Expressen den 16 maj 1995

Klassiker från Mickes Video!

Min tredje videokrönika i Expressen. Som synes är jag nostalgisk i den. Numera kan jag bli nostalgisk över 1995. Fast Chuck Norris har ju inte gett upp.
Kul detalj vad gäller just denna krönika: ett par dagar efter att den publicerats blev jag uppringd av en kille i Stockholm. Han hade en kompis som skulle fylla jämnt - killen som hade huvudrollen i EXPONERAD! Eftersom jag ju nämner den, tänkte killen att jag kanske kunde fixa fram en kopia. Vilket jag kunde. Han - eller födelsedagsbarnet - hade inte sett filmen sedan den gick på bio.

Det var bättre när Chuck var kung i butikerna

Visst var det väl oändligt mycket roligare att gå in i en videobutik för
sådär en 15 år sedan?

I dagens butiker kan man gå runt i timmar utan att hitta något intressant.
Nu finns det bara en handfull videobolag, nästan alla filmer har fotografier på omslaget i stället för ordentliga, målade filmaffischer, och flertalet filmer är hyfsat slickat gjorda.

ANNAT VAR DET i början av 80-talet. Då var det ett litet äventyr att gå in
i en videobutik, ibland ett äventyr större än det man skulle uppleva i filmen man hyrde. Det till och med luktade speciellt i butikerna. Det luktade plast. I och för sig vet jag inte hur plast luktar, men jag vill gärna tro att det var plast butikerna luktade.

Det fanns hur många videobolag som helst, med ibland väldigt konstiga namn
(Mickes Video var ett höjdarnamn på ett bolag). Eftersom filmerna ofta låg i de här tjocka, "fluffiga" askarna, var det dessutom en speciell känsla att hålla i en film.

Och filmerna sedan. Visst, okej, det fanns massor av skojiga, oklippta och oftast italienska skräckfilmer att hyra, men dessa har det skrivits så mycket om på annan plats tidigare. Om man nu inte ville hyra skräckfilm, vad fanns det då att välja på?

Antalet kända storfilmer som gått på bio var försvinnande litet. Antalet så kallade kvalitetsfilmer var obefintligt. Vad det fanns för barnfilmer att hyra då har jag ingen pejl på, jag tror aldrig att jag kollade barnavdelningarna (vilket jag förstås borde gjort, känner jag i dag).

Nej, i stället hette de stora videohjältarna Terence Hill, Bud Spencer och Franco Nero. Främst beroende på att de enda västernfilmer som fanns att hyra var spaghettivästerns (vilket jag personligen är fan av, och föredrar framför amerikanska dito). Om man ville ha action, valde man filmer med folk som Chuck Norris (actionfilmens svar på James Last) och Sho Kosugi.

Tänk bara att gå in i en videobutik och kunna hyra en motorcykelfilm från tidigt 70-tal med William Smith. Eller ännu bättre - att traska in i en butik, och utan större besvär hitta "Foxy Brown" eller "Friday Foster" med Pam Grier.

Eller karaterullar med Bruce Lee-imitatörer som Bruce Li och Bruce Le. Vi får heller inte glömma alla italienska B-filmer med Landskronas stolthet, Janet Ågren (i filmer som "Omänsklig fasa", "Staden med de levande döda", "Panic" med flera), eller Göteborgs stolthet, Bo Svenson (vem minns inte "Inglorious bastards"? I och för sig minns inte jag den, men filmen har ett så fräckt namn att jag måste nämna den här!).

Det är trist i video-Sverige

Jag märker nu att jag skulle kunna hålla på och rabbla upp gamla filmer i all evighet, och det kan jag ju inte göra. Det är bara att konstatera att det här var en tid som troligen aldrig kommer att komma tillbaka. I dag kan man inte hyra spaghettivästerns. Motorcykelfilmer. Blaxploitationfilmer.

Jo, självklart finns det alltid någon butik som har kvar en massa gammalt, och ibland även till försäljning, men i övrigt är dagens utbud i Sverige ganska torftigt och trist. Om man nu inte gillar Rutger Hauer. Eller alla dessa erotiska thrillers butikerna är fulla av.

Eller Tom Hanks-dravel.

Och det gör man ju inte.


BÄST JUST NU

"Lust" (Sandrews). Ho ho ho! Så här mycket har jag inte skrattat sedan Tor Isedal fick på käften av Heinz Hopf i "Exponerad". Dessutom kan man se Gerhard Hoberschwarzenegger prata i telefon, trots att sladden är urdragen!

"Undergångens arkitektur" (Köpfilm, Sandrews). Intressant, fascinerande
och skakande dokumentär om Hitlers konstintresse.

Empire. Engelsk mainstream-filmtidning som lyckas vara både seriös och
oseriös, rolig och informativ.