På samma bänk i en park

OBS! Bilden har inget med texten att göra.

Om nu solen skiner och det är så pass varmt att man kan vistas ute i kavaj, eller kanske till och med bara iförd skjorta eller T-shirt - varför väljer man då att ta på sig fetaste vinterjackan och sätta sig på en bänk i skuggan under träden, där det fortfarande är vinterkallt? Mycket märkligt beteende. Och det är inte bara en person som gör detta medan jag sitter i solen femtio meter därifrån; nej, det är flera stycken.
... Och finns det någon oskriven regel att man måste tilltala sin hund med fjolligaste tänkbara röst? Vore jag hund skulle jag skämmas över husse och matte. Bett dem prata ordentligt.
Jag läser DN Söndag där på bänken i solen.
Hmm. En intervju med Blondinbella. Märklig karriär. Ointressant artikel.
Lite senare i tidningen blir det däremot betydligt mer intressant. En rad framgångsrika, svenska deckarförfattare besvarar samma uppsättning frågor. Jag tänker ibland att jag borde skriva en deckare. Kanske specialanpassad för Tyskland. En deckare som säljer som smör, säljs till en massa länder, eventuellt filmatiseras och som gör mig svinrik. Men det faller på att jag inte är speciellt intresserad av deckare. Med undantag från gamla hårdkokta kioskdeckare, läser jag aldrig deckare. Okej, jag läste en i vintras; Jan Sigurd har börjat skriva deckare tillsammans med sin kusin och jag läste den första. Om Sigurd blivit rik som ett troll på boken vet jag inte.
Skulle jag försöka mig på att skriva en deckare lär det dessutom bli extra svårt, eftersom jag inte vet ett skvatt om polisarbete. Jag är inte intresserad av polisarbete.
Jag får väl skriva en spänningsroman i en annan genre istället. Skräck får det bli.
Men tillbaka till de där intervjuerna i DN. Ett par av de här deckarförfattarna sa intressanta saker. Som pseudonymen Hans Koppel, 48, vars böcker jag förstås aldrig läst. DN ställer frågan "Har dina deckare något budskap?". Koppel svarar:
- Absolut inte! Budskap är det mest förfärliga som finns.
Vilket utmärkt svar! Jag funderar på att klippa ut detta och fästa på kylskåpsdörren. Eller annan dörr. Jag är så förbannat trött på alla budskap och kravet på budskap. När jag var som mest aktiv som serieförfattare, frågade en del människor "Men vad vill du med dina serier?". Vaddå, vad jag vill med dem? Jag vill att folk ska köpa dem, uppskatta dem, inte kräva pengarna tillbaka, rekommendera dem till andra, och köpa nästa grej jag producerar. Det är vad jag vill. Det finns inget värre än folk som först sitter och klurar ut ett "viktigt" budskap och sedan anpassar produkten - eller konstverket - efter detta. Det blir aldrig bra.
Sedan har det förstås hänt att det omedvetet smugit sig in budskap i mina prylar ändå, oftast i form av ironiska kommentarer och detaljer.
Jag vänder på sidan, och där svarar Kristina Olsson, 33, på samma frågor. Henne har jag aldrig hört talas om. Den andra frågan lyder "Har du gått någon skrivarkurs?". Olsson svarar:
- Aldrig. Jag tror att det man lär sig genom att skriva och läsa inte går att lära sig på något annat sätt, ju mer man skriver och läser, desto duktigare blir man på hantverket.
Så sant, så sant. Jag har alltid varit skeptiskt till skolor och kurser där man ska utbildas till kreativa och konstnärliga yrken. Vanligtvis brukar de här utbildningarna inte skada, så tillvida man inte har en lärare som lyckas motverka den spontana kreativiteten - men folk verkar tro att man per automatik blir en bra författare, konstnär, serietecknare eller filmare bara för att man gått något kurs. Vilket man inte blir om man är talanglös.
Fast jag ska kanske inte komma här och komma. Jag är kanske usel som romanförfattare. Jag är kanske inget vidare annars heller och bara inbillar mig att jag är bra. Men nu vet jag förstås att väldigt många gillar det jag skriver. Och jag har ju blivit publicerad på väldigt många ställen. Dessutom tycker Jan Sigurd att jag skriver roligt. Jag litar mer på honom och andra författare och läsare, än på någon handledare.
En grupp människor kommer traskande längs gångstigen. Solen steker. Jag noterar en något kraftigare man i sällskapet, han pratar stockholmska och har blivit högröd i ansiktet. Tydligen har han bråttom och börjar jogga. Sällskapet passerar bänken jag sitter på. Den solglasögonprydde killen som går sist vänder sig mot mig och utropar "Halleåå!".
Det är Jan Sigurd.
Jag reser mig och vandrar bort mot Stortorget. En av gatorna därmellan är ödslig så när på en man som kommer cyklande mitt i gatan. Full patte. Oj, vad han cyklar. Det visar sig vara Fredrik Gertten. "Halleåå!" ropar jag. "Halleåå!" svarar han.