Bio: Cockpit

Foton copyright (c) Niklas Maupoix & Anna Lundin

Män utklädda till kvinnor är en gammal fin komeditradition. Antagligen har genren funnits i alla tider, men den stora klassikern är förstås pjäsen CHARLEYS TANT, och på bio har vi sett svenska varianter som STACKARS FERDINAND (1941, med Thor Modéen och Åke Söderblom), Hasse Ekmans FRAM FÖR LILLA MÄRTA och LILLA MÄRTA KOMMER TILLBAKA (1945 respektive 1948, med Stig Järrel och Ekman), och utomlands hittar vi förstås I HETASTE LAGET, TOOTSIE, VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och WHITE CHICKS. Brittiska sketcher med män i kvinnokläder är otaliga, man älskar sådant i England. Däremot är det sällan, eller snarare aldrig, roligt med kvinnor i manskläder. Antagligen beroende på att kvinnor numera ofta bär manskläder till vardags.

Nu är det dags igen. Jonas Karlsson har huvudrollen i Mårten Klingbergs COCKPIT (vitsig titel), en film som förhandsvisats flera gånger de senaste månaderna och tydligen verkar folk gilla filmen. Men den börjar allt annat än bra. Filmen börjar nämligen precis likadant som SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och SHOO BRE. Med slutet och en berättarröst. Karlsson, iförd klänning och med peruken avsliten, kommer springande med ett uppbåd fotografer efter sig. Han flyr upp på ett hustak och ställer frågan om hur han hamnade i den här situationen. Att inleda med slutscenerna är nästan alltid av ondo. Men för att göra det hela ännu sämre, vänder sig Karlsson till oss i publiken; han bryter den fjärde väggen och förvandlar bion till en teaterscen. Jag har ofta lite svårt för Jonas Karlsson, han har en tendens att låta lite för onaturlig på ett Dramatensätt - vilket paradoxalt nog är orsaken till att han anses vara en bra skådis. Men han verkar vara en schysst kille. Av någon anledning röker han en cigarrett medan han håller teatermonologen på taket, han röker inte under resten av filmen.

Jonas Karlsson spelar Valle, pilot och gift med en fullkomligt vedervärdig tjej sedan femton år eller så, och tillsammans har de en elvaårig son som är blind sedan födseln (pojken som spelar grabben är uppenbarligen blind på riktigt). En vacker dag får Valle sparken från sitt jobb. Flygbolaget måste skära ner. Då vill Valles fru inte längre veta av honom, så de skiljer sig. Hon flyttar ihop med en stenrik gubbe i 80-årsåldern, medan Valle tvingas flytta hem till sin syster Maria (Ellen Jelinek), som är lesbisk och driver en feministisk kampgrupp.

Valle söker ett pilotjobb, men det visar sig att bolaget helst vill ha en kvinna. Således klär Valle ut sig till den kvinnliga piloten Maria; han snor lite personuppgifter från sin syster, och får jobbet. Genast börjar en slajmig pilot (spelad av regissör Klingberg själv) att stöta på honom, men större problem uppstår när den bisexuella piloten Cecilia (Marie Robertson) blir kär i honom, i tron att han verkligen är en hon. Hennes känslor är besvarade. Ännu värre problem uppstår efter en olycka och "Maria" plötsligt blir hela folkets hjältinna.

Misstaget COCKPIT gör, är att sätta budskapet i första rummet. Den skriver oss allt på näsan. Könskvoterings- och genusdebatten tas upp på inte bara olika-, utan även de mest övertydliga sätt. Flertalet rollfigurer är rejäla klichéer; den lesbiska systern, hennes veganfeministpolare, Valles sviniga överklassfru, till och med Valles morsa visar sig vara lesbisk - och ett monster till hemsk Östermalmskärring. Att Cecilia är bisexuell känns i sammanhanget självklart. Det blir för mycket med allt det här.

En del rollfigurer är också lite för mycket - eller mycket för mycket. Hur stod Valle ut med sin vedervärdiga och elaka fru i så många år? Varför är hans morsa lika extremt elak? Och i vanlig ordning går det inte att komma ifrån att undra varför ingen ser och hör att "Maria" är en man. Han ser inte ut som något annat än en man, om inget annat ser man det på händerna och hör det på rösten. Och Cecilia borde ju märka det när de hånglar.

Trots dessa anmärkningar, vilka drar drar ner helhetsomdömet en hel del, vill jag inte sticka under stol med att COCKPIT är ganska trevlig och emellanåt riktigt rolig. Björn Gustafsson (den unge komikern, inte den gamle legendaren) dyker upp ett par gånger som en festlig karikatyr på dagens politiskt korrekta vegan-feminist-aktivist-vänstersnubbar (som sina åsikter till trots hänger i en stor lägenhet på Östermalm). En del slapstickinslag är kul, liksom vissa situationer. Det dyker upp en läkare i en kort scen och hans torra, märkliga repliker är nästan roligast i hela filmen. Marie Robertson är väldigt söt och sympatisk (vilket troligen beror på att hon är född samma datum som jag), men jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den konstiga och direkt bisarra scenen, där den blinde pojken spelar fotboll och irrar runt framför ett mål. Hur tänkte Klingberg där? Är det ren lyteskomik, eller är det meningen att vi ska tänka "Åh, vad roligt att även blinda kan idrotta!"?
I grund och botten är COCKPIT en ganska traditionell fars. Synd att man trumpetar ut budskapet som värsta första maj-tåget.

Tekniskt sett sticker filmen inte ut på något sätt. Jag sätter ett snällt betyg.

(Biopremiär 13/7)