Bio: Laxfiske i Jemen

Foton copyright (c) Laurie Sparham

"Ska vi slå vad om att filmen kommer att öppna med pianoklink?" sa jag till kollegorna på väg in i salongen. Filmen började, förtexterna rullade och filmmusiken hördes. "Piano!" trumpetade jag. Lasse Hallströms filmer har alltid piano på soundtracket.

Lasse Hallström måste vara en av världens minst intressanta regissörer. Han och Steven Spielberg. Men vet alltid vad man får, det är brett, slickat, superkompetent, lättillgängligt, lättuggat. Man brukar säga att Hallström gör europeisk film för amerikaner som inte orkar se riktiga europeiska filmer. Jag vill heller inte påstå att Hallström har någon speciell, utmärkande stil - åtminstone inget uppenbart. Mer än just det lätta handlaget. Hans förra film, DEAR JOHN, blev hans största framgång någonsin. En ganska hemsk film, till och med Hallström själv tyckte att romanen den bygger på är beräknande och sliskig. Filmen han gjorde innan dess var HACHIKO - EN VÄN FÖR LIVET, som släpptes direkt på DVD i USA, att den biovisades i Sverige berodde enbart på dess regissör.

I vanlig ordning hade jag inga förväntningar på LAXFISKE I JEMEN. Hopplös titel, men romanen den bygger på heter ju likadant - och det är vad berättelsen handlar om. Det här är inte ännu en Miramaxfilm, utan en produktion från BBC Films. Ewan McGregor är den irländske fiskeexperten Alfred Jones, en härligt torr, tråkig och humorbefriad människa som gillar att klä sig i kofta och virkad slips. Han hatar sin chef och hans fru är en ragata.

Men så en dag får han ett besynnerligt uppdrag. En rik, excentrisk shejk (Amr Waked) vill ha tio tusen brittiska laxar förflyttade till en damm i torraste Jemen. Nu ska trakten bli levande och grönskande, är det tänkt. Ett vansinnigt projekt, både att frakta dit fiskarna och att förvänta sig att de ska kunna överleva och vandra i pölen i öknen. Men Jones övertalas att gå med på detta. Premiärministerns presschef Patricia Maxwell (Kristin Scott Thomas) anser det hela vara ytterst viktigt, det behövs goda nyheter från Mellanöstern, där brittiska soldater dödas, och premiärministern behöver god PR.

Emily Blunt spelar shejkens representant Harriet, vars nyblivne pojkvän rapporterats som saknad i strid i Afghanistan. Jones tycker att Harriet är en väldigt irriterande människa, hon tycker att han är en torrboll. Och ja, efter att ha tvingats umgås en tid fattar de tycke för varandra. Io, så kärt!

LAXFISKE I JEMEN överraskar med att vara oväntat trevlig. Det här är en liten bitterljuv romantisk komedi som lever högt på sina skådespelare. Som helhet är det lite väl bagatellartat, det är lättglömt, men filmen funkar utmärkt som lättsam underhållning för stunden. Det är lite kul att McGregor gått från något slags teen heart-throb till gubbe så snabbt. Grabben är yngre än jag, men verkar betydligt äldre. Han får ofta spela gubbig nuförtiden och påminner om en yngre Kenneth Branagh.

Och Emily Blunt gillar vi ju. Hon har egentligen ett ganska alldagligt utseende, men en utstrålning som gör henne attraktiv. Hon är kul. Hennes soldat till pojkvän och dock en trist och meningslös figur.

Fast starkast lyser Kristin Scott Thomas - trevligt att få höra henne prata engelska igen, det var inte igår, hon jobbar ju mest i Frankrike nuförtiden. Hennes rollfigur här är verkligen iskall, bitsk - och fruktansvärt rolig. Hon har de bästa replikerna.

Kors i taket om filmen inte också innehåller ett par antydningar till actionscener! Några militanta islamister försöker nämligen stoppa den snälle shejkens laxprojekt. Men denna sidohandling är egentligen fullkomligt onödig. Tydligen är originalromanen en politisk satir, men mycket av satiren verkar ha tvättats bort i filmmanuset.

Som sagt: en trevlig film. En gullig romans. Många fiskar. Men inte så mycket mer.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/4)