"Baby monitor" heter det på engelska. Heter en sådan "babycall" i Sverige? Ni vet, en sådan där enkelriktad walkie-talkie man ställer intill en sovande baby, och så kan man själv sitta i ett annat rum och hålla koll på ungen. I Norge heter det i alla fall "babycall".
Jag har läst några märkligt positiva engelska och amerikanska recensioner av Pål Sletaunes film. När jag själv slog mig ner på pressvisningen och filmen rullade igång, tänkte jag att enda orsaken till att den här filmen går upp på bio i Sverige, är att Noomi Rapace spelar huvudrollen. Men när eftertexterna rullade konstaterade jag att även Svenska Filminstitutet är inblandat i denna norska film, så filmen var väl så illa tvungen att få biopremiär. Jag noterar även att filmen delvis är inspelad i Tyskland - hm, är det det extremt trista lägenhetskomplexet som ligger där?
Jag undrar vad det är engelsmännen och amerikanerna sett i den här filmen - och i andra liknande skandinaviska filmer. Upplevs de gråa miljöerna och de glåmiga människorna som exotiska? Bristen på tempo som spännande och uppfriskande?
BABYCALL är ingen bra film. Det är ingen film som funkar, inte på något plan, och Sletaune, som även står för manus, verkar inte veta vad han vill berätta för historia. Det börjar som ett drama, glider över till thriller, för att därefter bli en spökhistoria.
Filmen öppnar med en närbild på svenska Annas (Rapace) blodiga ansikte. Hon är av allt att döma död. Klipp till Anna på väg hem. Hon och hennes åttaårige son Anders har precis flyttat in i en ny lägenhet i en ny stad. Det är socialen som hjälpt dem. De har tydligen nya identiteter och Anders' far har besöksförbud efter att han misshandlat pågen.
Anna är väldigt nojig, hon är direkt sjuklig. Socialen gillar inte att Anders sover bredvid Anna, han måste sova i sitt eget rum. Men Anna är väldigt, väldigt orolig. Hon går till Expert och av den snälle expediten Helge (Kristoffer Joner) köper hon en babycall. Men! En natt när Anna lyssnar på Anders' andetag, hör hon andra ljud från babycallens högtalare. Någon som bråkar! Skrik! Rop på hjälp! Varifrån kommer dessa ljud? Helge säger att hon nog bara råkat få in någon annans kanal. Ljuden återkommer och Anna misstänker att de kommer från någon i huset de bor i. Hon luskar i det hela och ser en mystisk granne som kommer kånkande på en mystisk sovsäck med mystiskt innehåll. Ett lik? Och Anders tar en dag med sig en mystisk kompis hem efter skolan. Medan Helge fattar tycke för Anna och försöker umgås med henne. Och stackars Anna vet inte vad hon ska tro, inbillar hon sig allting?
Påstår jag att jag sett allt förr, är det en underdrift. Jag har sett det här dussintals gånger tidigare. Slutpoängen räknade jag ut redan under filmens första scener. Att en story inte är originell behöver ju inte vara av ondo, inte så länge filmen är bra. Men BABYCALL funkar inte.
Allting är grått, fult och trist. Alla människor är gråa, fula och trista. De medverkande barnen ser ut att ha hämtats från tidigt 1970-tal. Noomi Rapace gör sin vanliga typ, känd från till exempel SVINALÄNGORNA. Nervös blick, sammanbiten mun, dålig hållning; en knepig människa. Iförd fula kläder, boende i en ful lägenhet.
Sedan har vi det här med spökbiten. Det övernaturliga inslaget. Det funkar inte! Logiken är fullkomligt åt helvete! Vad det är som inte funkar kan jag inte nämna här, eftersom jag då kommer att spoila filmen för de som inte räknar ut hemligheten. Men vi kan väl säga så här, att i stort sett allt som händer i filmen omöjligt kan hända. Rollfiguren Anna rör ihop fakta och fantasi - och det gör även Sletaune. Om nu det och det bara var fantasier, hur kunde då det och det hända?
Någonstans finns här dock en hyfsad story. Om någon borstat upp manuset rejält, sett över alla logiska luckor, och iscensatt det lite - eller mycket - snyggare, hade BABYCALL kunnat bli något. Och nej, jag ska väl inte påstå att skådespelarinsatserna är dåliga. De är bara typiska, trista nordiska klichéfigurer.
(Biopremiär 18/5)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar