Eftersom THE DEEP BLUE SEA inte pressvisades i Malmö, försökte jag låta bli att läsa recenseioner av den. Dock kunde jag inte undgå att notera de betyg filmen fått. En hel del fyror. Intressant nog även ett par tvåor.
Den som förväntar sig ondsinta hajar lär bli besvikna. Den här filmen har inget med Renny Harlins hajraffel att göra. Caught between the Devil and the deep blue sea byter visst något i stil med pest eller kolera. Men här finns inte något blått hav, pest eller kolera. Jag har inte sett några av den brittiske regissören Terence Davies' tidigare filmer, men tydligen ska de gå i samma stil som den här nya filmen - och ärligt talat, då avstår jag. Vänligt men bestämt.
THE DEEP BLUE SEA bygger på en pjäs från 1950-talet av Terence Rattigan, och det är synnerligen uppenbart. Jösses, det här är en av de mest teatraliska filmer jag någonsin sett. Året är ungefär 1950 (det står faktiskt "ungefär" på en textskylt) och Rachel Weisz är den olyckliga Hester. Hon är gift med en gammal tjock domare med skägg, Sill William (Simon Russell Beale), men inte är hon olycklig, inte. Domaren är tråkig. Hon har blivit betuttad i den unge flygaren Freddie (Tom Hiddleston) och flyttat hem till hans lägenhet.
William är inte nöjd med situationen, och lovar att förstöra Hesters liv. Freddie å andra sidan är en festprisse och suput med humörsvängningar, och han gillar att utöva psykisk terror på Hester. När filmen börjar försöker hon ta livet av sig, men misslyckas (eftersom det är i början av filmen).
Mycket mer än det här händer inte. Det händer i princip ingenting alls i filmen. Alla pratar extremt välartikulerat med överdriva brittiska accenter (jag tror inte att det faktiskt finns, eller fanns, folk som pratar så på riktigt - åtminstone inte hela tiden). När rollfigurerna pratar med varandra, vilket de gör mest hela tiden, låter det så här:
Replik
Paus
Replik
Paus
Replik
... Och så vidare. Ja, ni fattar. Det är inte Jerry Bruckheimer-tempo. Och det är inte trevligt långsamt på Jean Rollin-sättet. Det här är bara pretentiöst och tråkigt, och jag kan omöjligt bli engagerad i det som försiggår på duken. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om de här personerna. Inte det minsta.
Fast nu har THE DEEP BLUE SEA ett par försonande drag. Ett av dem är förstås Rachel Weisz. Stilig kvinna, stilig! Duktig skådis också, även om det är svårt att avgöra i en så här artificiell miljö. Filmfotot är också bra (även om bilden höll fel proportioner, eftersom biografen fått en felaktig kopia). Och jag gillade den ofta förekommande stråkmusiken.
Men i övrigt är det här en skittråkig film. Verkligen.
(Biopremiär 13/4)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar