Bio: The Dictator

Foton copyright (c) UIP Sweden

Att följa upp BORAT kan inte vara det lättaste. Det märktes redan 2009, när Sacha Baron Cohen släppte loss BRÜNO; en mockumentär i samma stil som den nu närmast legendariska BORAT, men som inte nådde riktigt samma höjder. Att fortsätta i denna stil ytterligare en gång fungerar säkert inte, därför är THE DICTATOR (som inte har något med THE GREAT DICTATOR, alltså Chaplins DIKTATORN, att göra) Cohens första traditionella film sedan ALI G INDA HOUSE från 2002. Om vi nu inte räknar alla de filmer i vilken Cohen haft biroller. Och med traditionell film menar jag en film med handling, skådespelerare, rollfigurer och annat som utmärker en spelfilm och som dokumentärer - och mockumentärer - ofta saknar.

Resultatet här väl blivit ... sådär.

BORAT- och BRÜNO-regissören Larry Charles är fortfarande den som håller i spakarna, medan Sacha Baron Cohen förvandlats till sin nye figur; diktatorn Aladeen från den fiktiva afrikanska staten Waadeya. Inspirerad av Kim Jong-Il (vars minne filmen är tillägnad) styr stollen Aladeen med järnhand. Alla som säger emot honom avrättas. Aladeen lever dock i ständig fara, flera mordförsök på honom utförs, men det är alltid dubbelgångare som stryker med. Cohen spelar även en extremt korkad bondtölp som anlitas som dubbelgångare. Ben Kingsley är Tamir, Aladeens säkerhetschef - som snart visar sig vara den som ligger bakom alla mordförsök.

Aladeen vill väldigt gärna ha kärnvapen och håller på att bygga egna missiler - det viktigaste är att de är stora och spetsiga. FN oroar sig för kärnvapenprogrammet, så Aladeen bjuds över till New York för att hålla ett anförande om detta. Väl på plats slår Tamir och hans mannar till igen. Aladeen tillfångatas, skägget rakas av, men innan man hinner döda honom, lyckas han fly.

Den korkade dubbelgångaren slängs in som diktatorn som ska hålla talet, medan den riktige Aladeen irrar runt på stan och gör allt för att åter släppas in på hotellet där han och hans stab bor. Han råkar träffa den söta aktivisten Zoey (Anna Faris), som hatar Waadeya och driver en ekologisk affär med lesbisk toalett. Aladeen konstaterar att han kan utnyttja Zoey, som inte känner igen honom, för att ta sig in på hotellet, och tar anställning i hennes butik. Han börjar motvilligt konstatera att han hyser känslor för dvärgpojken med bröst, det vill säga Zoey.

THE DICTATOR känns märkligt återhållsam - och ibland nästan tillrättalagd. Emellanåt tar man i för kung och fosterland, och fläskar på med de mest politiskt inkorrekta inslag man kan hitta på - Aladeen är självklart en misogyn, egocentrisk, rasistisk och otroligt fördomsfull människa. I vanligt ordning brer Cohen på rejält med judeskämt - han kommer ju undan med sådant, eftersom han är jude själv. Och så fort tillfälle ges, slängs det in allmänna, grova skämt - en gravid kvinna tvingas förlösas på det mest bisarra sätt, Aladeen bajsar i frihet och träffar en kvinna i huvudet.

Men trots detta blir filmen märkligt politiskt korrekt. Den här gången är det nämligen en film med tydligt budskap. Aladeen räknar upp alla fördelar en diktatur har - och allt han nämner passar in på USA. Och som i alla romantiska komedier av standardmått, inser han ett och annat när han väl fattat tycke för Zoey, och han börjar så smått att ändra på sig.

Tempot är lite svajigt. Ibland blir det lite småsegt. Men jag måste även nämna att jag såg filmen på en pressvisning med väldigt få besökare - och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Jag kan mycket väl tänka mig att THE DICTATOR upplevs som betydligt roligare och mer tempofylld om man ser den i en salong fulsatt med en asgarvande publik. Det var knappt någon som skrattade alls när jag såg filmen.

För att sammanfatta: THE DICTATOR är en okej film, många scener är väldigt, väldigt roliga, Sacha Baron Cohen är såklart bra, Anna Faris är självklart bra, men filmen går inte att jämföra med de tidigare filmerna. Den här skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar. Eller sin småskolefröken.

 

 

 

 

(Biopremiär 16/5)