TOPPRAFFEL! sörjer: Norman Alden

Norman Alden har dött vid en ålder av 87. Jaha? Och vem är det?
Norman Alden var ännu en av alla de där amerikanska karaktärsskådespelarna vi sett i hur många film- och TV-produktioner som helst utan att egentligen veta vem det är och vad han heter. Och från 1957 och framåt var Alden verkligen med i hur många produktioner som helst, mest för TV. Han gjorde flera hundra roller.

På bio kunde man se honom i mestadels småroller i DR JÄKEL & MR HYDE, DE VILDA ÄNGLARNA, DJÄVULSBRIGADEN, TORA! TORA! TORA!, RÅTTORNA SLÅR TILL IGEN (BEN), ALLT DU SKULLE VILJA VETA OM SEX MEN VARIT FÖR SKRAJ ATT FRÅGA OM, HINDENBURG, VICTOR VICTORIA, TILLBAKA TILL FRAMTIDEN, THEY LIVE!, och han var Ed Woods kameraman i ED WOOD.
En handfull av de TV-serier han figurerat i är STEVE CANYON (en kortlivad TV-serie från 1958 baserad på Milton Caniffs serieklassiker), PERRY MASON, THE UNTOUCHABLES, BRÖDERNA CARTWRIGHT, DR KILDARE, MIN VÄN FRÅN MARS, LÄDERLAPPEN, THE ANDY GRIFFITH SHOW, THE DORIS DAY SHOW, HOGANS HJÄLTAR, HAWAII FEM-0, PÅ FARLIGT UPPDRAG, IRONSIDE, KUNG FU, GUNSMOKE, CANNON, KOJAK, BARETTA, DALLAS, ROCKFORD TAR ÖVER, STARSKY & HUTCH, PÅ KRYSS MED KÄRLEKEN, TITTA HAN FLYGER, MAKTKAMP PÅ FALCON KREST, DYNASTIN och A-TEAM.
För amerikaner är Norman Alden dock mest känd sin insats som Vattenmannens röst i den tecknade TV-serien SUPERFRIENDS - en serie jag upptäckte första gången jag var i London, 1977, och såg ett avsnitt på hotellet. Därefter tog det decennier innan jag åter fick se programmet. Alden gjorde fler röster till tecknad film på TV och bio, till exempel medverkade han i Disneys SVÄRDET I STENEN.
Norman Alden dog av sig själv.

NORMAN ALDEN

1924 - 2012

R.I.P.

Bio: Det är bara förnamnet

Foton: Jean Claude Lother © 2011 – CHAPTER 2 - PATHÉ TF1 FILMS PRODUCTION – M6 FILMS – FARGO FILMS – NEXUS FACTORY. All rights reserved.
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Skriver jag inte så för jämnan nuförtiden? Jo, det gör jag. Men det stämmer ju. Av någon anledning går det upp väldigt mycket fransk film på bio. Inte för att jag ska klaga. Men ändå.
Den här filmen pressvisades inte. Jag visste knappt att den skulle ha premiär. Och jag visste definitivt inte vad den skulle handla om. Jag gick bort till Filmstaden igår, stegade fram till biljettluckan och trumpetade "En pressbiljett till 18:15-föreställningen av DET ÄR BARA FÖRNAMNET, tack", varpå killen bakom disken sa "Ja, och till vilken film?". "Det sa jag ju precis. DET ÄR BARA FÖRNAMNET." - "Jaha. Jag trodde du var på väg att säga något." - "Fast på den stora reklamskylten för Smultronstället i entrén står det att den heter LE PRÉNOM." - "Ja, gör det inte det?".
DET ÄR BARA FÖRNAMNET är alltså en besvärlig titel. Jobbig att säga, jobbig att komma ihåg, och SF:s personal blir alltså förvirrad av den. "Le prénom" betyder ju bara "förnamnet" - men det anses kanske vara en dålig svensk titel?
I vilket fall: den här komedin - eller dramakomedin - av Alexandre de La Patellière och Mathieu Dellaporte (de två skrev  22 BULLETS tillsammans) bygger på en teaterpjäs av Dellaporte, och det är väldigt uppenbart. Bortsett från några kortare sekvenser på stan, utspelar sig hela filmen i en och samma lägenhet i Paris; oftast i vardagsrummet. Det var inte utan att jag kom att tänka på Roman Polanskis rätt överskattade CARNAGE. Det här är lite samma typ av film. Dialogbaserad komedi om vuxna människor, för en vuxen publik. Fast jag måste nog säga att jag tycker att DET ÄR BARA FÖRNAMNET är roligare än CARNAGE.

Charles Berling och Valérie Benguigui spelar ett medelålders par; båda vänsterintellektuella, som bjudit hem hennes bror Vincent (Patrick Bruel) med gravid fru (Judith El Zein) på middag. Ideologiskt är Vincent värdparets motsats, han är även rik, framgångsrik och stilig. En tredje man, trombonisten Claude (Guillaume de Tonquedec) anländer till bjudningen, men Vincents fru är försenad. I väntan på henne börjar sällskapet att prata om vad den kommande gossen ska heta. Vincent berättar stolt att de bestämt sig för att sonen ska döpas efter en av de främsta romanfigurerna i den franska litteraturen: Adolphe. Huvudpersonen i "Adolphe" av Benjamin Constant.
De övriga går i taket. Adolf? Ska de döpa ungen efter Hitler? Vincent påpekar upprepade gånger att det stavas Adolphe och syftar på en romantisk figur - men jösses, namnet uttalas ju likadant och alla kommer att tänka på Hitler. De börjar att lista olämpliga förnamn och kommer fram till att de flesta är olämpliga, och när Vincents fru väl anländer är stämningen hätsk och konstig. Snart börjar diverse andra åsikter att ventileras och hemligheter avslöjas.

Den första halvan av den här filmen är riktigt rolig. Fantastiskt rolig. Kanske till och med de första två tredjedelarna. Vass, smart dialog, bra rollfigurer, ypperliga skådespelare. Men som ju nästan alltid är fallet, så är filmen med sina 109 minuter för lång. Och under dess andra hälft blir det emellanåt mer drama än komedi, aningen för allvarligt på ett sätt som skär sig lite med tidigare scener. Nej, det är inte sämre under dessa allvarliga passager, men dessa får filmen att kännas lång. Det blir även lite väl skrikigt emellanåt. Upprörda, förbannade människor vrålar åt varandra, oftast i komiskt syfte.
Men bortsett från dessa invändningar, är DET ÄR BARA FÖRNAMNET en trivsam, rolig och smart liten film. Det var väldigt många fransmän på visningen jag gick på, och de skrattade gott mest hela tiden - kanske missade jag en del nyanser i språket.
Plus för förtexterna, under vilka bara skådespelarnas och filmteamets förnamn skrivs ut.

(Biopremiär 27/7)

Expressen den 29 augusti 1995

Här har vi min åttonde videokrönika i Expressen. Fast den här gången handlar det inte så mycket om video. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad den handlar om. Den är mest konstig. Ännu konstigare är nog "Bäst just nu"-avdelningen längst ner med sin Slöpheadreferens. Jag kan väl även skjuta in att jag inte visste vem Michael Moore var när jag skrev den här. Jo, jag var på galapremiären i Cannes av CANADIAN BACON, Moore presenterade filmen, men han var då helt okänd för mig.
I vanlig ordning begriper jag inte att det här faktiskt publicerades i Sveriges då största dagstidning. MEN! Ett par dagar efter att krönikan publicerats fick jag ett långt brev på engelska från en brittiskt konstnär bosatt i Stockholm. Robert Benson hette han, han skrev att han en gång i tiden gjorde förtexterna till HELGONET på TV och en del annat. Han gillade min krönika. En tid senare hälsade jag och en kollega på Benson. Det visade sig att han på 1970-talet var en av männen bakom serieförlaget Red Clown! Hans sambo slängde fram pärmar med hela serieutgivningen på köksbordet. Jösses, vad imponerad jag blev.

Varför är alla svenska förtexter så tråkiga?

Reklamfilmen och trailrarna är slut, och produktionsbolagets logotype tonar fram till en suggestiv fanfar.

Därefter byggs stämningen upp: Stylade bokstäver far mot dig på uppfinningsrika sätt. X-film presents... A XXX production... A XXX XXX film... Musiken börjar närma sig ett crescendo... Filmens stjärnas namn dyker upp, och - DADAAM! Filmens titel.

