När en film inte pressvisas i Malmö brukar bolagen hävda att det är av säkerhetsskäl. Jo, som bekant är det ju vi, den lilla grupp kritiker, ofta färre än tio, som går på pressvisningarna som smygfilmar och lägger ut på nätet. Ett annat skäl till att en film inte pressvisas här, är att filmen helt enkelt inte dyker upp i tid. Eller så vill distributören inte betala biografpersonalen för att visa filmen för oss (vilket låter som en ärligare formulering av "säkerhetsskäl").
När filmer inte pressvisas i USA, beror det oftast på att filmbolaget inte vill ha dåliga recensioner. Åtminstone inte innan premiären. När de vet att kritikerna kommer att göra tummen ner, struntar bolagen i att visa filmen för dem. CHERNOBYL DIARIES pressvisades inte i USA - däremot fick vi se den här i Malmö. Kors i taket!
Förra veckan, då filmen gick upp i USA, hittade jag ett fåtal amerikanska recensioner av kritiker som lyckats se filmen. Samtliga gjorde tummen ner. Riktigt rejält. Oj, vad de sågade filmen. Därför var förstås mina förväntningar väldigt låga. Dessutom är manuset skrivet av Oren Peli, mannen bakom PARANORMAL ACTIVITY, vilket förstås inte gjorde mig mer sugen på att se det här. För regin står debutanten Bradley Parker.
Det börjar inte så bra. Nej, tvärtom. Det börjar riktigt illa. Handhållen, extrem shaky-cam, dålig upplösning, unga amerikaner filmer varandra medan de reser genom olika europeiska länder. Åh, nej! Inte ännu en found footage-film! Men så snart de resande når målet; Ryssland, övergår det till "vanlig" film. Förvisso filmat med handhållen kamera, men mjuk och följsam sådan.
Chris (Jesse McCartney) med flickvännen Natalie (Olivia Dudley) och kompisen Amanda (Devin Kelley) ska hälsa på hans bror Paul (Jonathan Sadowski), som av någon anledning bor i Ryssland. Planen är att de ska vidare till Moskva, men Paul tycker att de ska få uppleva ett riktigt äventyr. Han har snackat med en biffig ryss som heter Uri (Dimitri Diatchenko) och som tar med turister på udda arrangemang. Tillsammans med en engelsman (Nathan Phillips) och hans norska flickvän med ful frisyr (Ingrid Bolsø Berdal), ska de med Uri i dennes van åka till Pripyat, en stad som evakuerades när katastrofen på intilliggande Tjernobyl skedde. Befolkningen fick bara några minuter på sig att packa och sticka, och staden har nu stått öde i 25 år.
Färden börjar inte så bra. Några vakter vill inte släppa igenom Uri och hans sällskap. Men Uri känner till en annan väg de kan ta, en bakväg, och snart rullar de in i den kusliga, förfallna staden. Och ja, eftersom det här är en skräckfilm går det snart åt helvete för våra huvudpersoner.
Först måste de fly från ett hyreshus efter att en björn (!) plötsligt kommit farande. Sedan visar det sig att något eller någon gnagt av kablar i deras bil, så de kan inte ta sig därifrån. Och när Uri och Chris mitt i natten går ut i mörkret för att undersöka mystiska ljud, attackeras de. Stämmer ryktena att det fortfarande bor kvar människor i Pripyat? Muterade människor? (Du som gissar att svaret är Nej borde gå på bio lite oftare)
Jag blev positivt överraskad av CHERNOBYL DIARIES. Men låt mig ta det negativa först. Huvudpersonerna. Främst Paul och Chris. De är fruktansvärt osympatiska och irriterande. Jag förstår inte vad det är med amerikanska filmare, varför de alltid ska skildra unga amerikaner på semester utomlands som kompletta idioter; jobbiga, obildade typer som inte vet hur man beter sig bland folk. Varför de ska bekräfta fördomarna om sig själva. De här tjänar inget annat än att bli sönderslitna av mutanter. Jag inbillar mig att filmen hade blivit bättre och mer intressant med bara tjejer i gruppen.
Men annars är detta en effektiv liten skräckfilm. Jag måste erkänna att jag tyckte att det var riktigt spännande emellanåt. En del har invänt mot att man exploaterar Tjernobylkatastrofen; att man gör underhållning av denna tragedi - men resonerar man så, kan man inte utnyttja några historiska händelser överhuvudtaget. Andra världskriget, Titanic, Ted Bundy, you name it. Filmen är inspelad i Ungern och Serbien, med stock footage från Pripyat och Tjernobyl. Det hela ser väldigt autentiskt ut.
Parkers film känns som en blandning mellan THE OMEGA MAN (snarare än I AM LEGEND) och RESIDENT EVIL-spelen. Jo, spelen, inte filmerna. De livrädda huvudpersonerna tar sig från rum till rum, allt längre in i komplexet, det blir mörkare och mörkare, och var som helst kan olika och okända fiender lura. RESIDENT EVIL-känslan förstärks ännu mer när de når kärnkraftverkets kontrollrum. Jag tänkte genast på Umbrella Corporation. Och det blir rätt tufft.
CHERNOBYL DIARIES är ingen klassiker, ingen film man minns och ser om, men som svettig skräck, ren och skär sådan utan några underliggande budskap eller ironiska blinkningar, är den bättre än mycket annat i genren vi får se på bio.
Nej, jag trodde inte heller att min recension skulle se ut så här.
(Biopremiär 8/6)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar