen var bra - jag gav den trots allt en fyra i betyg. Men Ledgers prestation är extremt överskattad. Jag tyckte inte att hans Jokern var ond och galen nog! Jag hade helst velat se en riktig skräckfilmsversion av figuren.

När nu Christian Bale återvänder en tredje gång som Läderlappen har han en ny motståndare - Bane (Tom Hardy), en stor biff med en mask som täcker munnen (En annan version av Bane medverkade förresten i Schumachers BATMAN & ROBIN). Och Bane är ett av problemen med den här filmen. Igår skrev någon på Twitter, jag har glömt vem det var, men det var en kändis, att THE DARK KNIGHT RISES hade varit bättre om inte Bane låter som Sean Connery med en gnagare uppkörd i röven. Och herregud - det gör han! Det är precis så han låter! Jag satt och tänkte på detta hela tiden. Så fort Bane pratade - och det gjorde han rätt ofta - lät det som en pretentiös Sean Connery. Med en gnagare uppkörd i röven.

Nå. Anklagad för att ha dödat Harvey Dent i förra filmen, har Läderlappen gått i pension. Bruce Wayne har gått och blivit haltande krympling med käpp och gömmer sig som en annan Howard Hughes på sitt gods. Alfred (Michael Caine) jobbar kvar och sköter om honom. Fast en kväll klär juveltjuven och kalaskexet Selina Kyle (Anne Hathaway) ut sig till servitris på en tillställning på godset, och eftersom hon egentligen är Kattkvinnan tar hon sig in till Wayne och stjäler hans mors fina halsband. Wayne kommer på henne på henne, men hon slinker undan. Erotisk spänning uppstår! Kyle kallas inte "Catwoman" en enda gång i filmen, men i tidningsrupriker om hennes stölder refereras hon till som The Cat.

Större problem uppstår när Bane gör entré. Han har kommit över en atombomb han hotar detonera i Gotham. Läderlappen måste återvända - så med hjälp av den händige uppfinnaren Fox (Morgan Freeman), kurerar Wayne sig och drar på sig fladdermusdräkten. Men det dröjer inte länge innan han åker på bank av Bane och slängs ner för att ruttna i en underjordisk fängelsehåla i ett främmande land. Bane och hans armé skapar upplopp, i det närmaste krig, i staden. Fångar släpps lösa och drabbar samman med poliskåren. Utan någon Läderlappen till hands är det upp till polismästare Gordon (Gary Oldman), Selina Kyle och den unge, idealistiske polisen Blake (Joseph Gordon-Levitt) att rädda Gotham City och dess 14 miljoner invånare.

Filmen må heta THE DARK KNIGHT RISES, men den mörke riddaren är knappt med i filmen. Christian Bale syns oftare som Bruce Wayne än som Läderlappen. Men även som Wayne är han mestadels frånvarande. Faktum är att filmen skulle kunna funka lika bra utan Läderlappen - det övriga persongalleriet är mer intressant. I synnerhet Anne Hathaway - hon är en alldeles utmärkt (och sexig) Kattkvinna, och ofta är det hon som får stå för filmens (någorlunda) komiska inslag med syrliga kommentarer. I vanlig ordning gör Gary Oldman en stark insats, Gordon-Levitts rollfigur innebär en intressant twist på slutet (som jag dock listade ut halvvägs in), och nya favoriten Marion Cotillard dyker upp som den mystiska Miranda Tate; en kvinna som verkar vara ute efter något speciellt. Matthew Modine är polisen Foley som vill sätta dit Läderlappen, och både Liam Neeson och Cillian Murphy gör korta inhopp som Ra's Al Gul och Fågelskrämman; skurkarna i BATMAN BEGINS.

För att knyta ihop alla trådar vara denna tredje film två timmar och 45 minuter - och det är alldeles för länge. Förvisso tittade jag aldrig på klockan, men filmen känns lång. I synnerhet som den är ganska tungfotad och ibland nästan högtravande. Mittpartiet blir lite segt. Småsömnigt. Med undantag för Selina Kyle är alla gravallvarliga - allvarligast av alla är dystergöken Läderlappen. Och den där Bane är ingen rolig skurk. Kunde de inte hitta en bättre motståndare? Nej, jag ska inte jämföra med Richard Pryors småskurk i STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT, men nog känns Bane som ett litet nerköp.

THE DARK KNIGHT RISES är välregisserad, i de flesta fall välspelad, stor och pampig, specialeffekterna imponerar, några scener, som de med Alfred och slutet, är lysande, vissa inslag är riktigt häftiga - och jag gillar ju sådant här. Men även om jag kommer att ge filmen en fyra i betyg här under är det med nöd och näppe den kravlar sig upp till detta betyg. Det här är den svagaste delen i trilogin - och som fallet är med såg många andra trilogier, gapar den över för mycket. Den har problem med att engagera mig.

Jag lär vara i minoritet här, men jag tycker faktiskt att THE AMAZING SPIDER-MAN är en mycket bättre och roligare film - om vi nu ska jämföra sommarens superhjältefilmer. Men så föredrar jag också Spindelmannen framför Läderlappen.

Slutligen får jag väl tillägga att jag hoppas att tragedin med biografmassakern på en premiärvisning i USA inte kommer att överskugga THE DARK KNIGHT RISES' framtid. Och jag hoppas att ingen tror att det var Läderlappen, superhjältar, serietidningar och filmer som fick gärningsmannen att bli galen och begå detta groteska brott - något vissa moralväktare genast lät antyda.

 

(Biopremiär 25/7)