Bio: The Woman in Black

Foton: Nick Wall. © 2011 Squid Distribution LLC, The British Film Institute. All Rights Reserved.

Då når den så svenska biografer till slut, den oerhört framgångsrika THE WOMAN IN BLACK - den mest inkomstbringande engelska filmen på bra länge. Jag har ingen aning om varför det dröjde så länge; det är flera månader sedan den gick upp i Danmark och i England har den nu hunnit släppas på DVD.

THE WOMAN IN BLACK. Det är en roman från 1983 av Susan Hill. Jag har inte läst den, men jag stod häromveckan och fingrade på den trevligt tunna lilla volymen, som nu kommit i olika nyutgåvor. 1989 blev boken pjäs - en pjäs som har spelats oavbrutet sedan dess. Samma år kom en TV-film - och den har jag sett. Denna TV-version är känd för att vara oväntat otäck, flera vänner till mig som såg den innan jag fick möjligheten, berättade om hur nackhåren reste sig - och om en specifik scen som kan få den mest härdade att hoppa till. För ett par år sedan skrev jag om TV-filmen, ni kan läsa texten HÄR. Och ja, Den Där Scenen fick även mig att hoppa till och sätta kaffet i vrångstrupen. Dock hade filmens manusförfattare, legendaren Nigel Kneale, tagit sig vissa friheter med bokens handling och slut, han döpte till och med om huvudpersonen från Arthur Kipps till Arthur Kidd.

Hur pass mycket denna nya bioversion skiljer sig från boken har jag förstås ingen aning om (jag måste ta och skaffa boken någon gång!). Den här gången handlar det om en stor film från anrika Hammer Films - och detta är det bästa de fått ur sig sedan återkomsten för några år sedan (Även svenska Film i Väst är inblandade på någon vänster). Mest uppmärksamhet har dock denna Hammerversion fått för att huvudrollen innehas av Daniel Radcliffe i sin första stora filmroll efter Harry Potter-filmerna.

Radcliffe spelar den unge advokaten Arthur Kipps, som sörjer sin hustru som dog i barnsäng fyra år tidigare. En del har ansett att Radcliffe är alldeles för ung för rollen, men jag har inga problem med detta. Han är 22, ser lite äldre ut, och det känns inte otroligt att Kipps blev far vid 18 års ålder - vi pratar trots allt förra sekelskiftet här.

Den plågade Kipps har problem med ekonomin och sitt jobb, och för att få behålla det senare måste han gå igenom en massa kvarlämnade papper efter en nyligen avliden kvinna som bodde i The Eel Marsh House - en enorm kåk som ser ut precis som vi förväntar oss av dess namn. Kipps anländer till den närliggande byn och alla där är allt annat än gästvänliga. Han tvingas bo på en vind och ingen vill prata om huset. De vill att han ska åka hem igen. Kipps mutar en kusk att motvilligt köra till huset.
Genast börjar egendomliga saker att hända. Kipps hör ljud, dörrar slås igen, speldosor börjar spela, och när han tittar ut genom fönstret ser han en svartklädd kvinna stående vid gravstenarna i trädgården. En kvinna som snart även dyker upp inne i huset.

Inne i byn börjar barn plötsligt att dö på hemska sätt. Kipps umgås med den rike mr Daily (Ciarán Hinds), den enda vänliga människan i byn, och vars fru blivit galen efter att deras son drunknat under mystiska omständigheter. Snart konstaterar Kipps att det finns ett samband mellan kvinnan i svart och alla döda barn.

THE WOMAN IN BLACK, i regi av James Watkins som gjorde EDEN LAKE, har fått övervägande bra kritik utomlands. Ofta mycket bra kritik. Därför var mina förväntningar höga. Dessutom älskar jag spökfilmer. Men problemet med spökfilmer är att filmskaparna ofta misslyckas totalt - i synnerhet under de senaste decennierna. Bästa spökfilmen är förstås DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE (1963), ett annat bra exempel är THE CHANGELING från 1980. Men numera verkar folk tro att det ska spöka och smälla och fläskas på med effekter precis hela tiden. Se bara på nyinspelningarna av just DET SPÖKAR PÅ HILL HOUSE och HUSET SOM GUD GLÖMDE (okej, i det senare fallet var originalet inget vidare det heller). Till detta kommer senare års Found Footage-spökfilmer, som PARANORMAL ACTIVITY-serien. Medvetet fult och primitivt, och vi tvingas sitta och vänta en timme innan det överhuvudtaget händer något.

Watkins film är en traditionell, gammaldags spökhistoria. Det är en gammaldags film. Och ja, jag gillar det, det känns uppfräschande att se sådant här i dagens filmklimat.

Tempot är förhållandevis långsamt, klippningen är inte hysterisk. Stora delar av filmen består i att Kipps ensam går omkring i det stora, hotfulla huset.

Och nog för att det är hotfullt, alltid.

THE WOMAN IN BLACK har en sådan där härlig, mysig spökstämning. Och jag måste erkänna att jag emellanåt tyckte att det var riktigt kusligt - och ja, jag hoppade till ett par gånger.

Det finns några inslag som alltid funkar i spökfilmer. Speldosor. Porslinsdockor. Ansikten i fönster och speglar. Dörrar som långsamt öppnas av sig själv. En gungstol som gungar. Allt detta - och mer - återfinns i filmen. Eel Marsh House är smått fantastiskt med sina vindlande korridorer och uppstoppade djur täckta med spindelväv.

Vidare vinner filmen på sina utmärkta skådespelare, ett enastående filmfoto (den gråa, höstlika tonen är perfekt), bra musik av Marco Beltrami, och jag satt aldrig och tänkte att Titta, där kommer ju Harry Potter. Efter pressvisningen hade jag ett par smärre invändningar, men faktum är att jag redan glömt bort vilka de var. Möjligtvis är där några hoppa till-effekter för mycket.

I en av de många artiklar och intervjuer jag läst innan jag såg filmen berättar James Watkins att kvinnan i svart är med i fler scener än man först noterar. Jag satt självklart hela tiden och letade efter henne, och jo, ibland noterade jag hennes gestalt i ett hörn i bakgrunden, bakom ett träd, eller var hon nu var.

Jag ser gärna fler filmer som den här!

... Och Hammers logga i början är läcker.

(Biopremiär 27/4)