Nu blir det toppraffel utan like här på TOPPRAFFEL! Snacka om fetaction. Rockvideoklippning.
Rättare sagt: Nä, nu blir det precis tvärtom. ELENA är ett ryskt drama av Andrei Zvyagintsev som gjorde ÅTERKOMSTEN. Och nog för att det här är ryskt, alltid. Det är väldigt ryskt. Så till den milda grad att filmen tenderar parodi på rysk konstfilm.
Det börjar med några trädgrenar i förgrunden. Bakom dessa ser vi ett par fönster till en lyxvåning. Solen håller på att gå upp, fåglar kvittrar och kraxar. Därefter får vi se den till synes tomma lägenhetens interiörer i olika vinklar. Efter ett antal minuter upptäcker vi en äldre, överviktig kvinna som vaknar i sin säng. Detta är Elena (Nadezhda Markina). Hon stiger upp och väcker sin make Vladimir (Andrey Smirnov), som sover i ett annat rum. Efter badrumsbesök äter de frukost. Vladimir är nöjd med gröten.
Nu är det dags för dagens sysslor. Elena tänker hälsa på sin slarver till son. Sonen bor med sin familj i en sunkig lägenhet i en slummig förort. Han är arbetslös och i kraftigt behov av pengar. Han är även asocial och lite av ett rövhål - vilket även gäller för hans avkomma; Elenas barnbarn. En tonåring som bara vill spela TV-spel och äta chips. Men det är väl i princip vad hans far också gör dagarna i ändå.
Elena tror att den stenrike Vladimir nog kan gå med på att låna pengar till sonen. Men det är inte Vladimirs son - Vladimir och Elena har bara varit gifta några år. Och han tycker att grabben är en lat slarver som borde göra något åt sin situation. Dessutom har han inte betalat tillbaka det förra lånet. Nä, icke sa Nicke, han ska minsann inte få låna några stålar, tycker Vladimir, som beger sig iväg till ett spa, simmar några längder, drabbas av en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus. Och då börjar Elena fundera på hur hon kan hjälpa sin son med ekonomin.
ELENA är en film som är mer fascinerande än bra. Vad gäller handlingen har vi sett allt förut, den är inte speciellt originell och det är lätt att räkna ut vad som kommer att ske. Däremot är det intressant att se en del av Ryssland (är det Moskva?) man sällan ser. Som Elenas och Vladimirs hem. Det är fullt av lyxiga prylar. Stora plattskärms-TV-apparater i varje rum, och dessa står alltid på. Paret tittar alltid på TV, vad de än gör, vad som än visas. Köksutrustningen är toppmodern. Men den stora lägenheten för även tankarna till förgången tid. Jag tänker mest på 1950- eller 60-tal. Kanske lite funkisaktigt. Och man använder fortfarande hårfrisörskegardiner och annat förlegat. Kontrasten blir märklig och intressant. Ett folk som länge levt kvar i det förflutna och som försöker hinna ikapp med den västerländska samtiden.
Filmfotot är fullkomligt fantastiskt. Knivskarpt, superestetiskt, perfekta avvägningar och kompositioner, mjuka, knappt märkbara åkningar. Bilderna på hur lägenheten vaknar upp på morgonen är bedövande vackra.
Men ... Till saken hör att ELENA även är fruktansvärt långsam. Den är ibland provocerande långsam. Ja, parodiskt långsam. Det känns som om den varar i flera dygn. Ibland händer det absolut ingenting under flera minuter. Dialogen är sparsam, alla medverkande är sammanbitna och dystra, och det går aldrig att komma någon in på livet. Det finns en järnridå mellan mig och människorna där uppe på duken. Det är de gamla vanliga, konstnärliga klyschorna och inga riktiga människor. För alla ryssar är väl inte så här?
Jag gillade att det i en scen där Elena åker tåg kommer in en person och säljer tidningar. Kryss till kvinnorna - men även erotik.
Det är rätt svårt att betygsätta ELENA, eftersom den här genren inte är min grej till att börja med. Någonstans är filmen bra - men herregud vad den är tråkig och seg. Jag kommer aldrig att se om den och jag kan knappast rekommendera den till andra än de som är intresserade av ryskt vardagsliv och som gillar smått pretentiös konstfilm. Och tjusigt filmfoto.
(Biopremiär 4/5)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar