Bio: Dirch

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till Dirch Passer (1926-1980), ansedd som Danmarks främste komiker - åtminstone under sin karriär. Som barn visste jag förstås vem han var; han såg ut som en korsning mellan Ernest Borgnine och Kim Larsen, men jag tror inte att jag såg några av hans över hundra filmer, och definitivt inga av revyerna. Jag kommer ihåg att äldre släktingar berättade att Passer minsann dog på scenen under en föreställning, och jag gissar att utdrag ur revyerna ibland dök upp på TV - hur skulle jag annars känna till karln?
Som vuxen har jag bara sett de konstigaste av Dirch Passers filmer. Den danska monsterfilmen REPTILICUS (1961), förstås. Den svenska kultfilmen HÄR KOMMER BÄRSÄRKARNA (1965). Västernfilmen BOCKEN I VILDA VÄSTERN (Præriens skrappe drenge, 1970). Ole Søltoft-filmen MAZURKAVALS TILL SJÖSS (1977). Men hans stora, folkkära publiksuccéer har jag fortfarande inte sett. Och nej, inte hans revyer heller. Den här biografin innehåller några revynummer - och ärligt talat tycker jag inte att det är speciellt roligt. Det är verkligen inte min grej. Oj, vad det är mossigt. Något slags danska varianter av Abbott & Costello-dialoger, med tillägget att Passer ser rolig ut och är högljudd. Hans standardskämt är att gapa stort och bröla. Funkar tydligen alltid.

Martin Zandvliets DIRCH har varit väldigt framgångsrik i hemlandet och har tilldelats en rad priser. Nikolaj Lie Kaas spelar Dirch Passer, och även om Kaas vid första anblick mest ser ut som en bildskön Hollywoodstjärna, blir han emellanåt överraskande lik Passer - gigantisk mun, samma kroppsspråk. Vad som är mest intressant i skådespelarvalet, är att Nikolaj är son till Preben Kaas (1930-1981), dansk skådespelare, komiker och regissör som samarbetade med Passer - DIRCHS eftertexter avslutas med ett foto från 1975 på vilket Passer håller lille Nikolaj i famnen.
Kaas är alldeles utmärkt i huvudrollen. Däremot tycker jag inte att denna biografi som helhet är särdeles lyckad. Den blir för enkelspårig, den upprepar sig, och den har en tendens att vara lite för pretentiös. Clownen gråter alltid bakom masken. Oj, vad Dirch Passer var olycklig. Det är ett evigt mörker här.
Filmen börjar i mitten av 1950-talet och vi i publiken förväntas vara välbekanta med Passer, som då firade stora triumfer på scenen. Var han kom ifrån, hur karriären började berättas inte. Publiken jublar år Passer och hans vän och parhäst Kjeld (Lars Ranthe), men när ridån gått ner, sitter Passer och deppar och krökar. Kjeld krökar ännu mer. Passer har fru och barn, men träffar hela tiden nya brudar. Under filmens gång hinner han gifta om sig ett par gånger. Men varför är han så deprimerad? Hände något under hans uppväxt?

Döden på dig väntar.

Passer blir ovän med Kjeld, Kjeld börjar kröka ännu mer, efter några år blir de vänner igen och sätter upp en comebackrevy - men Kjeld dör på premiärkvällen, efter föreställningen. Därefter återkommer Kjeld emellanåt som något slags spöke Passer pratar med i alldeles för pretentiösa scener. Usch, jag har väldigt svårt för sådana här teatraliska inslag.
Passer krökar alltmer, han verkar aldrig vara lycklig, hans hälsa börjar krångla, vilket han döljer för sin sista, väldigt unga hustru, och till sist klär han ut sig till Kim Larsen och trillar ihop på Tivolis scen och dör efter ankomsten till sjukhus. Fast jag hörde att han i verkligheten trillade ihop bakom scenen. Det hela avslutas med ett stort sång- och dansnummer.
Eftersom filmen är så fokuserad på mörker, tycker jag att det blir alldeles för distanserat. Jag känner ingenting för de här människorna. De är ett gäng alkoholiserade dysterkvistar. Och då spelar det ingen roll att skådespelarinsatserna är utmärkta.
Med jämna mellanrum får vi se Kaas och Ranthe återge populära sketcher, vilket de gör skickligt. För min del är det lite för mycket Jubel i busken och Stefan & Krister. Dirch Passers filmkarriär lämnas helt därhän och nämns bara i förbigående i en replik.

(Biopremiär 20/4)