Bio: Ice Age 4: Jorden skakar loss

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden

Det är ganska exakt tre år sedan jag recenserade ICE AGE 3 - DET VÅRAS FÖR DINOSAURIERNA, en film jag inte minns mycket mer av än att jag inte var så förtjust i den. Jag kollade nu upp min recension och blev lite förvånad över att jag faktiskt satte en trea i betyg. Jag minns inte att jag var så positiv. Jag var inte så förtjust i de första två filmerna heller. Jag gillar inte figurdesignen.

Den här nya filmen känns märkligt bekant. Det var inte längesedan jag såg något liknande. Djur instängda bakom raserade berg och uppspruckna glaciärer tack vare naturkatastrofer. Just det, var det inte HAPPY FEET 2 som handlade om något sådant? När ICE AGE 4 börjar håller Jordens kontinenter på att ta sin nuvarande form. Något som ställer till det för de djur och varelser som befolkar planeten. I den här filmen drabbas i synnerhet figurgalleriet från de tidigare filmerna i serien; mammutarna, den sabeltandade tigern, sengångaren Sid och några till.

Mammutfamiljen har problem med sin tonårsdotter. De tycker att hon är olydig som så gärna vill hänga med de coola mammutbrudarna, och hon trånar efter en mammutkille. Nej, man ska hålla sig till familjen, det är viktigast av allt, tycker mammutfarsan och ska hämta hem dottern - men då spricker marken upp. Mammutfarsan, tigern, Sid och någon till hamnar på ett isflak som driver iväg.
Under sin kamp för att komma tillbaka hem träffar flakdrivarna på ett gäng pirater anförda av en apa. En sjörövarsjöelefant pratar skånska. Den sabeltandade tigern blir kär i en tuff sjörövartigertös.
... Och hela tiden kämpar ekorren Scrat febrilt för att få tag i sitt ekollon.

ICE AGE 4 börjar ganska kul, när markytan brister och världen förändras. Men med undantag för Scrats festliga eskapader, är det här inte speciellt roligt. Tvärtom, jag tycker att Steve Martinos och Mike Thurmeiers film är märkligt tråkig och sövande. En massa likartade scener staplas på varandra. Folk jagar varandra. Miljöerna är inte speciellt inspirerade; det är lite för kargt. Och liksom tidigare är jag inte förtjust i figurdesignen. För att göra det hela ännu värre, smetar man konstant på med det i amerikanska familjefilmer så vanliga budskapet att familjen är viktigast av allt och går före allting annat. Kärnfamiljen, alltså. Helyllefamiljen.
Animationstekniskt är det oklanderligt och 3D:n får väl sägas vara okej.

Det som lyfter ett eventuellt biobesök är förfilmen. Jodå, en sådan finns det också. Den heter THE LONGEST DAYCARE och har Maggie Simpson i huvudrollen. Javisst, det är en liten Simpsonsfilm. I 3D. Eftersom filmen är traditionellt  animerad, det vill säga platt, blir 3D:n lite konstig. Men ändå. En kul liten film som är betydligt bättre än huvudfilmen.

(Biopremiär 27/6)