Dubbningsplågan

I fredags hade PIRATERNA! och SPEGEL SPEGEL Sverigepremiär, två filmer dubbade till svenska. Att man dubbar den animerade PIRATERNA! kan jag ha överseende med, men Snövitfilmen? En live action-film! Vad är det som håller på att hända med Sverige?
När jag var barn på 1970-talet dubbades de stora, animerade långfilmerna. De svenska versionerna av Disneys filmer har blivit klassiker med älskade röster. På den tiden anlitade man ju etablerade karaktärsskådespelare som stod för genomarbetade dubbningar. Även Tintinfilmerna dubbades, Tintin blev synonym med Tomas Bolme, men i övrigt var det främst utländska barnprogram riktade till riktigt små barn som dubbades. Små korta inslag i Halvfem på TV och liknande.
De fräsigaste tecknade filmerna, de som vi barn helst ville se - som Scooby-Doo och annat från Hanna-Barbera - visades på engelska med svensk text. Och vi hade inga problem med detta. Förvisso lärde jag mig läsa när jag var fem år, eftersom jag ville veta vad det stod i pratbubblorna i de serietidningar jag hade, men vad jag minns var det inga av mina något mindre läskunniga kompisar som klagade på filmer och TV-program på språk vi inte förstod. Jag minns dessutom att vi tyckte att det var konstigt att Astrid Lingren-filmerna var försedda med en dansk berättarröst när de visades på dansk TV - kunde inte danska barn läsa? Jag upplever det dessutom som att vi blev bättre på engelska samt lärde oss att läsa danska tack vare att nästan ingenting dubbades.
På 80-talet blev jag medveten om hur det såg ut ute i världen. Sommaren 1980 var familjen på semester i Italien och där gjorde jag ett försök att se KOJAK på TV. Det gick inte så bra - det var ju dubbat till italienska. Jag undrade varför. Kunde inte italienarna läsa?
Men under 80-talet såg jag alltmer dubbad film. Då sköljde ju videovågen över oss och jag upptäckte att många filmer dubbats till engelska för internationell lansering. Karatefilmerna från Hongkong hade ju alltid knasig dubbning och det såg aldrig naturligt ut. Däremot var många av alla de italienska genrefilmer som betades av ofta avsedda att dubbas till engelska - eller andra språk. Ibland innehades huvudrollerna av amerikaner eller engelsmän, men ofta kunde man se att läpprörelserna stämde även hos övriga medverkande, att man pratat engelska under inspelningen - vilket en del italienska skådespelare jag pratat med intygar. Italienarna själva struntar i att läpprörelserna inte stämmer, åtminstone förr spelades majoriteten italiensk film in utan ljud för att senare dubbas, även den italienska versionen.
På 90-talet konstaterade jag att även seriös, europeisk konstfilm kunde dubbas i Amerika. Ett faktum jag fortfarande tycker är märkligt. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att amerikaner klagar på textade filmer, att de hävdar att de inte hinner med att läsa texten och att de störs av att titta upp och ner - något vi svenskar alltid tyckt är fullkomligt naturligt. Amerikanska komiker skämtar ibland om textade filmer - medan jag undrar om den genomsnittslige amerikanen verkligen är så obegåvad.
Nu skriver vi 2000-tal och här i Sverige börjar vi närma oss denna dubbningstrend vi tidigare alltid föraktat. Jag gissar att baktanken är att få större publik - vad skulle det annars vara? Nu kan man få dit även småungar som inte lärt sig läsa än. Men det är förstås bara korkat. I synnerhet när det gäller spelfilm. I stort sett samtliga fall handlar det om filmer som vänder sig till en målgrupp som faktiskt börjat skolan och lärt sig läsa. SPEGEL SPEGEL vänder sig inte till lekskolebarn (och av någon anledning ville Statens Medieråd ge filmen en elvaårsgräns, en gräns som tack och lov sänktes till sju). Dummast av allt är att 3D-versionen av STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET även gick upp i en version dubbad till svenska, något jag först trodde var ett skämt. Men icke. Jag såg själv inte den versionen (vad trodde väl ni?), men det kan inte ha varit något annat än fruktansvärt. Hur tänkte de där? Filmen är absolut inte riktad till icke läskunniga barn - och det måste vara extremt o-coolt med Stjärnornas Krig på svenska.
På 90-talet aprilskämtade ZTV (tror jag att det var) om att TITANIC skulle gå upp på nytt, dubbad till svenska, så att även mindre barn skulle kunna se filmen. Man visade några dubbade klipp. Det var jätteroligt - och det såg inte klokt ut.
Men nu är vi där.
Och vad beror detta på? Har svenska folket blivit så korkat att vi inte klarar av att se filmer på främmande språk - och läsa undertexter? Tänker man på de grupper som har problem med svenska språket och därmed problem med att läsa? Om så är fallet, lär ju knappast dubbade filmer vara en fördel - inte blir man bättre på att läsa av sådana.
Bara dummare.
Dessutom ser det inte klokt ut och det låter för jävligt när spelfilm dubbas till svenska. Jag har till och med hört barn i salongen klaga på att läpprörelserna inte stämmer.
På 30-talet gjorde man ett försök att dubba en vuxenfilm till svenska, jag tror det var en film med Gary Cooper. Publiken kissade på sig av skratt och man lade ner det hela. 30-talets svenskar var uppenbarligen smartare än vi är nu.
Stoppa dubbningsplågan - NU!