DVD: The Grey

THE GREY (Noble Entertainment)

Jag drog mig faktiskt för att se den här. Förvisso har filmen fått hyfsad kritik utomlands, där den gick på bio. Och Liam Neeson har ju de senaste åren ändrat inriktning och gått från att vara en torrboll till en redig karlakarl. Och regissören Joe Carnahan har regisserat NARC och THE A-TEAM. Visst, han gjorde även den vissna SMOKIN' ACES, men det bortser jag från.

Men allvarligt talat. Ett gäng män som traskar runt i Alaskas snöiga vildmark, förföljda av vargar, i två timmar - nej, det låter inte lockande.

Jag såg dock filmen - och den visade sig vara exakt som jag misstänkte. Neeson är jägaren Ottway, som lider av hjärtesorg. Han sörjer sin döda hustru. Han sörjer henne så pass mycket att han tänker ta livet av sig. Men han kommer på bättre tankar och kliver ombord på ett flygplan med oljeborrare som ska fraktas hem till civilisationen.

Det går inte så bra. Ottway somnar ombord - och vaknar inte förrän planet störtar mitt ute i ingenstans. Det är kallt, snöigt och jävligt. En handfull karlar har överlevt, och eftersom Ottway är den manligaste av dem, tar han kommandot under deras försök att överleva och återvända till civilisationen. Vilket i princip är omöjligt. Hur ska någon kunna hitta dem där i Alaska skogar? Och så har de ju det där problemet med vargarna. De är förföljda av vargar, omringade av vargar, dygnet runt. Ibland attackerar de grå bestarna och decimerar antalet överlevande. Fast dessa oljeborrare verkar även vilja decimera sig själva, eftersom de - självklart - har svårt att hålla sams. De bråkar och slåss och ställer till det för sig. Tur att Ottway är en karl som står stadigt. Han är så rejäl att han även lyckas nita en varg. Han har hårda nypor.

Liam Neeson är förstås bra - men i övrigt tyckte jag att det här var segt och tråkigt, och bitvis löjeväckande pretentiöst. Nu är jag förstås fullkomligt ointresserad av djur och natur. Jag är så ointresserad man kan bli. Att dumpas ute i naturen är en vision av helvetet - att dumpas i ett öde snökaos är sju resor värre än helvetet. Jag är väldigt, väldigt glad att jag inte var med på den här inspelningen (som för övrigt ägde rum i British Columbia, Kanada).

Jag hade svårt att hålla isär rollfigurerna, bortsett från Neeson och en svart kille. Stora skägg, långt nerdragen mössa. Ofta är det natt och mörkt. Alla ser likadana ut, alla är rätt osympatiska. De klarar inte av att säga en mening utan ett "fuck" eller "motherfucker". Lite då och då tänker Ottway på sin fru. Det blir softa och skira slowmotionbilder. Poetiskt värre. Även de andra upplever sådant emellanåt. En kille ligger i en buske och håller på att dö, och då ser han sin dotter komma vandrande mellan träden. Det ska väl vara "fint", men jag tycker bara att det är jönsigt.

Scenerna med vargarna, i synnerhet när de attackerar, imponerar (Howard Berger och Greg Nicotero står för effekterna), men jag tyckte aldrig att det blev speciellt spännande. Filmen varar dessutom en evighet.

Fast det är klart, om du är en frisksportare och gillar att titta på långa tagningar av vita berg och skogar, så är det här filmen för dig.

Jag blir hellre jagad av dvärgar.