FÖRTEXTER TILL FILM är en konstart som dess värre brukar glömmas bort, försummas eller ignoreras, inte minst av svenska filmskapare. Vilket både är förvånansvärt och synd, då förtexter betyder så mycket. Det är ju dessa som - tillsammans med musiken - sätter åskådaren i rätt stämning.

När jag själv får hem ett gäng recensionskassetter brukar jag först kolla igenom förtexterna på alla filmerna. Av ren nyfikenhet. Jag undrar hur många som gör det. Tvärtom är det ganska vanligt att den "vanliga" videopubliken, det vill säga de som gillar film men inte är speciellt intresserade av mediet, snabbspolar förbi de - enligt dessa människor - trista förtexterna.

Visst kan förtexter vara trista och sega. Värst är de där det inte händer något. Vita bokstäver mot svart bakgrund i flera minuter är inte speciellt kul att stirra på.

När det gäller svenska filmer verkar förtexter vara ett nödvändigt ont. Den enda svenska film jag så här på rak arm kan komma på som har kreativt utformade förtexter är Måns Herngrens och Hannes Holms nya "En på miljonen" (För övrigt en okej komedi, småkul och inte mycket mer). Annars är det tunt på den fronten.

Oftast händer det något samtidigt som texterna rullar fram i svenska filmer, men det ser oftast billigt ut: fula typsnitt, och framför allt - alldeles för få uppgifter. Oftast är det titel, ett par skådisar, musik, manus, produktion och regi. Sällan står det: SF presenterar - En schweiziska flickskolan-produktion - En Carli Tornehave-film - Heinz Hopf -"Josefine Mutzenbacher möter O".

Värst förtexter har nog "Mannen på taket", som bränner av samtliga medverkande och inblandade på en gång i samma bild - vilket även innebär att eftertexter saknas helt och hållet. Den enda film som har tillstånd att sakna eftertexter är förstås "Monty Python and the holy grail".

Texterna smyger fram bakom husknutarna

Nå, vilka förtexter är då bäst? För min del blir svaret tveklöst Tim Burtons "Ed Wood". Bara förtexterna borde fått en Oscar. Men nu är ju "Ed Wood" en ny film. Innan dess hade jag säkerligen nämnt Sergio Leones "Once upon a time in the west", eller "Harmonica - en hämnare" som den trista svenska titeln lyder. Det är den där ett gäng skurkar sitter på en järnvägsstation och väntar på Charles Bronson, alltmedan förtexterna smyger fram bakom husknutar och annat, och filmens titel dyker upp först i slutet, i stället för "The end". Genialiskt!

Nu undrar förstås någon varför jag inte nämner förtexterna till Hitchcocks filmer. Varför ska jag göra det? De nämner ju alla andra som tar upp ämnet förtexter.

Det borde vara straffbart att snabbspola förtexter.

BÄST JUST NU

"CANADIAN BACON" (Egmont). John Candy och Alan Alda i en oerhört rolig film om hur stygga kanadensarna är.

TRAILERN TILL "DESPERADO" (Biopremiär senare i höst). "Okay, let"s play" En av de bästa trailrar som gjorts.

ÖRN BLAMMO 1 (Optimal Press). Troligen årets roligaste serietidning, skapad av Sveriges svar på John Wayne - Johan Wanloo. Så kallade konstskolebögar får se upp.

SLÖPHEAD LIVE. Vid närmare eftertanke, det är nog inte hårdrock de spelar, låter snarare som... indisk rave. Eller nåt.

TOPPRAFFEL! sörjer: R G Armstrong

Så har ännu en av de där fantastiska karaktärsskådespelarna vi sett i massor av filmer gott bort. Det var väl nästan så att vi trodde att R G Armstrong skulle leva i all evighet, men nu har han kastat in handduken, 95 år gammal.
Det var en imponerande karriär han hade, gamle armstarke. Väldigt många långfilmsroller, ohyggligt många TV-serieroller, och påfallande ofta spelade han cowboy. 1954 dök han upp för första gången. Det var i ett drama som hette EDENS LUSTGÅRD och som utspelade sig på, öh, ett nudistläger. Därefter rullade det på. Han var med i TV-serier som HAVE GUN - WILL TRAVEL (fantastiskt namn på en serie!), THE RIFLEMAN, U.S. MARSHAL, THE TEXAN, WANTED: DEAD OR ALIVE (med Steve McQueen), MAVERICK, THE WESTERNER, THE ANDY GRIFFITH SHOW, THE TWILIGHT ZONE, och han figurerade två gånger i ALFRED HITCHCOCK PRESENTS.
Andra TV-jobb var i WAGON TRAIN, PERRY MASON, THE ALFRED HITCHCOCK HOUR (två gånger även där), PRÄRIE (det vill säga RAWHIDE med Clint Eastwood), BRÖDERNA CARTWRIGHT, THE VIRGINIAN, GUNSMOKE, THE DORIS DAY SHOW, HIGH CHAPARRAL, HAWAII FEM -0, ALIAS SMITH & JONES, TALES OF THE UNEXPECTED, BARETTA, DYNASTIN, WALKER: TEXAS RANGER och precis alla andra amerikanska TV-serier du kan komma på.

Av hans långfilmsroller minns vi främst Sam Peckinpahs DE RED EFTER GULD; Armstrong samarbetade med Peckinpah flera gånger och syntes i även i MAJOR DUNDEE, BALLADEN OM CABLE HOGUE och PAT GARRETT OCH BILLY THE KID. Han mötte John Wayne i EL DORADO och William "Falconetti" Smith i den i Sverige (självklart) totalförbjudna ÄNGLAR PÅ HJUL (ANGELS DIE HARD). Vi såg honom i DET SISTA BANKRÅNET (THE GREAT NORTHFIELD MINNESOTA RAID), KÖRT HÅRT MCKLUSKY! och minsann om han inte var med i MITT NAMN ÄR NOBODY. Och jösses, han hade en roll i BOSS NIGGER; den där blaxploitationwesternfilmen med Fred Williamson. 
Mer familjevänlig var Warren Beattys HIMLEN KAN VÄNTA, och därefter följde grejor som DRA ÅT PEPPARN CHARLIE, videonastyn EVILSPEAK, REDS, den sorgligt bortglömda THE BEAST WITHIN, HAMMETT, Chuck Norris-rafflet LONE WOLF MCQUADE, CHILDREN OF THE CORN och han gav Schwarzenegger ett farligt uppdrag i ROVDJURET. Fred Olen Ray skrev manuset till BULLETPROOF, han var oigenkännlig som Pruneface i DICK TRACY och 1999 mötte han både Eric Roberts och Peter Stormare i westernrullen PURGATORY. Robert Golden Armstrong gjorde sin sista filmroll 2001; en obskyr skräckfilm känd som både THE WAKING och KEEPER OF SOULS.

R G ARMSTRONG

1917 - 2012

R.I.P.

DVD: Citizen Gangster

CITIZEN GANGSTER (Noble Entertainment)

När jag tänker efter känner jag inte till så mycket om Kanada och Kanadas historia. Åtminstone inte Kanadas historia under 1900-talet. Jag har ett flertal vänner i Kanada, folk utspridda över hela landet, och mitt främsta intryck av dem är att de är väldigt lika skandinaver i sin attityd och mentalitet - och skiljer sig ofta radikalt från amerikaner. Och kanadensiska filmer har ju dessutom ofta en tendens att se ut att utspela sig här hemma. Eller nästan.
Men bortsett från lumberjacks, hockey och ridande poliser vet jag inte så mycket om landet.
Filmer om berömda och/eller beryktade amerikanska gangsters finns det oräkneliga mängder av. Vi är ju alla bekanta med de stora namnen. Men kanadensiska gangsters?
Nathan Morlandos CITIZEN GANGSTER handlar om Edwin Boyd, som var Kanadas mest kände bankrånare. Fast jag har aldrig hört talas om karln. Enligt DVD-omslagets baksida och enligt IMDb är förresten den här filmens originaltitel just EDWIN BOYD, men det står allt CITIZEN GANGSTER i förtexterna på den kopia som har släppts.
Scott Speedman är Edwin Boyd, som bor med frun Doreen (Kelly Reilly) och två små barn i Toronto (där för övrigt engelsmannen Speedman växte upp). Det är sent 1940-tal, Edwin - som när skådespelardrömmar - jobbar som busschaufför, han tjänar dåligt, och även Doreen måste jobba för att de ska kunna överleva - på den här tiden var det ju inte självklart att båda kan arbeta. Till slut ser Edwin ingen annan utväg än att råna en bank. Han använder Doreens smink för att maskera sig, och genomför ett rån som vore det en teaterföreställning. Han fortsätter att råna banker, han tycker att det är kul och showar, och till Doreen säger han att han får alla pengar från sitt nya skådespelarjobb.
Alldeles i början av 50-talet åker Edwin dit och kastas i fängelse. På kåken lär han känna ett par andra, betydligt mer förhärdade brottslingar, och de lyckas rymma. De bildar The Edwin Boyd Gang och beger sig ut på en rånturné i Toronto med omnejd. Med sig har de ett par lättfotade damer, men Edwin försöker hålla ihop sin familj. Vilket är svårt. Inte nog med att han har polisen efter sig, hans fru och barn har drabbats av Edwins rykte. Doreen får inte jobb, inga vill leka med barnen. Och när Edwins partners in crime skjuter ihjäl en polis har saker och ting gått för långt.
CITIZEN GANGSTER är en förhållandevis trevlig film. Samma gamla gangsterstory vi sett otaliga gånger tidigare, men de kanadensiska miljöerna gör att det känns lite fräschare och mer intressant. Eller åtminstone mer ovanligt. Edwin Boyds flängda beteende när han rånar banker - han dansar och har sig - ökar underhållningsvärdet (hur pass verklighetstroget det är vet jag inte), men trots detta känns filmen längre än den är och den börjar sagga ungefär halvvägs in.
Skådespelarinsatserna är till större delen utmärkta. Brian Cox spelar Boyds far; en pensionerad polis.

DVD: Cop Killer

COP KILLER (Twentieth Century Fox)

Avdelningen för konstiga svenska filmtitlar: Hur fan tänkte Fox Sverige här? COP KILLER står det med stora bokstäver på omslaget. Med små, små bokstäver på baksidan hittar vi originaltiteln. STREET KINGS 2: MOTOR CITY.
Kommer ni ihåg STREET KINGS? Klart ni gör! Det var den där stenhårda snutfilmen med Keanu Reeves. Den där han använder en telefonkatalog som tillhygge. STREET KINGS kom 2008 och gick på bio i Sverige. Under titeln STREET KINGS. Det fick den även heta när den senare släpptes på DVD. Så varför i hela världen har man döpt om den här uppföljaren till COP KILLER?
... Kanske därför att det inte är en uppföljare. Chris Fishers film må heta STREET KINGS 2, men storyn har ingenting med den första filmen att göra. Det här är en helt orelaterad historia, den utspelar sig i en helt annan stad (Detroit, förstås - Motor City), och handlar om helt andra människor. Dock är det fortfarande en hård film om korrumperade snutar.
Ray Liotta är snuten Marty Kingston, som i en prolog blir skjuten i benet under ett tillslag. En tid senare börjar de poliser som var inblandade i tillslaget att mördas en efter en. Den nu haltande veteranen Marty paras ihop med den spände gröngölingen Dan Sullivan (Shawn Hatosy) sätts på fallet. Marty representerar det gamla; han har en revolver och är traditionell, medan spolingen Dan kör fräsig bil och skjuter med en frän picka. Fast de har båda två fru och hus. Marty har en son, medan Dans fru är gravid.
Dock dröjer det inte länge innan vi konstaterar att mördaren faktiskt är ... Marty. Jag tyckte att denna vändning i storyn kom överraskande tidigt. Inom en kvart-tjugo minuter eller så. Det är därför jag avslöjar det här. Marty lyckas sätta dit en kille för morden, fallet läggs ner. Fast Dan kan inte släppa det. Det är något som inte stämmer. Och eftersom allt pekar på Marty, blir tillvaron farlig.
COP KILLER är producerad av 20th Century Fox Home Entertainment. Detta är alltså en direkt-på-DVD-film gjord med förhållandevis låg budget. Men det är en okej liten film. Den är underhållande, hyfsat intressant, och Ray Liotta gillar vi ju.
Jag tycker här att det passar bra att jämföra med alla våra svenska polisfilmer. COP KILLER är i princip en motsvarighet till alla dessa massproducerade TV-filmer om Beck och Wallander och allt vad de heter. Gjord på ungefär samma sätt, troligen med ungefär samma budget. Snabbt, billigt, och ut med resultatet i DVD-butikerna och sänd på TV. Skillnaden är att COP KILLER och liknande amerikanska filmer ju är så väldigt mycket bättre. Filmiskt sett bjuds vi inte på några större extravaganser, men COP KILLER är ändå snyggare och mer kompetent än de svenska motsvarigheterna. Det är bättre driv i filmen. Bättre regi. Bättre skådespelarinsatser. Bättre klippning. Bättre action. Bättre musik.
Och ändå är COP KILLER inget speciellt. Filmen känns mest som ett långt, extra våldsamt avsnitt av en TV-deckare.
Det står förresten "unrated" på omslaget - men man ska inte förvänta sig en exceptionellt blodig och rå film.

DVD: Wanderlust

WANDERLUST (Universal)

Avdelningen för filmer som mycket väl skulle kunnat gå en sväng på bio. Varför biovisades inte den här Judd Apatow-producerade komedin i Sverige? Jag hade inga förväntningar, men WANDERLUST visade sig vara betydligt roligare än mycket annat som faktiskt går upp på bio. Mycket roligare än många andra biopremiärer med de skådespelare som medverkar i den här. Jag kom faktiskt på mig själv med att sitta ensam hemma och skratta högt åt den här filmen. Åtminstone i början.
Manusförfattaren och regissören David Wain har tidigare gjort ROLE MODELS, som jag dock inte sett, och här återvänder den filmens huvudrollsinnehavare Paul Rudd, den här gången tillsammans med Jennifer Aniston. De är George och Linda Gergenblatt, som alldeles i början av filmen flyttar in i en minimal lägenhet i New York. Fast de lyckas inte behålla den speciellt länge. George blir av med sitt jobb och Linda misslyckas med att sälja in sin dokumentärfilm om pingviner med testikelcancer till HBO (kanalen är dock intresserad om Linda kan komma på en variant med vampyrpingviner).
George och Linda ser ingen annan utväg än att flytta hem till Georges svinrike bror, som bor i en stor villa på landet. På vägen dit passerar de ett hippiekollektiv som heter Elysium, och när de råkar se en naken man komma springande, välter de med bilen. De övernattar på Elysium och introduceras för en massa udda figurer.
Efter att ha försökt bo hos Georges bror och kommit fram till att han och hans fru är outhärdligt jobbiga, åker George och Linda tillbaka till Elysium och bosätter sig där.
Alan Alda spelar gubben som grundade hippiekollektivet för 40 år sedan. Malin Åkerman är en av de boende. Flera bekanta eller åtminstone halvbekanta ansikten figurerar.
Många scener är väldigt roliga. Riktigt, riktigt roliga. Paul Rudd är sympatisk och Jennifer Aniston kul (och hon har ju blivit en redig MILF på äldre dar). Filmen slutar med en enorm nudistscen. Fast WANDERLUST varar aningen för länge. Den håller inte riktigt hela vägen. Åtminstone inte hemma på DVD. Det skulle inte förvåna mig om jag skulle sätta ett högre betyg om jag sett den här på bio, men som det är nu får filmen nöja sig med nedanstående:

 

Bio: The Dark Knight Rises

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

För ett gäng månader sedan var jag på en vernissage här i Malmö. Där ställde bland annat en ung norrman ut en installation bestående av några TV-skärmar som visade klipp ur Tim Burtons BATMAN - ÅTERKOMSTEN (1992). Jag har inte sett den filmen på väldigt, väldigt länge, men när jag såg de här snuttarna slog det mig hur bra den filmen är. Tim Burton som bäs; det är en av hans absolut bästa filmer, det är Danny Elfman som bäst, och det är Läderlappen som jag vill ha honom. Därefter kom Joel Schumacher och sköt filmserien i sank.

När det var dags att starta om serien med BATMAN BEGINS (2005), med Christopher Nolan vid rodret, byggdes konceptet om. Filmen var lika mörk som Burtons filmer, men det gotiska och traditionellt serietidningsaktiga hade plockats bort till förmån för ett mer realistiskt Gotham City, och jönserierna från Schumachers filmer hade tack och lov raderats bort helt. Nu skulle det vara mörka, hårda filmer riktade till en vuxen publik.

Just det här numret av Läderlappen tyckte
jag var extra tufft när jag växte upp - den där
Richard Dragon var ju kung-fu-expert!
... Och hade gröna byxor.

Problemet med Läderlappen och de flesta övriga figurer från DC Comics-stallet, är att de måste bearbetas ganska rejält från att fungera på film. Ja, även i serieform nuförtiden. Det är extra tydligt när det gäller Läderlappen. Filmatiserar man serier från Marvel uppstår inte samma problem. Ta en kille som Spindelmannen, till exempel. Det räcker i princip med att ställa upp en TV-kamera på Daily Bugles redaktion, eller på Peter Parkers skola, för att det ska bli intressant. Peter Parker är en mer komplex och utvecklad figur man kan relatera till. Vi vill ju veta hur det går med hans kärleksliv och med alla andra problem i hans privatliv. Och som superhjälte gör han inte alltid de mest genomtänkta grejor.

Hjältarna från DC Comics är betydligt mer endimensionella. I Stålmannenfilmerna med Christopher Reeve satsade man mest på att göra lite rom-com av Clark Kents relation med Lois Lane för att få det att fungera. Stålmannen är ju en oövervinnelig träbock. Och vem bryr sig egentligen om Bruce Wayne och hans privatliv? En dyster multimiljonär. Läderlappen har en tuff dräkt, den är grafiskt tilltalande och serietecknare älskar att rita Läderlappen. Men figuren är helt och hållet beroende av de skurkar han slåss mot, samt övriga bifigurer - och de miljöer det hela utspelas i. Det är extra tydligt nu när Christopher Nolan avslutar sin trilogi.

Jag gillade BATMAN BEGINS. En bra, tuff, intelligent superhjältefilm. Uppföljaren THE DARK KNIGHT (2008) har jag faktiskt inte sett om sedan den gick på bio. Jag vet inte varför. Alla älskade den filmen när den kom, många kollegor världen över hävdade att det var den bästa superhjältefilm som gjorts. Framför allt hyllade man Heath Ledger som Jokern. Jo, jag tyckte väl också att filmen var bra - jag gav den trots allt en fyra i betyg. Men Ledgers prestation är extremt överskattad. Jag tyckte inte att hans Jokern var ond och galen nog! Jag hade helst velat se en riktig skräckfilmsversion av figuren.

När nu Christian Bale återvänder en tredje gång som Läderlappen har han en ny motståndare - Bane (Tom Hardy), en stor biff med en mask som täcker munnen (En annan version av Bane medverkade förresten i Schumachers BATMAN & ROBIN). Och Bane är ett av problemen med den här filmen. Igår skrev någon på Twitter, jag har glömt vem det var, men det var en kändis, att THE DARK KNIGHT RISES hade varit bättre om inte Bane låter som Sean Connery med en gnagare uppkörd i röven. Och herregud - det gör han! Det är precis så han låter! Jag satt och tänkte på detta hela tiden. Så fort Bane pratade - och det gjorde han rätt ofta - lät det som en pretentiös Sean Connery. Med en gnagare uppkörd i röven.

Nå. Anklagad för att ha dödat Harvey Dent i förra filmen, har Läderlappen gått i pension. Bruce Wayne har gått och blivit haltande krympling med käpp och gömmer sig som en annan Howard Hughes på sitt gods. Alfred (Michael Caine) jobbar kvar och sköter om honom. Fast en kväll klär juveltjuven och kalaskexet Selina Kyle (Anne Hathaway) ut sig till servitris på en tillställning på godset, och eftersom hon egentligen är Kattkvinnan tar hon sig in till Wayne och stjäler hans mors fina halsband. Wayne kommer på henne på henne, men hon slinker undan. Erotisk spänning uppstår! Kyle kallas inte "Catwoman" en enda gång i filmen, men i tidningsrupriker om hennes stölder refereras hon till som The Cat.

Större problem uppstår när Bane gör entré. Han har kommit över en atombomb han hotar detonera i Gotham. Läderlappen måste återvända - så med hjälp av den händige uppfinnaren Fox (Morgan Freeman), kurerar Wayne sig och drar på sig fladdermusdräkten. Men det dröjer inte länge innan han åker på bank av Bane och slängs ner för att ruttna i en underjordisk fängelsehåla i ett främmande land. Bane och hans armé skapar upplopp, i det närmaste krig, i staden. Fångar släpps lösa och drabbar samman med poliskåren. Utan någon Läderlappen till hands är det upp till polismästare Gordon (Gary Oldman), Selina Kyle och den unge, idealistiske polisen Blake (Joseph Gordon-Levitt) att rädda Gotham City och dess 14 miljoner invånare.

Filmen må heta THE DARK KNIGHT RISES, men den mörke riddaren är knappt med i filmen. Christian Bale syns oftare som Bruce Wayne än som Läderlappen. Men även som Wayne är han mestadels frånvarande. Faktum är att filmen skulle kunna funka lika bra utan Läderlappen - det övriga persongalleriet är mer intressant. I synnerhet Anne Hathaway - hon är en alldeles utmärkt (och sexig) Kattkvinna, och ofta är det hon som får stå för filmens (någorlunda) komiska inslag med syrliga kommentarer. I vanlig ordning gör Gary Oldman en stark insats, Gordon-Levitts rollfigur innebär en intressant twist på slutet (som jag dock listade ut halvvägs in), och nya favoriten Marion Cotillard dyker upp som den mystiska Miranda Tate; en kvinna som verkar vara ute efter något speciellt. Matthew Modine är polisen Foley som vill sätta dit Läderlappen, och både Liam Neeson och Cillian Murphy gör korta inhopp som Ra's Al Gul och Fågelskrämman; skurkarna i BATMAN BEGINS.

För att knyta ihop alla trådar vara denna tredje film två timmar och 45 minuter - och det är alldeles för länge. Förvisso tittade jag aldrig på klockan, men filmen känns lång. I synnerhet som den är ganska tungfotad och ibland nästan högtravande. Mittpartiet blir lite segt. Småsömnigt. Med undantag för Selina Kyle är alla gravallvarliga - allvarligast av alla är dystergöken Läderlappen. Och den där Bane är ingen rolig skurk. Kunde de inte hitta en bättre motståndare? Nej, jag ska inte jämföra med Richard Pryors småskurk i STÅLMANNEN GÅR PÅ EN KRYPTONIT, men nog känns Bane som ett litet nerköp.

THE DARK KNIGHT RISES är välregisserad, i de flesta fall välspelad, stor och pampig, specialeffekterna imponerar, några scener, som de med Alfred och slutet, är lysande, vissa inslag är riktigt häftiga - och jag gillar ju sådant här. Men även om jag kommer att ge filmen en fyra i betyg här under är det med nöd och näppe den kravlar sig upp till detta betyg. Det här är den svagaste delen i trilogin - och som fallet är med såg många andra trilogier, gapar den över för mycket. Den har problem med att engagera mig.

Jag lär vara i minoritet här, men jag tycker faktiskt att THE AMAZING SPIDER-MAN är en mycket bättre och roligare film - om vi nu ska jämföra sommarens superhjältefilmer. Men så föredrar jag också Spindelmannen framför Läderlappen.

Slutligen får jag väl tillägga att jag hoppas att tragedin med biografmassakern på en premiärvisning i USA inte kommer att överskugga THE DARK KNIGHT RISES' framtid. Och jag hoppas att ingen tror att det var Läderlappen, superhjältar, serietidningar och filmer som fick gärningsmannen att bli galen och begå detta groteska brott - något vissa moralväktare genast lät antyda.

 

(Biopremiär 25/7)

TOPPRAFFEL! sörjer: Simon Ward

En film jag ofta återkommer till i mina skriverier, är Dan Curtis' TV-film DRACULA från 1974 - eller BRAM STOKER'S DRACULA, som den faktiskt heter i original. Dels för att jag gillar filmen, men framför allt för att det var den första Draculafilm jag såg. Den unge hjälten i den här versionen spelades av Simon Ward, och det danska skräckfanzinet Nosferatu kallade honom "dukkedrengen". Jo, han såg ju inte precis ut som någon karlakarl.

Nu har Ward dött efter en längre tids sjukdom. Han blev 70 - och spelade väldigt mycket mer än Arthur i DRACULA. Han var främst verksam för TV, men skräckfans minns honom från en klassisk Hammerfilm som i Sverige försågs med titeln FRANKENSTEIN DÖD ELLER LEVANDE från 1969 - bättre känd som FRANKENSTEIN MUST BE DESTROYED. Vi minns honom också som hertigen av Buckingham i den antagligen bästa musketörfilm som gjorts; Richard Lesters DE TRE MUSKETÖRERNA från 1973.

1977 mötte han Kirk Douglas i Alberto De Martinos rymdraffel HOLOCAUST 2000, och minsann om han inte sprang på Vincent Price, John Carradine och Donald Pleasence i THE MONSTER CLUB, som kom 1981. Och 1984 var han Zor-El i SUPERGIRL. Vad som är intressant är att Ward spelade Winston Churchill två gånger. 1972 som den unge Churchill i CHURCHILLS VILDA UNGDOM, och 1994 i miniserien KURTULUS.

Det sista Simon Ward gjorde var att medverka i TV-serien THE TUDORS.

SIMON WARD

1941 - 2012

R.I.P.

DVD: Silent House

SILENT HOUSE (Scanbox)

Det är sällan man ser skräckfilm från Uruguay. Jag har fortfarande inte sett någon - eftersom jag aldrig såg THE SILENT HOUSE (2010), trots att det släppts på DVD här i Sverige. Däremot har jag sett den här amerikanska nyinspelningen i regi av Chris Kentis och Laura Lau. Försedd med samma titel, minus "The". Och jag kan väl inte påstå att jag fick lust att se originalfilmen.
Båda versionerna är mest uppmärksammade för att de utspelar sig i realtid. Den amerikanska versionen har även fått en liten puff av Elizabeth Olsens medverkan. Olsen har ju blivit Hollywoods och främst independentfilmens nya kelgris.
Olsen spelar Sarah, som tillsammans med sin farsa och farbror ska rensa upp i huset hon växte upp i innan det säljs. Det dröjer inte länge innan de upptäcker att de inte är ensamma i kåken. Någon - eller några - andra är också där. Spöken? Farsan försvinner och hittas sedan avsvimmad och blodig.
... Men det dröjer nästan 70 minuter innan det faktiskt händer något i filmen! Större delen av SILENT HOUSE består av att Sarah försiktigt tassar omkring i mörka rum. Oftast är hon skiträdd och gråter. Men det händer ingenting!
Därefter följer ett par hyfsat effektiva spök- och skräckscener, och efter det kommer en inte alltför originell twist, och så är det slut.
Det är möjligt att filmen är mer spännande om man ser den på bio, men hemma på DVD funkar den inte alls. När jag trodde att filmen började gå mot sitt slut, visade det sig att jag bara var 36 minuter in i handlingen ...
Elizabeth Olsen är bra, men det är väl allt. Olsen och en cello på soundtracket. Nathan Larson står för filmmusiken. Han berättade att han håller med mig och mina åsikter om filmen.
Se om THE HOUSE BY THE CEMETERY istället.

DVD: Intruders

INTRUDERS (Universal)

Jag ingår i den där lilla minoriteten som inte riktigt förstått grejen med den här nya, spanska skräckvågen som sköljt över oss de senaste tio åren eller så. Mestadels kritikerrosade filmer, prisbelönta filmer. Flotta, tjusiga filmer. Och de går hem hos folk som inte brukar gilla skräckfilmer, hos de som ibland till och med föraktar genren. Jag har sett de flesta av de här filmerna - och ärligt talat tycker jag att de är rätt tråkiga. Visst är de snygga - men kanske lite för snygga? Ibland är de aningen överlastade. Skräckkänslan försvinner. Och jag får ofta en känsla av att de egentligen handlar om något annat, att det är djupare budskap som ska behandlas, och att detta kommer i vägen för storyn - och skräcken. Till skillnad från alla andra var jag inte så förtjust i BARNHEMMET. Eller andra Del Toro-produktioner. Eller alla de där Filmaxproduktionerna. DE NAMNLÖSA, till exempel. Eller JULIAS ÖGON, som gick på bio förra sommaren.
INTRUDERS är regisserad av Juan Carlos Fresnadillo, som gjorde den utmärkta 28 DAGAR SENARE (en uppföljare jag tycker är betydligt bättre än originalet). Den här gången är det dock en spansk produktion - okej, främst en spansk produktion; fler länder är inblandade. Handlingen utspelar sig i två länder och i två familjer (och dialogen är på två språk). I Madrid terroriseras den lille gossen Juan av en slem buseman som kommer om natten. Busemannen är klädd i något slags huva, det går inte att se hans ansikte, och han kallas Hollowface. Juans ömma moder kontaktar en präst för att driva ut monstret.
I London bor lilla Mia, som i en ihålig trädstam hittar en lapp med en liten berättelse om Hollowface. Och samtidigt som denne buseman hemsöker Juan i Madrid, passar han även på att ge sig på Mia. Men hennes handlingskraftige byggarbetare till far, John (Clive Owen), får också se Hollowface och lyckas jaga iväg honom. Hollowface återvänder och John slåss med det mystiska monstret, men när han visar upp övervakningsfilmen för polisen syns inte Hollowface. Det ser ut som om John och Mia slåss med en osynlig fantasifigur. Är detta skräckversionen av MIN VÄN HARVEY?
INTRUDERS får väl sägas vara okej. Jag tyckte inte att den var det minsta otäck eller ens spännande. Jag kände ingen som helst antydan till kalla kårar. Men handlingen är hyfsat intressant, idén med parallella händelser i två länder är bra, precis som de andra, spanska skräckfilmerna är det här snyggt gjort, och Clive Owen, som vi ju alla gillar, lyfter anrättningen en hel del.
Lättskrämda tycker kanske att det här är hur scary som helst, vad vet jag. Själv föredrar jag spansk skräck från 1970-talet.

DVD: Casa de mi Padre

CASA DE MI PADRE (Noble Entertainment)

Egentligen är själva prylen med Matt Piedmonts CASA DE MI PADRE roligare än den egentliga filmen. Manusförfattaren Andrew Steele - eller vem det nu var - fick en fånig idé. Kanske hade han krökat till det, vad vet jag. Gör en parodi på mexikanska B-filmer, såpoperor och westerns! På spanska! Inte nog med att folket bakom filmen lyckats genomföra det här. Spela in filmen. Anlita Jim Hensons bolag för att tillverka medvetet dåliga dummies och dockor. Hyra in en rad kända skådisar - som alla pratar spanska. Nej, filmen gick dessutom upp på bio i USA! Det känns nästan som om det är det som är skämtet.
... Fast jag tycker att filmen är rolig. Jag förstår att den släpps direkt på DVD i Sverige - många lär sitta och klia sig i huvudet och undra vad det är de har hyrt. Jag kan väl dock inte påstå att jag sett så värst mycket mexikansk film. Det är några brottarfilmer. En handfull B-filmer. Och ett par arthouserullar. Mexikanska såpor har jag inte sett alls.
Will Ferrell (som tränade spanska i en månad) spelar den korkade fårfarmaren Armando, vars bror Raul  (Diego Luna) en dag återvänder hem till gården tillsammans med sin nya, raffiga fästmö (Genesis Rodriguez från MAN ON A LEDGE). Raul har dock gått och lierat sig med den slemme gangstern och knarkkungen Onza (Gael García Bernal), som är så ond att han röker två cigariller samtidigt. Den snälle Armando faller från broderns fästmö, och när gårdens framtid hotas, är det Armando som måste bekämpa alla bovar och banditer.
CASA DE MI PADRE är gjord för att se ut som en gammal mexikansk film. En sliten rulle, dessutom. Lätt urtvättade färger, ibland lite repig. Och det ser billigt ut. Antagligen var det hur dyrt som helst att få filmen att se billig ut. Den kostade förvisso "bara" sex miljoner dollar, vilket är väldigt billigt i USA, men de filmer som parodieras kostade bara en bråkdel av detta.
När rollfigurerna rider på hästar och vi får se dem i närbild, är det låtsashästar de sitter på. Ibland agerar de mot väldigt uppenbara kulisser. Handlingen är melodramatisk, ibland högtravande. Actionscenerna är blodiga. Här och var brister man ut i sång, parodier på mexikanska schlagers med konstiga texter.
Jag kan inte spanska och har ingen som helst aning om hur pass övertygande Will Ferrell är som spansktalande - men i mina öron låter han flytande.
Efter eftertexterna dyker Dan Haggerty upp och gör reklam för cigarretter.
Jag tycker att CASA DE MI PADRE är skitrolig. I synnerhet till en öl mitt i natten.

