Bio: Mörkt vatten

Foton copyright © 2012 Holding Hands Sweden

Det är ingen hejd på eländet. Vad är det med svenska filmare idag? När jag blickar tillbaka på de svenska filmer jag recenserat de senaste åren, noterar jag att jag delat ut ettor och tvåor i betyg till majoriteten. Och till skillnad från så många andra, svenska kritiker, tycker jag inte att jag ska behöva vara snäll bara för att det är en svensk produktion. En dålig film är en dålig film. Punkt.

"Sommarens hetaste thriller" står det i annonserna för Raphael Edholms MÖRKT VATTEN. Det här är väl snarare sommaren kallaste thriller. Nej, förresten - "kall thriller" kan tolkas som positivt; isande och spännande. Hmm. Återstår väl bara att kalla filmen "sommarens mest pissljumma thriller".
År 2006 regisserade Edholm filmen BABAS BILAR. En rätt märklig pryl. Förvisso intressant, men märklig - och långtifrån bra. Edholm hade försökt göra något slags actionkomedi av hipp, cool, amerikansk modell, komplett med ironiskt våld, men placerat i ett lika trist som vintrigt Sverige. Det funkade inte alls. När Edholm nu återvänder till registolen (efter att ha agerat italienare i två GÖTA KANAL-filmer), gör han det med vad som säkert är tänkt ska vara en tät, klaustrofobisk, svettig, psykologisk och existentiell thriller. Och nej, MÖRKT VATTEN har inget med den japanska rysaren DARK WATER att göra. Eller dess amerikanska remake. Eller den italienska DARK WATERS. Eller någon annan film med dark, water, mörkt och vatten i titeln.

Sverrir Gudnason från HUR MÅNGA LINGON FINNS DET I VÄRLDEN? spelar Daniel, som jobbar på en mäklarfirma. Han är dessutom på väg att bli delägare. Chefen Magnus är gift med Marie (Helena af Sandeberg) och han skickar iväg Daniel och Marie för att se över ett hus som ska säljas. Magnus vet dock inte om att Daniel och Marie har en affär. De tänker ta tillfället i akt och tillbringa helgen i den tomma lyxkåken, som ligger på en ö i Mälaren.

Medan de fula förtexterna rullar får vi se Daniel och Marie åka båt. I en evighet. De åker och åker och åker. Det är rena rama ÅSA-NISSE I REKORDFORM. Och vi får se vattnet och öarna och den vackra svenska naturen och allt annat traktens turistnäring vill att vi ska se. Allt lätt suddigt. Jag vet inte vad de använt för kamera, men liksom i så många andra svenska filmer, är alla flygbilder aningen ur fokus och ser ut att vara filmade med VHS-kamera. Och hela tiden spelas en enerverande syntlåt. Dytte-dytte-dytte-dytte-dytte-dytte! MÖRKT VATTEN är försedd med den sämsta svenska filmmusiken på bra länge. Och det tycker jag inte av den anledningen att jag inte var syntare på 80-talet. Det här är fascinerande uselt.

Okej, Daniel och Marie kommer fram, och Daniel blir genast förbannad på ett äppelträd. Men skit i det, nu ska det ätas och drickas gott, och så ska det gökas. Helena af Sandeberg försöker genast sätta svenskt rekord i nakenscener. Så fort tillfälle ges kastar hon kläderna. Ibland missade jag dialogen, eftersom jag bara satt och stirrade på hennes bröst. Fast jag missade inte något viktigt. Vad gäller dialog. De badar bastu i en scen. Bra val av miljö och man vill klämma in naket i en scen där det bara pratas. Och så bjuds vi på en lång sexscen i köket medan gardinerna fladdrar för vinden. Det här är Near X, som det heter. Vågat värre. Av någon anledning filmar Marie sig själv och sin älskare under en sexakt. Och det är ju inte så smart. Det förstår man ju att den mobilfilmen lär ställa till det.

George har minsann spaden med sig.

Men skulle inte det här vara en thriller? Jo, det skulle det. Det visar sig att de inte är ensamma på ön. Plötsligt dyker en herre vid namn George (Andrzej Chyra) upp. Han tillhör några inhyrda utländska hantverkare som rustar upp kåken och trädgården. Men George skulle ju inte vara där nu under helgen. Fast det skulle ju inte Daniel och Marie heller. George hävdar att han stannade kvar för att jobba klart lite. Fast han ljuger, förstås, det förstår vi på en gång. Och han envisas med att hela tiden dyka upp. Han klampar in när Daniel och Marie gökar. När de äter. Han förvarar sin mat i kylskåpet.
Daniel och Marie försöker vara trevliga. Åtminstone Marie. De bjuder George på middag och vin. Det blir olivolja till maten, eftersom filmen är sponsrad av Zeta. George skulle bara stanna ett par timmar och avsluta det han höll på med, men han blir kvar. Han fortsätter att dyka upp. En kväll bjuder han Daniel och Marie på middag. Det ligger ett kaninhuvud i grytan - "för smakens skull", säger George. På engelska. Han pratar nämligen inte svenska, så stora delar av dialogen är på engelska. Marie ser äcklad ut.

George åker hem och då passar Daniel och Marie på att spela TV-spel, något slags rockstjärne/idol-spel med mikrofoner, och de sjunger "No more Mr. Niceguy". Men inte fan har George åkt hem. Han klampar in i köket igen och gör mackor och dricker sprit.

Tagen på sängen? Nej, men tagen i köket. Och då kommer George och hälsar på.

... Men hallå, skulle inte det här vara en thriller? Nu har det gått drygt en timme och det har inte hänt någonting alls, och eftersom filmen bara vara 77 minuter, börjar det bli bråttom. Således blir det spänning och rysningar på slutet, när George blir hotfull och våldsam och vi får veta varför han häckar på ön. Folk kastas genom glasdörrar. Vi bjuds på en av thrillerhistoriens mest osannolika scener, involverande en swimmingpool, Daniel fasttejpad vid en stol och en stor kniv på poolens botten. Man tar sig för pannan. Förklaringen till Georges beteende är rätt vissen, men det är åtminstone aningen intressant att han vill sprida sitt budskap och sin moral vidare till Daniel och Marie. Allt medan det hamras på en synt på ljudspåret.

Daniel och Marie är väldigt osympatiska. Det är fullkomligt omöjligt att sympatisera med dem och deras situation. I synnerhet Daniel är en slyngel som förtjänar ett kok stryk. Eller att bli uppäten i Amazonas regnskogar. Raphael Edholm har skrivit manuset tillsammans med två andra; det krävdes alltså tre personer för att krysta ihop denna minst sagt utdragna historia. Det mesta är plockat från annat håll. Polanski. Von Trier. Med flera. Filmfotot är trist, MÖRKT VATTEN är en film helt utan stil. Om man nu vill försöka sälja in Mälardalen som lämplig location för filminspelningar och som turistmål, varför gör de en så här ful film?

Det händer ingenting, spännande är det aldrig någonsin, slutscenerna är jönsiga. Förtjänar inte Helena af Sandeberg något bättre än det här? Dessutom verkar Raphael Edholm vara en trevlig snubbe, jag förstår inte varför han envisas med att göra så usla filmer. I det här fallet - liksom i så många andra svenska fall - känns det som om filmskaparna inte ser på andra filmer, som om det inte vet hur man gör.

Framför allt känns det som om filmskaparna inte visste vad de ville göra.

MÖRKT VATTEN är makalöst dålig. Bara det faktum att filmen går upp på bio är befängt.
Ja, herrejävlar ...

(Biopremiär 13/6)