Bio: Men in Black 3

Foton copyright (c) Sony Pictures

Jag vet inte varför, men någon gång 1990 införskaffade jag den amerikanska serietidningen Men in Black; en trenummers miniserie från independentförlaget Aircel. Jag gissar att jag köpte grisen i säcken; jag bara beställde den från en katalog utan att ha sett vare sig omslag eller inlaga. Jag tyckte nog att konceptet verkade intressant. Men tidningen gjorde inget som helst intryck. Serien, av Lowell Cunningham och Sandy Carruthers, var lika trist som övriga, slarviga grejor Aircel gav ut. Aircel köptes efter ett par år av Malibu Comics, och kort därpå köpte Marvel Comics upp Malibu.

När filmen MEN IN BLACK kom 1997 kopplade jag först inte att den var baserad på den gamla Airceltidningen. Visst var konceptet detsamma, folk hette likadant, men det kändes för osannolikt att Hollywood skulle göra en storfilm baserad på den där lilla bortglömda tidningen. Dessutom stod det något om "based on the Marvel Comic" i förtexterna. Eller om det nu var eftertexterna. Men jodå. Det stämde.

Jag har inte sett den första filmen på väldigt länge. Jag vill minnas att jag tyckte den var rätt kul. Film nummer två kom 2002 och jag har för mig att jag tyckte att den var bättre än ettan, men det var jag nog ensam om. Jag har inte sett den sedan den kom.

När nu del tre kommer, har det alltså gått tio år sedan senast. Det är inte utan att jag undrar varför man tvunget ville göra en MEN IN BLACK 3. Fanns det verkligen en efterfrågan? Och en stor del av målgruppen var ju knappt född när den första filmen kom.

Liksom tidigare står Barry Sonnenfeld för regin och filmen öppnar med att en ond och enarmad skurk; Boris the Animal (Jermaine Clement), rymmer från en fängelse på månen, där han suttit inspärrad i över fyrtio år. Han är besatt av hämnd - han ska döda den som sköt av honom armen. Denna person är K (Tommy Lee Jones, förstås). Eftersom Boris även vill få armen tillbaka är planen att med hjälp av en liten manick åka tillbaka i tiden och döda K innan han hinner vanställa Boris.

J (Will Smith, förstås, i sin första film på fyra år) är ute på uppdrag tillsammans med K, men när J nästa dag anländer till MIB:s kontor är det ingen som vet vem K är. Till slut berättar nya chefen O (Emma Thompson) att K dött fyrtio år tidigare. Historien har skrivits om utan att J märkt det. Onda rymdvarelser börjar plötsligt att invadera Jorden, så för att stoppa detta samt väcka liv i K, måste J få tag på tidresemanicken, åka tillbaka till 1969, stoppa Boris och rädda K.

Sagt och gjort. J hamnar i 1969 och det dröjer inte länge innan en ung K (Josh Brolin) dyker upp. Förvirring uppstår innan de två börjar samarbeta för att stoppa Boris, som det plötsligt finns två av.
Josh Brolin är väldigt bra som en ung Tommy Lee Jones. De har onekligen likartade drag och de pratar likadant. Fast jag kan inte påstå att Brolin ser ut att vara 29, som K hävdar att han är. Jag inbillar mig att Will Smith ser likadan ut som han alltid gjort - men han och Brolin är lika gamla. De är 44. Och Brolin ser ut att vara 44. Vilket Smith inte gör. Tvättar han sig med balsameringsvätska?

Som helhet är MEN IN BLACK 3 inget speciellt. Den känns onödig och lite halvtrist. Här och var blänker det till, det dyker upp lustiga rymdvarelser, Emma Thompson är rolig, och visst lyckas Smith, Jones och Brolin skjuta iväg några oneliners. Men filmen är saggig och ointressant. Man har inte gjort något av det faktum att en stor del av filmen utspelar sig 1969. Det första som händer J detta årtal är att två rasistiska poliser behandlar honom illa, eftersom en svart man omöjligt kan bära dyr kostym och köra en flott bil. Sedan hamnar de på The Factory, där Andy Warhol och New Yorks innefolk festar loss (kul idé). Slutuppgerelsen sker på Cape Canaveral när månraketen ska skjutas upp. Men det är allt. J råkar inte ut för några kulturkrockar och 60-talsmiljöerna är för få.

MEN IN BLACK 3 är hyfsat underhållande och lättglömd. Den är även i 3D, men som så ofta är fallet märks detta faktum knappt alls.

(Biopremiär 23/6)