Bio: On the Road

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jack Kerouacs roman "På drift" från 1957 brukar kallas "kultbok". Åtminstone kallades den det förr om åren. En bok alla ynglingar läste, i synnerhet de med romantiska författardrömmar. Tror jag. Huruvida dagens ynglingar kastar sig över boken har jag ingen aning om. Jag gissar att Kerouacs främsta anhängare är 70+. Men det går förstås inte att komma ifrån att "På drift" är ett av 1900-talet mest betydande litterära verk.
Därmed inte sagt att jag har läst den, för det har jag inte. De böcker jag läser filmatiseras aldrig.
Walter Salles förra långfilm; LINHA DE PASSE från 2008, verkar inte ha nått till våra breddgrader. Med undantag för hans bidrag till PARIS JE T'AIME, har jag inte sett något av Salles sedan den onödiga remaken på DARK WATER, som kom 2005 - och som jag glömt att det var han som gjorde. Men här har vi så brasilianarens senaste film, och eftersom vi i Sverige ju inte längre kan svenska och eftersom ingen kommer ihåg "På drift", har den fått behålla originaltiteln ON THE ROAD. Filmen är producerad av Francis Ford Coppola, som försökt göra den i över 30 år.

Engelsmannen Sam Riley, som är känd från huvudrollerna i CONTROL och BRIGHTON ROCK, och som är fascinerande lik Fredrik Wikingsson, spelar centralgestalten Sal Paradise. En ung kille med författardrömmar och som genom hela filmen läser Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Egentligen är Sal förstås Kerouac själv. Handlingen utspelar sig under några år i slutet av 1940- och början av 50-talet, och Sal hänger med sin polare Dean Moriarty (Garrett Hedlund) på resor kors och tvärs över hela landet. Dean vill visst också bli författare och lära sig av Sal, och han läser också Proust, men mest av allt är han en av landets främsta betäckare. Han ligger med allt och alla. Han tar droger. Han har gift sig med- och skilt sig från den i början av filmen sextonåriga Marylou (Kristen Stewart), eller hur det nu var, och han är omgift och har barn med Camille (Kirsten Dunst), som mest sitter hemma och surar. Marylou hänger med på Deans och Sals amerikanska odyssé. Ibland följer även andra med.

ON THE ROAD är en märkligt ofokuserad film. Episodisk, till synes osammanhängande. Och lång. Två timmar och sjutton minuter. Ett tag under filmens första hälft tyckte jag att det hela var rätt påfrestande. Irriterande. Emellanåt direkt sövande. Rollfigurer presenterades och försvann, folk åkte omkring, det hände ingenting speciellt. Det såg ut som en typisk film som tävlar i Cannes, en sådan där väldigt arty film jag sett mängder av i just Cannes (tillsammans med ett uppbåd av sovande journalister från hela världen) - och minsann om inte Salles film tävlade i Cannes. Men det tar sig under andra halvan.
Med jämna mellanrum dyker det upp udda, ibland direkt bisarra typer i handlingen. Små korta, flängda inslag, och de är de som håller intresset vid liv. Viggo Mortensen och Amy Adams är ett konstigt par som lever ett konstigt (och drog- och spritfyllt) liv i en fallfärdig kåk på vischan. Och när man tror att det inte kan vi konstigare, anländer Steve Buscemi i en liten roll som homosexuell handelsresande.
Kristen Stewart brukar alltid ge ett blekt intryck i de filmer hon medverkar. Här är hon dock till sin fördel. Hon är dessutom naken titt som tätt, så de eventuella TWILIGHT-fans som går och ser den här filmen för Stewarts skull lär sätta godiset i halsen. En scen där de åker bil nakna är fantastisk.

Här finns många scener där Sal - och andra - sitter med en cigarrett i mungipan och hamrar på en mekanisk skrivmaskin; den klassiska bilden av den unge författaren, och jodå, visst har väl även jag haft sådana drömmar. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha börjat min karriär med hjälp av en gammal skrivmaskin.
Dock blir jag inte klok på den där Dean Moriarty. Vad ser Sal i honom? Varför ser Sal upp till- och beundrar Dean? Varför umgås de två och hänger ihop under alla de här resorna? Dean är nämlig en väldigt drängig och irriterande typ. Förvisso rolig, men han ger inte intryck av att representera de intellektuellas högborg. Det ser inte realistiskt ut när han läser Proust. Eller när han försöker skriva. Han är bättre på att supa, knarka och lägra damer.

Filmfotot är väldigt bra, miljöerna likaså, det här är ett extremt skitigt 40-tal och bilderna känns autentiska. Till skillnad från dialogen. Replikerna är aningen för konstruerade, för "litterära". Kanske är de plockade direkt från boken, vad vet jag, men ofta känns dialogen inte naturlig. Så här pratade nog inte folk på den tiden. Allra minst ungdomar som gillade att partaja och digga jazz. Det ligger för övrigt en massa jazz på soundtracket och det görs besök på en del jazzklubbar.
En svajig film. Alldeles för ojämn.

  





(Biopremiär 20/7)

Bio: Maria Wern: Inte ens det förflutna

Foton: Phil McCann © 2012 Eyeworks Drama
Det är ingen hejd på dem. De svenska deckarna, alltså. Både i bokform och på TV och bio. Inget ont i det - egentligen. De drar in pengar till branschen och skapar mängder av arbetstillfällen. Men varför ska vissa av filmerna tvunget gå upp på bio? En retorisk fråga; jag vet varför vissa av dem biovisas. Men det spelar ingen roll. Det här är TV-deckare och ser inte ut som något annat.
Anna Janssons hjältinna Maria Wern (Eva Röse) är en ny bekantskap för mig. Jag vet att det redan kommit ett gäng filmer, men dessa har jag inte sett. Och nej, det skulle aldrig falla mig in att läsa någon av böckerna. Men den här nya filmen, som alltså biovisas, har jag sett. Det är därför jag skriver den här recensionen. Å andra sidan, jag skulle ju kunna ljuga och bara hitta på allting - men det gör jag inte.
Maria Wern är polis på Gotland - ett Gotland där ingen pratar gotländska. Förvisso får vi enbart träffa poliser i det här avsnittet, samt Werns gamla klasskompisar, men här finns inte en enda gotlänning i sikte. Historien börjar på fastlandet, där en rullstolsbunden kvinna jagas av en mystisk skuggfigur. Den rullstolsburna mördas.
Samtidigt har polisen Maria Wern problem med en tosing med dolt nummer som hela tiden ringer upp utan att såga något. Och en dag när Wern är ute och kör bil, hittar hon först en liten tygdocka hängande från backspegeln, och sedan funkar inte bromsarna. Wern klarar sig oskadd ur en bilkrasch, men hennes kollegor (Allan Svensson är en av hennes chefer) konstaterar att någon mixtrat med bilens bromsar.

Wern har blivit inbjuden till en klassåterträff på en liten ödslig ö. Det är åtta tjejer som ska festa till det eftersom det gått tjugo år sedan studenten. Poliserna får för sig att eftersom någon är ute efter Wern, är det nog säkrare för henne att vistas på den ödsliga ön (?!). Men inte fan är det säkrare där - det dröjer inte länge förrän en av tjejerna mördas. Och snart en till. Och den åttonde tjejen dök aldrig upp, eftersom det var hon som satt i rullstol.
Både Maria Wern och hennes kollegor misstänker en viss märklig man med psykiska problem, men vi förstår omedelbart att det inte är så enkelt. För självklart måste det väl vara en av tjejerna på ön som är mördaren, eller hur. Och antalet töser - och misstänkta - decimeras snabbt.
Först och främst måste jag säga att Maria Wern - åtminstone i den här filmen - höjer sig aningen över konkurrensen i genren, det vill säga Wallander, Beck och kompani. Och det beror helt och hållet på Eva Röse. Hon är bra i rollen och hon är en bra hjältinna. Man har även sett till att det utsatta tjejgänget spelas av en bra samling. Helena af Sandeberg, Fanny Risberg, Vanna Rosengren, Rebecka Hemse, Frida Hallgren, Mirja Turestedt. Alla representerar de olika typer, alla är lika misstänkta. Vidare så funkar förstås det klassiska upplägget med en samling människor på en isolerad plats det inte går att fly från. Dels tänker vi förstås på Agatha Christie, men självklart finns det ju även lite klassisk slasher à la FREDAGEN DEN 13:E över det här. Här finns dessutom ett fyrtorn, vilket kommer väl till pass under upplösningen.

Men trots dessa positiva kommentarer från mig finns det ingen anledning till att jubla, eller ens gå och se INTE ENS DET FÖRFLUTNA på bio. Det här är återigen bara TV på stor duk. Varför betala hundra spänn för att se det här? Om vi bortser från alla logiska luckor (och de är många), så är det här en simpel film på de flesta sätt. För regin står Erik Leijonborg och här finns inga som helst filmiska extravaganser. Filmfotot är platt och oinspirerat. Det är rakt på. Enkla bildkompositioner. Tråkigt. Banalt. TV-mässigt. Ett mer expressivt filmfoto och mer kreativ regi hade kunnat lyfta denna rudimentära story. Och precis som fallet är med alla de här svenska deckarna, är filmmusiken lika oinspirerad och platt, och ligger som en tjock smet bredd över hela filmen. Inga teman, inga melodier, bara ljud som ska försöka skapa stämningar.
Så även om Maria Wern och den här filmen är bättre än de flesta övriga i genren, är det hela inte så mycket att hänga i julgranen - eller någon annanstans. INTE ENS DET FÖRFLUTNA är i stort sett fullkomligt spänningsbefriad. Fast det är ju klart, det är möjligt att målgruppen (och här har jag mina fördomar) inte sett så mycket spänningsfilm och nöjer sig med sådant här. Eva Röse med kollegor gör dock att man inte lider under filmens gång.
Orsaken till mördarens härjningar är förresten dum och långsökt.
Just det: om du nu trots allt går på bio och ser den här, titta då närmare på scenen där tjejerna försiktigt går ut på kanten till ett brant stup. Även om man bara ser deras siluetter på långt håll, syns säkerhetsrepen de är fastgjorda vid hur tydligt som helst! Har ingen noterat detta under redigeringsarbetet? Det borde ju inte vara alltför svårt att radera. I nästa klipp då tjejerna är i närbild finns förstås inga rep.

(Biopremiär 20/7)

TOPPRAFFEL! sörjer: William Asher

Efter att man som skräckfilmsfan betat av alla de titlar som togs upp i Studio S på TV, var det dags att plöja igenom alla de filmer som bannlystes eller råkade illa ut under Video Nasty-vågen i England, som utbröt 1984. En betydligt digrare lista.

En av de i England förbjudna filmerna, var William Ashers NIGHT WARNING från 1983, som döpts om till BUTCHER, BAKER, NIGHTMARE, MAKER. En rätt trevlig historia med Susan Tyrrell och Bo Svenson. Jag såg den dock inte förrän ganska nyligen och recenserade den HÄR.
NIGHT WARNING var dock inte representativ för regissören och producenten William Asher. Han långfilmsdebuterade redan 1948, och under sin långa karriär - han var verksam fram till 1990 - jobbade han främst med TV. Han skrev, producerade och/eller regisserade avsnitt till serier som I LOVE LUCY (vilket han är mest känd för), THE TWILIGHT ZONE, BEWITCHED, THE DUKES OF HAZZARD och PRIVATE BENJAMIN; serien som följde långfilmen TJEJEN SOM GJORDE LUMPEN.
När det gäller bioproduktioner kommer Asher främst att bli ihågkommen för sina bikinifilmer från 1960-talet. Han gjorde en hel hög ungdomsfilmer i strandmiljö. BIKINI BEACH, BEACH BLANKET BINGO och HOW TO STUFF A WILD BIKINI är några av dem.
William Asher skulle fylla 91 i augusti.

WILLIAM ASHER

1921 - 2012

R.I.P.

DVD: Columbus Circle

COLUMBUS CIRCLE (Universal)

Columbus Circle är en staty föreställande Columbus. Som står i en cirkel. I New York. Och runt denna cirkel - eller snarare rondell - ligger det en massa lyxiga butiker och exklusiva bostadshus. Den här thrillern, i regi av George Gallo, utspelar sig till större delen i ett av dessa hus, i vilket en gammal dam blir mördad. I lägenheten mittemot damens bor den mystiska Abigail (Selma Blair), som inte lämnat sin bostad på åtskilliga år. Hon håller kontakt med omvärlden via dörrvakten Klandermann (Kevin Pollak, som även skrivit manuset tillsammans med Gallo, samt varit med och producerat), till vilken hon skjuter ut meddelanden under dörrspringan.  Men nu måste polisen som leder utredningen (Giovanni Ribisi) få komma in och ställa några frågor.
Snart flyttar det in ett nytt par i den mördades lägenhet; Charles och Lilian (Jason Lee, som varit med och producerat även han, och Amy Smart). De må vara rika som troll, men han visar sig vara en suput och kvinnomisshandlare. Abigail har inget annat val än att ta hand om den utsatta Lilian, som hon så smått börjar umgås med. Dock är Abigail noga med att inte låta sin hemlighet avslöjas - hon är nämligen inte den hon utger sig för att vara. Och hon är väldigt, väldigt rik. Men hon är inte ensam om att inte vara den hon utger sig för. Det verkar som om alla smider lömska planer i den här historien.
Jag blev aningen ställd när jag såg den här filmen. Visste inte riktigt vad jag skulle tycka. På det hela taget är den en ganska originell och intressant liten thriller. Vart ska allt leda? Vad är det som sker? Vilka är alla de här personerna? Vad är de ute efter? Det är en elegant film; eleganta miljöer, elegant filmfoto. Det är gott om kompetenta och välkända skådisar - förutom de ovannämnda, spelar Beau Bridges en läkare; skum även han, och gamle, fine Robert Guillaume (Benson i LÖDDER - och som fyller 85 i år) har en liten roll.
Men någonstans på vägen försvinner thrillerelementet för att inte återkomma förrän slutet nalkas. Åtminstone försvinner det till en viss del. Det blir mer ett mörkt drama. Hur ska Abigail hantera sina nya grannar och den påtvingade vänskapen med Lilian? Vilka är de - och vem är Abigail? Alla ränker som smids blir aningen för långsökta, ett par skeenden för otroliga - men jag får ändå säga att COLUMBUS CIRCLE trots allt är en hyfsat trevlig film. Den funkar bra mitt i natten till ett par koppar kaffe och digestivekex. Jag gissar att den funkar lika bra, om inte bätte, tillsammans med ett par glas rött.
Kul att åter få se Amy Smart i en stor roll - men det känns allt lite konstigt att hon inte längre är 22. Fast Selma Blair, som plötsligt gått och blivit 40, ser likadan ut som hon alltid gjort. Gurglar hon sig i balsameringsvätska varje morgon?

DVD: Man on a Ledge

MAN ON A LEDGE (Nordisk Film)

Jag läste några recensioner av MAN ON A LEDGE i amerikanska och engelska magasin när filmen gick upp på bio där. Recensionerna var relativt ljumma, i vissa fall mycket ljumma. Så pass att jag när den här DVD:n anlände inte mindes vad filmen skulle handla om. Dessutom är ju titeln faktiskt skittråkig. Förvisso är den helt korrekt, men ändå - det låter ju som en pretentiös arthouserulle. Men jag tittade på filmen - och jag tillät mig att bli lite överraskad.
För regin står långfilmsdebuterande Asger Leth och i huvudrollen ser vi Sam Worthington. Worthington spelar polisen Nick Cassidy, som när filmen börjar tar in på ett flott hotell i New York, och efter att ha ätit middag klättrar han ut genom ett fönster och ställer sig på en avsats. Polis, brandkår och media anländer, nyfikna New York-bor tittar på (och vill att han ska hoppa), och i en flashback får vi veta att Cassidy nyligen rymt från fängelset, där han suttit inlåst efter att ha stulit en diamant värd 40 miljoner dollar av den slemme Ed Harris. Nick Cassidy hävdar att han är oskyldig.
Elizabeth Banks är en polispsykolog som på begäran av Cassidy själv försöker prata den självmordsbenägne till rätta. Och samtidigt befinner sig Cassidys bror (Jamie Bell) med flickvän (Genesis Rodriguez) i byggnaden mittemot. De står i radiokontakt med Cassidy - så tydligen har de något i görningen, det finns en helt annan orsak än självmordstankar till att Cassidy står där ute på avsatsen.
Handlingen i MAN ON A LEDGE är så långsökt att murbruk krackelerar. Hur i helvete kom huvudpersonerna på den här planen för att genomföra sin kupp? Nick Cassidy måste ha världens bästa balanssinne och total avsaknad av höjdskräck. Mot slutet blir det rena rama Spindelmannen av det hela.
Men: trots detta, det fulkomligt orimliga, är det här en underhållande film, ibland riktigt rafflande. Filmen består förstås av en massa annat mer än en kille som står på en avsats och hotar med att hoppa. Här finns en hel del actionscener, slagsmål, biljakter och tempot är högt. Vidare hittar vi ett par andra kul skådisar förutom de ovan nämnda. Edward Burns är en trött polis som inte gillar psykologen. William Sadler jobbar på hotellet. Kyra Sedgwick är en illa omtyckt TV-reporter.
Sam Worthington brukar jag tycka är en trist kille. Han var så oerhört trist som hjälten i AVATAR att jag glömt att det faktiskt var han. Han var lika trist i TERMINATOR: SALVATION. Som Perseus i CLASH OF THE TITANS och WRATH OF THE TITANS försvann han i den allmänna uselheten. Men i MAN ON A LEDGE funkar han riktigt bra. Han är bara hård och sammanbiten från början till slut.
MAN ON A LEDGE funkar utmärkt som underhållning en fredagkväll. Eller varför inte en onsdagkväll?

DVD: Treasure Island - Skattkammarön

TREASURE ISLAND - SKATTKAMMARÖN (Atlantic Film)

Det finns otaliga filmatiseringar av Robert Louis Stevensons "Skattkammarön" - och jag försöker påminna mig om jag faktiskt har sett någon av dem. Bortsett från Antonio Margheritis TREASURE ISLAND IN OUTER SPACE med Anthony Quinn, David Warbeck och John Morghen. Jag har en vagt minne av att jag som barn såg en gammal svartvit version - men det kan ha varit en annan piratfilm. När jag var barn visade TV inget annat än pirat-, musketör- och cowboyfilmer. Minns jag det som.

Däremot hade jag som barn en kraftigt förkortad, rikt illustrerad version av boken, utgiven på Carlsen/if, och jag tyckte att den var väldigt spännande. I alla fall bilderna. Som liten pilt började jag till och med att göra en serieversion av boken. Dock hade jag inte fattat att all text i boken inte måste vara med i min serieadaption, så jag gav upp efter en sida.

Den här splajsans nya, DVD-aktuella filmatiseringen är en knappt tre timmar lång TV-film som ursprungligen visades i två delar. För regin står Steve Barron, som en gång i tiden gjorde den första TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES-filmen. Jag insåg snart att jag egentligen inte riktigt vet vad SKATTKAMMARÖN handlar om. Rättare sagt: jag minns i stora, väldigt stora drag vad det går ut på - förstås - och de flesta namn är välbekanta. Men jag kände inte igen många av turerna i den här versionen. Fast det är ju klart, kanske har filmmakarna ändrat och stökat om hej vilt, vad vet jag.

Donald Sutherland står för ett minimalt phone-in-performance som kapten Flint, som gömt sin skatt på en ö och ritat en karta. Det stora affischnamnet är Eddie Izzard, som gör en förhållandevis sympatisk Long John Silver, och som vill komma över kartan. Toby Regbo är den unge Jim Hawkins, som råkar komma över kartan och beger sig ut på sjön med piraterna. Halvvägs in i filmen dyker Elijah Wood upp som den på ön strandsatte Ben Gunn. Han har blitt tosig i huvet.

Barrons film inleds med märkligt fula, billiga förtexter och återhållsam, rätt vissen musik. Det kändes inte alls som att jag skulle få uppleva ett episkt piratäventyr. Och nej, det fick jag inte heller. Filmens första halva är besynnerligt tradig och händelselös, och det ser lika billigt ut som förtexterna. Det är mest en massa människor som pratar. Miljöerna är sparsmakade. Emellanåt har man försökt tuffa till det händelselösa med hjälpa av fräsig klippning och andra effekter, men det funkar inte alla och ser mest jönsigt och omotiverat ut.

Dock tar det sig under andra halvan. Det blir hyfsat trevligt och underhållande. Men TREASURE ISLAND är allt annat än minnesvärd och kommer inte att göra något som helst avtryck efter sig. Jag gissar att de flesta av de tidigare versionerna är betydligt bättre.

Bio: Take This Waltz

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
1987 var jag på Sandrews i Helsingborg och såg skräckfilmen BLUE MONKEY, som i Sverige kallades INSECT!. Jag minns att jag undrade varför en liten B-film som den biovisades i Sverige - men mer minns jag inte av filmen. Allra minst att Sarah Polley medverkade i den. Kanadensiskan Polley var bara en liten tösabit då, och sedan dess har hon synts i EXISTENZ, GO, DAWN OF THE DEAD, MR NOBODY och SPLICE. Och nu regisserar hon också.
TAKE THIS WALTZ, som Polley även skrivit, är egentligen urtypen för en film jag inte borde tycka om. Nu är den förvisso kanadensisk, men den är gjord i det där typiska American Independent-stuket. Lätt arty-farty. Smått pretentiös. Några inte helt psykiskt stabila rollfigurer. Vardagsrealism. Bara en sådan sak som att bilden är helt ur fokus (konstnärligt!) när filmen öppnar, det bådar ju inte gott.
Öppningsscenerna fick mig annars att tänka på Doris Wishman. Närbilder på Michelle Williams' ansikte, närbilder på Michelle Williams' händer som häller kaksmet i formar, och främst många och omotiverade närbilder på Michelle Williams' fötter. För att undvika att filma storbystade icke-skådespelerskor stapplande försöka säga sina repliker, brukade B-filmsdrottningen Doris Wishman istället filma deras fötter.
Nå. Trots alla dessa varningslampor måste jag säga att jag gillade TAKE THIS WALTZ. Jag överraskade mig själv med att tycka så.

Michelle Williams är Margot, som jobbar med att redigera resebroschyrer. På ett uppdrag i Nova Scotia träffar hon konstnären Daniel (Luke Kirby), som hon senare hamnar bredvid på flyget hem till Toronto. Väl hemma visar det sig att Daniel bor i huset snett över gatan - han och Margot är grannar utan att någonsin ha sett varandra (vilket ju är lite märkligt).
Fast nu är ju Margot gift med den snälle Lou (Seth Rogen), som skriver kokböcker och tillbringar dagarna med att tillaga kycklingrätter. De har varit gifta i fem år, nu verkar äktenskapet ha gått i stå och de ser ut att ha det lite småtradigt. Men de försöker göra det bästa av situationen.
Margot fortsätter dock att träffa Daniel. Hon har gått och blivit kär i honom. Och han i henne. Hon vill inte såra den snälle Lou, men snart går det som det går.
TAKE THIS WALTZ är lång och långsam. Egentligen är handlingen rätt ointressant. Been there, done that. Daniel är en hyfsat trist snubbe; visst, han försörjer sig som rikshaförare, vilket är originellt, men annars förstår jag inte riktigt vad Margot ser i honom. Lou är betydligt mer sympatisk; rolig och lite tjock. Fast det är ju klart, han är väl inte spännande som Daniel. Margot själv är gullig och charmig. Michelle Williams är egentligen inte min typ alls, och ofta tycker jag inte att hon är något speciellt som skådis - och jag förstår inte varför hon Oscarnominerades för sin insats i MY WEEK WITH MARILYN. Men här gillar jag henne.

Jag har aldrig varit i Toronto och har egentligen ingen uppfattning om hur staden ser ut. Jag tänker mest på David Cronenbergs tidiga filmer med hotfulla, gråblaskiga, nästan skandinaviska miljöer. Polleys film utspelar sig mest i väldigt pittoreska, färgstarka kvarter. Och ja, emellanåt ser det ut som Skandinavien. I synnerhet bilderna från Nova Scotia. Filmfotot är väldigt bra och besitter en tilltalande lyster, och antagligen är detta faktum en bidragande orsak till att jag kom på mig med att tycka om filmen.
Sarah Silverman dyker upp som Margots alkoholiserade kompis. Vi utsätts för flera nakenscener, Williams är inte sen att slänga kläderna, och en duschscen i ett badhus är härligt omotiverad. Tyvärr förstörs den av några smällfeta kärringar som också duschar. Bakläxa för det. En lång sexscen är överraskande vågad. För att betona det vardagsrealistiska förekommer det även scener där Margot kissar. Seth Rogen behåller byxorna på.
Seth Rogen är förresten kanadensare, vilket jag inte kände till. Även Luke Kirby är kanadick, medan Williams och Silverman är amerikaner.
Kanske är det ett överbetyg jag sätter här under, och TAKE THIS WALTZ är ingen film jag kommer att se om i första taget, men jag fann filmen märkligt tilltalande, lite rar, ibland rolig, och den är välspelad och välgjord. Dessutom är det inte varje dag vi hör The Buggles på ett filmsoundtrack.

  







(Biopremiär 13/7)