Bio: Tomboy

Foton copyright (c) Folkets Bio

TOMBOY, av den unga fransyskan Céline Sciamma, pressvisades inte i Malmö, så det blev till att gå på en ordinarie visning - och ska jag vara ärlig ville jag inte gå. Jag kände verkligen inte för att se TOMBOY. Ännu ett inlägg i genusdebatten, passande nog med premiär mitt i hen-debatten. Jag är fullkomligt ointresserad. Men, men - jag gör ju mitt bästa för att se och recensera allt som går upp på bio i Malmö, så jag fick bita ihop.

Jag satt i biograffoajén och kände att jag hellre vilja vara hemma. Förtexterna började och jag kände att, fan, jag vill inte se den här.

Och sedan tänkte jag inte mer på det. Detta är nämligen en väldigt sympatisk liten film som trots att det inte händer så mycket lyckades med konststycket att aldrig vara tråkig.

Efter ALBERT NOBBS och JACK AND JILL kommer nu Zoé Héran som tioåriga Laure - en flicka som är till förväxling lik en pojke vad gäller utseende, frisyr, klädsel och beteende (hon liknar Corey Haim en aning). Hon flyttar med sin familj till en ny stad och till ett ganska idylliskt lägenhetskomplex, det är sommarlov och därmed ingen skola där eleverna vet vem Laure är. Hon träffar grannflickan Lisa (Leanne Disson) och presenterar sig som Mickaël (fast i den svenska texten står det genomgående Michal - läste inte Marianne Marty eftertexterna?). Som pojke. Något Lisa inte ifrågasätter. Det gör heller inte de andra ungarna i grannskapet. De leker dagligen, Laure är en av pågarna.

Fast ibland uppstår problem som måste lösas. Laure kan ju inte ställa sig och pinka med de andra pågarna. Än mer besvärligt blir det när de ska bada. Men hon tillverkar både ett par pojkbadbyxor och en pillesnopp.

Lillasystern har förstått vad Laure håller på med, men säger ingenting. Föräldrarna, varav modern är höggravid, är ovetande - men låter antyda att det hänt förr att dottern utgett sig för att vara pojke.

Självklart kan Laures maskerad bara leda till elände, avslöjandet blir ju oundvikligt när skolan väl börjar. Och för att göra det hela ännu värre, har Lisa blivit lite betuttad i Mickaël.

Jag noterar att TOMBOY vunnit flera priser på en rad gayfestivaler. Fast jag tror inte att filmen har ett egentligt gaytema. Laure verkar inte vara lesbisk, snarare lite asexuell som ett barn. Det ges ingen förklaring till hennes beteende. Att hon ser ut som en pojke är en sak, men jag vet inte vad hon vill vinna på att låtsas vara en.

Som inlägg i könsrollsdebatten är filmen övertydlig. Laures rum går i blått, lillasysterns i rosa. Systern är även väldigt flickig och tycker om att dansa balett, medan Laure försöker lära sig slåss och spotta.

Men som sagt, det här är en sympatisk film. Kompetent gjort, somrigt filmfoto, och barnskådespelarna är utmärkta och aldrig irriterande. Dialog finns det inte så mycket av, långa delar av filmen ägnas åt barnens lek. Även detta är sympatiskt - och jag undrar om det är någon poäng med detta, eller om franska barn fortfarande leker på det här sättet, istället för att driva runt på H&M eller hänga utanför en jourbutik på något hörn. Eller sitta hemma och surfa. Jösses, Laure har till och med en plastorgel från Bontempi!

Trots sitt ämne är TOMBOY en ganska lättsam film och till skillnad från andra, liknande filmer består den inte av totalt mörker. Ljusglimten som avslutar sista scenen är tvetydig.

Laure läser Yakari och Gaston.

(Biopremiär 30/3)