Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jag hade förväntat mig en redig tösafilm. En typisk tjejfilm av stora mått. Därför blev jag förvånad när jag kom på mig själv med att sitta och skratta åt en hel del i denna komedi i regi av Kirk Jones, som tidigare gjort den hemska NANNY MCPHEE. Åtminstone i början.
Vi får följa en samling par som först inte verkar ha något med varandra att göra eller mer gemensamt än att de väntar barn. Cameron Diaz är Jules, framgångsrik programledare för ett sådant där TV-program där tjockisar ska banta. Hon bor (självklart i en lyxvilla) ihop med en dansör, och de två tävlar i en variant på LET'S DANCE. Efter att ha vunnit finalen spyr Jules i pokalen - hon är gravid.
Jennifer Lopez är den fattiga frilansfotografen Holly (som trots fattigdom bor i en jättelägenhet), som är gift med en videoklippare. De beslutar sig för att adoptera ett barn från Etiopien. Elizabeth Banks är Wendy, som driver en butik med babysaker och som har skrivit en barnbok om amning. Hon väntar barn med Gary (Ben Falcone), vars far är stenrik, bor i lyxvilla och gillar margaritas - farsan spelas av Dennis Quaid, och han väntar tvillingar med sin 25-åriga hustru (Brooklyn Decker).
Slutligen råkar unga söta Rosie (Anna Kendrick), som säljer osträtter från en ostbil, bli på smällen efter en het natt tillsammans med en föredetta pojkvän, som säljer baconrätter från en baconbil.
Dessa graviditeter leder till diverse incidenter och förvecklingar. I synnerhet männen har problem med att klara av situationen. Det figurerar en liten klubb, The Dudes, bestående av nyblivna farsor som promenerar med sina bebisar. De hävdar att klubben är som Fight Club, fast de slåss inte. Chris Rock är en av medlemmarna.
Okej. Dennis Quaid är fullkomligt fantastisk i den här filmen. Han är verkligen skitrolig som föredetta racingstjärna och partysnubbe av stora mått. Flera andra rollfigurer och händelser är också mycket roliga. Chris Rock har en liten son som är fruktansvärt korkad. Thomas Lennon är en valhänt och lagom misslyckad typ - och kul.
Men kvinnorna, då? Är inte de roliga? Nja ... Jo, kanske. Lite grann. Banks och Decker blänker till emellanåt, men i Banks' fall handlar komiken mest om att skrika hysteriskt. Diaz' rollfigur är egentligen lite osympatisk. Lopez' är meningslös.
Efter ett tag övergår WHAT TO EXPECT till att bli en renodlad tjejfilm. Ur en mans ögon betraktad. Och snart börjar den även predika. Det är en jävla massa tjafs om "mirakel" och "gåvor" och folk håller tal på olika sätt; Banks håller ett "fint" anförande på en mässa och utan förvarning går Rock igång och håller en moralisk föreläsning och hur mycket han och hans vänner älskar att vara fäder. Och herrejävlar, när Lopez med make anländer till Etiopien (i scener inspelade i Sydafrika, även om de lika gärna hade kunnat skjuta dem på en back-lot i Hollywood) och hämtar ungen, deltar de i en religiös ritual där alla glatt ber och hojtar amen.
Historien om Rosie och hennes kille verkar vara plockad ur en annan film; ett romantiskt ungdomsdrama.
Filmen är lång som ett ösregn, den blir bara längre och längre, och ju längre den pågår, desto mer känner jag hur mitt betyg sjunker.
WHAT TO EXPECT är förstås väldigt amerikansk; det förekommer en sådan där "baby shower", vilket jag aldrig riktigt begripit vad det är, och den sker i överdådig lyx. Oavsett hur lite pengar man har, måste man köpa stort hus när man ska få barn. Och man diskuterar huruvida man ska låta omskära sin son eller ej. En diskussion som känns mycket märklig. Det är ju skitkonstigt att detta ens övervägs i ett modernt land som USA. Diaz råkar säga "fuck" i ett direktsänt TV-program varpå Quaid flinar att censorerna kommer att älska detta.
... Om man kapat filmen med en halvtimme och byggt ut Quaids roll, hade detta kunnat bli en riktigt bra komedi. Nu blev det en tantfilm med några roliga inslag.
Plus för att gamla fina "Why don't we get drunk and screw" spelas i en scen.
(Biopremiär 25/5)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar