Om någon undrar varför jag ännu inte recenserat THE AVENGERS beror det på att filmen inte pressvisades i Malmö - eller ens hade smygpremiär. Filmbolagen har inte mycket till övers för Malmö, verkar det som. Jag planerar dock att se filmen under helgen. Förstås.
I väntan på den, kör jag ännu en gång en av mina gamla videokrönikor ur Expressen. Detta är min femte. Som synes tar jag upp ett problem vi numera slipper. Mycket har hänt sedan 90-talet. Minns att Ronny Svensson berättade att när han jobbade på Femman och när de vid enstaka tillfällen visade filmer i letterbox, ringde folk och klagade på att hela bilden inte visades!
Jag måste även skjuta in att THE SLIT (som gick och blev avslutningsfilm på den allra första Fantastisk Filmfestival-tillställningen) senare döptes om till UNITED TRASH. Jag har inte sett filmen sedan dess. Jag minns den som fullkomligt vansinnig och perfekt att se om man är full som ett ägg.
På visningen av CASTLE FREAK träffade jag Brian Yuzna för första gången. Vi har hållit kontakten sedan dess.
Jag vill se hela filmen - inte bara örsnibbarna
Tidigare här i spalten har jag klagat på videobutiksbiträdenas inkompetens. I dag går jag steget längre. Med risk att få hela mänskligheten på mig tänker jag klaga på såväl videobutiksbiträden, videodistributörer och den genomsnittliga videokunden.
DET GÄLLER SKICKET filmerna levereras i. Nej, jag åsyftar inte eventuella censureringsgrepp eller alternativa versioner. Det hela gäller vad som på främmande språk kallas letterbox- respektive full screen-format. Några svenska uttryck för dessa format känner jag tyvärr inte till.
När en film visas på bio är som bekant bilden betydligt bredare än den är hög. Med andra ord har den helt andra proportioner än en TV-ruta. När en film visas på TV eller video brukar bolagen anpassa bilden efter TV-rutan. Majoriteten filmer släpps därför i full screen-formatet, det vill säga bilden fyller ut hela rutan, en stor bit av bilden hamnar utanför och det enda som syns är nästippar och örsnibbar. För att få med eventuella viktiga händelser som inte får plats i TV-rutan tillämpas vad som kallas pan and scan; man åker fram och tillbaka över bilden även om kameran ursprungligen var fast.
Ett brott mot filmkulturen
För att undvika pan and scan kan man visa filmen i letterbox-formatet. Då kommer mer eller mindre hela bilden med i TV-rutan, med breda svarta fält över och under. Självklart är letterbox-formatet att föredra. Full screen är ett förbannat oskick, ett brott mot filmkulturen, och borde förbjudas i lag.
Nu undrar säkert några läsare varför jag tar upp ett sådant här välbekant faktum. Helt enkelt för att det inte är ett välbekant faktum. Fråga vem som helst på stan. Fråga ett videobutiksbiträde. De har ingen aning om varför några filmer har breda svarta ramar. Tvärtom tror de att man kapat av bilden på höjden. Samma personer har inte heller den minsta aning om att drygt en tredjedel av bilden, ibland mer än det, saknas i full screen-versioner.
I Europa är letterbox i det närmaste praxis. Men majoriteten filmer är amerikanska, och i Amerika är det full screen som gäller. Distributionsbolagen har fått för sig att det är det publiken vill ha, att en normalamerikan inte skulle acceptera en film i letterbox. Herregud, här är det inte fråga om vad en normalamerikan accepterar.
Kräv letterbox som standardformat - nu! Punktera cyklarna för eventuella motståndare. Häll majonnäs i håret på dem. Anklaga dem för att ha sett "Tala! Det är så mörkt" på bio. Ställ till ett helvete för dem!
Några full screen-filmer att se upp för: "En världsomsegling under havet". Orsakar garanterat sjösjuka. Absolut värst är det när James Mason och Kirk Douglas står i en trappa och pratar. Det enda som syns i bild är trappräcket!
Nyinspelningen av "Blixt Gordon" med Max von Sydow. Pan and scan utan större avbrott, dessutom otroligt hackig och hoppig sådan.
Engelska bolaget Redemptions utgåva av Dario Argentos "Profondo Rosso"/"Deep red": i en scen står David Hemmings på ett torg och pratar med en kille, men det enda som syns i bild är en fontän!
Den som vill veta mer om vilka filmer som går att hitta i letterbox bör läsa den amerikanska tidskriften Video Watchdog.
DE BÄSTA FILMERNA I CANNES
vilka alldeles för få såg:
"CRYING FREEMAN": Bra och slickad action, producerad av Brian Yuzna och baserad på en japansk actiontidning.
"HEADLESS BODY IN TOPLESS BAR": Extremt tungt, verklighetsbaserat drama, kryddat med rejält svart humor.
"CASTLE FREAK": Pungmannen anfaller, regisserad av Stuart "Re-Animator" Gordon.
"THE SLIT": Udo Kier och Kitten Natividad i samma film! Megaflippad tysk bizarrofilm. Borde vunnit guldpalmen!
Inlägg
2 kommentarer:
FFF-visningen av THE SLIT håller jag fortfarande för en av mitt livs största filmupplevelser. Jag satt på typ sjätte bänk och gapade och kunde inte slita blicken från duken. Någon gång när intensiteten i bisarrerierna minskade lite råkade jag titta mig lite omkring och upptäckte att jag var ensam på hela bänkraden. Där hade varit praktiskt taget fullt när jag satte mig! Uppenbarligen var det inte alla som fann filmen lika fascinerande. Obegripligt.
Jag har inte heller lyckats se filmen igen förrän nyligen när jag köpte den på tysk dvd. Tyvärr var den (förstås) helt på tyska, och utan text, och min tyska är inte bra nog för att jag ska kunna ta till mig filmen så som man bör. Men jag kan i alla begripa tillräckligt för att konstatera att jag fortfarande aldrig sett något annat som ligger i närheten av denna film. På FFF-visningen var åtminstone berättarrösten, och jag tror också en del av dialogen, på engelska. Jag minns också tonen i den engelska berättarrösten som ganska dramatisk och ödesmättad, medan den tyska bara är käck och glad.
Ja, det är skönt att man oftast slipper fullscreenformat, eller dumskalleformat som en vän till mig träffande brukade beteckna det, men i gengäld får man irritera sig på alla felinställda bredbildsskärmar överallt. Inte fullt lika irriterande förstås, sin egen ställer man ju in rätt. Du missar för övrigt (avsiktligt?) en komplicerande detalj i sammanhanget, nämligen fenomenet "open matte", som ju gör att man på vissa filmer faktiskt ser MER bild i det felaktiga formatet. När man försökte förklara det för folk resulterade det nog inte sällan i att de tyckte att man var en större idiot än vad man tyckte att de var.
Jag hade ju väldigt begränsat utrymme i tidningen och dessutom är nog "open matte" överkurs. Minns att jag innan jag upplystes om fenomenet tyckte att det var konstigt att man i vissa storbudgetfilmer ibland kunde se mikrofoner och annat när de släpptes på video.
Skicka en kommentar