Ett legendariskt citat

Jag har säkert nämnt det här förut, men eftersom jag råkade hittade recensionen i sin helhet, tänkte jag att jag ju kan publicera den så att det tydligt framgår hur roligt/fånigt det här är.

För tio år sedan hade Adam Sandler-filmen MR DEEDS premiär. Jag recenserade den i Helsingborgs Dagblad den 27 september 2002. Och jag citerades sedan i bioannonserna. Så här löd min recension.

I Frank Capras "En gentleman kommer till stan" från 1936 ärvde Gary Cooper 20 miljoner dollar. Hur mycket Deeds ärvde i tv-serien från 1969 vet jag inte, men i den här nyinspelningen handlar det om 40 miljarder dollar.
Mångmiljardären Preston Blake dör och en jakt på arvingar inleds. Till slut hittar man Longfellow Deeds (Adam Sandler), en godhjärtad pizzeriaägare i en håla på vischan. Den oskuldsfullt lantlige Deeds flygs till New York, där han konfronteras med hårdhjärtade affärsmän som bara tänker på pengar och vill bli av med Deeds. Winona Ryder är sensationsjournalisten Babe, som lurar i Deeds att hon är en skolsköterska från vischan, för att kunna göra ett snaskigt tv-reportage - men hon blir förstås kär i sitt offer.
Jag är inte den som sticker under stol med att jag gillar Adam Sandler. Ofta är han en, som det heter, "aquired taste", många har svårt för hans tramserier och barnsligheter, men jag plockar ofta fram - och ser om "Happy Gilmore" och "The Wedding Singer." På sistone har han dock gått samma väg som en del andra, forna tramskomiker, och blivit familjevänlig - och tråkigare.
"Mr Deeds" är en lättglömd, lite slätstruken, men sympatisk film. Harmlös familjeunderhållning. Här och var glänser det till och är riktigt roligt, skämten kan ibland bli direkt bisarra, persongalleriet är skruvat, men ofta är det alldeles för sentimentalt. Lite skratt, lite kärlek och ett gammaldags, hederligt budskap.
Winona Ryder, numera mest känd som snattare, är det väl ingen som tycker är speciellt bra, men här är hon rätt charmig. Ett par slagsmålsscener känns malplacerade och är alldeles för brutala.
En del kända ansikten, antagligen Adam Sandlers polare, dyker upp i minimala roller, och John McEnroe spelar sig själv i en aningen större roll. Han har definitivt ingen framtid som skådis, men det är nåt visst med att se den gamle tennisbusen supa till, röka cigarr, kasta ägg på passerande bilar och skälla ut bilförare efter noter!

... Och vad stod det sedan i citatet i bioannonsen? Jo:

"Riktigt roligt.

Pidde Andersson, Helsingborgs Dagblad"

Glad påsk, förresten!